tag:blogger.com,1999:blog-51974194275903130312024-02-07T07:21:51.618+01:00Vildapel, regn och morrhårKristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.comBlogger143125tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-13014977920481797182012-08-19T13:39:00.000+02:002012-08-19T13:39:51.762+02:00Att minnas de som dött och komma ihåg dem som lever kvarNästan en vecka sedan Måns död. Hans död har väckt många, mest smärtsamma känslor, men också fått mig att gräva efter bra minnen. Och de kommer, några nya för varje dag. Ibland ler jag åt dem som dyker upp. Foton hjälper till att minnas små detaljer i Måns sätt att vara, hans sätt att röra sig och ligga, sitta, gå. Och hans död har väckt också reflektioner över liv och död. En känsla av avgrund öppnar sig. Svårt att nå ro i att han är död. Förutom förlusten av honom, har det väckt reflektioner över mitt liv de senaste tio åren, och de tio åren dessförinnan. Alla dessa dagar och nätter som kommit och gått, har blivit till år, och jag travar på gränsen till den smärtsamma insikten om livets förgänglighet, om det oundvikliga åldrandet som vi alla tvingas in i vare sig vi vill eller inte. Om hur vi åldras, lite för varje dag, och hur vi aldrig kan gå tillbaka till dagar och stunder som varit. Det som vi gjort är gjort, och hur det gjorts, kan inte ändras. De val vi gör varje dag, blir till det liv som vi levt. Jag kommer till insikten att detta är det centrala. I mitt fall är jag glad att jag varje morgon tagit mig tid till att umgås med katterna och inte stressat iväg till jobbet. Även om det medfört att jag vissa dagar kommit in sent till jobbet, är det inget jag ångrat eller känt dåligt samvete över. Nu när faktumet är att Måns är död, är jag glad att jag gjorde de valen. Jag lever i övertygelsen, kanske starkare nu än förut, att det är de man håller kär som är det viktigaste här i livet. Hur viktigt det är att avsätta tid för dem som lever en nära. Och det har jag gjort, och det är jag så glad för nu. Visst har jag försummat katterna genom åren på andra sätt, men i det stora hela vet jag med mig att det enda jag velat är att skänka dem ett bra liv och ge dem kärlek och tid. Jag har älskat och hållit av alla mina katter djupt och högt.
Det är en skräckfull insikt att ingenting varar för evigt som jag nu befinner mig i. Insikten att varje litet val kan få så slutliga konsekvenser. Att det som är vardag och vanor, vardagsrutiner, en dag förbyts och tar slut. Måns bortgång påminner mig om allt det som jag tog för givet när han levde. Nu när han är död påminns jag om att allt, hur lång tid det må vara och hur vardagligt det än verkar, har ett slut. Inget varar för evigt.
När vi häromdagen åkte från stugan till Västerås, blev jag så starkt påmind om vardagens förgänglighet. Sedan Kajsa dog och Bagheera försvann sommaren 2009, har det alltid funnits med två katter i bilen när vi åkt mellan stugan och Västerås. Två transportburar, två katter, Zack och Måns. Sommar som vinter, de har funnits med när vi åkt på fredagskvällen och tillbaka på söndagkvällen. Nu finns två transportburar, men den andra katten saknas. Nu fanns bara Zack med i bilen som ensam katt, och känslan av att någonting fattades var stark. Det var inte som det brukade. Vi satt mest tysta i bilen. Och Zack var också tyst.
När jag gett katterna mat, har det de senaste tre åren alltid varit två skålar att fylla på med blötmat. När jag började köpa Shebas kattmat i askar, har en ask räckt till båda katterna per måltid. Nu är det bara ena halvan av asken som går åt.
Hur mycket jag än önskar och plågas, kommer inte Måns komma tillbaka. Det är det oerhörda. Och jag lider så mycket med Zack, för jag tror att han känner sig ensam, uttråkad, och saknar sin bundsförvant. Vem ska Zack nu försvara sitt revir mot rävar med? Nu måste han göra det ensam.
Daniel berättade att en gång, bara för ett tag sedan, hade han vaknat mitt i natten av att någon skrek gällt utanför stugan. Han gick upp och öppnade dörren, och såg då en räv stå på gräsmattan utanför huvudstugan, det var den som skrek. Uppe på altanräcket satt Måns och Zack, och räven var förmodligen rädd för katterna som hindrade räven från att gå upp på altanen och äta den kattmat som Daniel brukade ställa ut på nätterna.
Zack och Måns höll verkligen ihop som två kompisar. De hade naturligtvis egna liv och gick på egna upptäcktsfärder, och de var väldigt olika som personer, men ofta var de tillsammans eller nära varandra, och när de kom in på morgonen och kvällen för att äta, kom de ofta tillsammans. I min lägenhet på Köpingsvägen sov de ofta i sängen på Daniels sida, ofta nära varandra. De tvättade varandra och brottades då och då. Vid stugan hade de tidigare under sommaren en egen gångstig till gömslena i viltbacken, innan Daniel röjde bort det höga gräset mellan toaletten och huvudstugan.
Nu när Zack är ensam, kan jag nästan känna hans saknad efter sin kompis. Det är en ny tillvaro för Zack, som alltid fått dela uppmärksamheten med andra katter. När han kom till mig i november 2008, fanns Kajsa, Måns, och Bagheera sedan tidigare. Att han är ensam katt nu är nog både på gott och ont. Nu får han och jag tillfälle att lära känna varandra bättre och komma närmare varandra än tidigare, för nu finns ingen annan katt jag behöver lägga uppmärksamhet på. Samtidigt tror jag att han en sådan katt som har stor behållning av en annan katts sällskap. Han behöver en kompis. Daniel och jag har diskuterat detta, och så småningom, när vi landat i vår nya tillvaro med det kommande barnet, kommer vi att försöka hitta en ny kompis åt Zack.
