Att åter vinna och återvinna (sig själv)

Jag läste någonstans att för att ha bästa möjliga chans att somna bör man lägga sig mellan 22-22.30, så jag blir inte så långrandig. Tänkte bara säga att jag nu vid 38 års ålder tänkt försöka vinna mig själv tillbaka, försöka ta fram och släppa fram hon som jag egentligen är under alla lager av känslomässiga och sociala blockeringar och hämningar och under den låga självkänslan. Den som jag vill vara men inte törs eller vågar tro att jag förtjänar att vara. Jag vill räcka lång näsa åt mindervärdeskomplexet, se det blåsa bort med vinden. Jag vill lyfta bort det tunga locket av jag-kan-inte-jag-är-inte-värd-så-mycket-som-alla-andra-det-jag-skulle-lika-gärna-kunna-dö-vad-gör-jag-här-känslan. Det kommer att kosta, men nu har jag tagit kontakt med en psykolog som kanske kan hjälpa mig dit. Via hypnosterapi, eller kanske EMDR, ska jag skaka liv i frusna tanke- och beteendemönster, frusna jobbiga minnen från 25 år tillbaka, ett hatat ansikte från skoltiden, ska resas upp ur isen och raseras. Hoppas jag. Och jag tänkte försöka skriva om processen här på bloggen.

Jag träffade henne igår, terapeuten. Det var ett känna-sig-för-möte, kan det här vara något, kan jag få förtroende för henne? Kan hon ge mig de verktyg jag behöver för att plocka fram, möta och gå in i det gamla, begrunda och bearbeta det, och sen kunna släppa det för alltid? Jag vet inte, och hon kunde naturligtvis inte garantera något, men det kändes ganska bra och vi har bokat in ett nytt möte nästa vecka. Jag fick med mig papper att fylla i om min nuvarande situation och bakgrund, som har betydelse för terapins utformning och val av metod. Jag hade siktet inställt på hypnosterapi, men hon introducerade en teknik som jag tidigare inte hört talas om, EMDR, som enligt uppgifter i bl.a. Läkartidningen verkar vara en väl beprövad och bra metod för behandling av posttraumatisk stress. Det går inte att kombinera metoder, så det blir svårt att försöka välja vilken som kan funka bäst i mitt fall. Men det ska bli spännande, den här möjligheten har jag väntat på i så många år. Det är också min sista utväg. Förväntningarna är höga, jag vill ha mer djupgående terapi än de samtalsterapier jag gått på genom åren och jag vill bli fri. Jag vill in på djupet, även om det faktiskt är lite skrämmande. Jag vill ner i mina mörkaste jobbigaste skrymslen om det kan bidra till att göra mig fri. Tror det kommer att bli mycket grinande, men bara jag kan bli fri från mina gamla hjärnspöken kan jag nästan gå igenom vad som helst. Och jag har sparat för att kunna göra det. Det blir mitt livs viktigaste investering.