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi5UIXPQ8jBEph5gknz9Ai-HgG3zWAT4GAoi2IYynPXxmdnA4R2L-ooWiWg8AMoDEMYrFZ337kKBrcqtR5Smxy6pTu5Tg_j-DaKyp38AxeBHrXTEb0gIVjwbRl9D1RfdE2M7XqrGj683HA/s1600/015+%25284%2529.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="239" width="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi5UIXPQ8jBEph5gknz9Ai-HgG3zWAT4GAoi2IYynPXxmdnA4R2L-ooWiWg8AMoDEMYrFZ337kKBrcqtR5Smxy6pTu5Tg_j-DaKyp38AxeBHrXTEb0gIVjwbRl9D1RfdE2M7XqrGj683HA/s320/015+%25284%2529.JPG" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEieW6oGEuu-Co1cx-Hbs9RjRmAqQqxNYdkG8whZVNL7S2HsvSD9WtmLqU1zKTQaUULKC94TGU_J1r92qg8r_cXFqU8guSQ9AZhyphenhyphenEJZE0NR-JJMr0w3y1-pf0doTHFwOA8zxllVWqVE7iII/s1600/125+%25282%2529.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="239" width="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEieW6oGEuu-Co1cx-Hbs9RjRmAqQqxNYdkG8whZVNL7S2HsvSD9WtmLqU1zKTQaUULKC94TGU_J1r92qg8r_cXFqU8guSQ9AZhyphenhyphenEJZE0NR-JJMr0w3y1-pf0doTHFwOA8zxllVWqVE7iII/s320/125+%25282%2529.JPG" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj6l85tSAYeXD-FW2eo9mOvgBoBQTbZvTrjekoyQHldc1MOlh8xR-oa24ORc7g5iFZbaJoQt5py5bgV1sfUHfjLXcxH7YmCTWEEh-fp0jYRdXi4ubh2NkD0mrTo-hT5-lQenG734jQh2Ek/s1600/023+%25282%2529.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="239" width="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj6l85tSAYeXD-FW2eo9mOvgBoBQTbZvTrjekoyQHldc1MOlh8xR-oa24ORc7g5iFZbaJoQt5py5bgV1sfUHfjLXcxH7YmCTWEEh-fp0jYRdXi4ubh2NkD0mrTo-hT5-lQenG734jQh2Ek/s320/023+%25282%2529.JPG" /></a></div>
För det är ju också en insikt mitt i sorgen och saknaden efter Måns. Samtidigt som man sörjer, är det så viktigt att uppmärksamma och komma ihåg dem som lever. De kommer ju också att dö en dag. De val jag gör idag och imorgon, blir en dag det liv som jag minns. Därför försöker jag nu göra det bästa för Zack, och visa honom att han är älskad och betydelsefull. Det är han värd.
Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-7132266597978100382012-08-18T12:54:00.000+02:002012-08-18T13:16:18.481+02:00"Måns är död"<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgy00mC5Kt4DQ4cMORH-OSW_xlUDL04clRZuODsIC1qsvuJo6jc9ULPvworRUw696I-GFRayCIGfLWaWUlYim34v76obJDCTf4BU1sKI8l8bKjhfEYe9te6Xtd_LlC01i-x0gPLpSfyiys/s1600/003.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="239" width="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgy00mC5Kt4DQ4cMORH-OSW_xlUDL04clRZuODsIC1qsvuJo6jc9ULPvworRUw696I-GFRayCIGfLWaWUlYim34v76obJDCTf4BU1sKI8l8bKjhfEYe9te6Xtd_LlC01i-x0gPLpSfyiys/s320/003.JPG" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgQht29kBz5xUrVFbO8fNTGcp62lNz79c0bHblNXN0yN0AO67qTouIrS_PswkyLD3VWyvwRKkndd4O370aECK7oacQVWVnpyMhgZNaVO9TaLO_n3pmwd1zBZ98NrlyXd9vMSs4WufhvtmI/s1600/006+%25282%2529.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="239" width="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgQht29kBz5xUrVFbO8fNTGcp62lNz79c0bHblNXN0yN0AO67qTouIrS_PswkyLD3VWyvwRKkndd4O370aECK7oacQVWVnpyMhgZNaVO9TaLO_n3pmwd1zBZ98NrlyXd9vMSs4WufhvtmI/s320/006+%25282%2529.JPG" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3Mt2xTq4lrosCvybNnQ8CQm3kxKj56u5UpBhOj4h1W0yqMFzVWOI8KTuc71YNSvP16njjdaD_x1mbAtcgzgckksswfmWMTKv6UKprCgP-xqNIeR2EiJ4PTkVlx9NqeEsixYBmcAEhcZY/s1600/005.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="239" width="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3Mt2xTq4lrosCvybNnQ8CQm3kxKj56u5UpBhOj4h1W0yqMFzVWOI8KTuc71YNSvP16njjdaD_x1mbAtcgzgckksswfmWMTKv6UKprCgP-xqNIeR2EiJ4PTkVlx9NqeEsixYBmcAEhcZY/s320/005.JPG" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhMp3Q2M7yHjvAE2yR1ZTANSKLU5PV03eEXdo3lEzvioVJcLt0B9wx8ylahO6g_1EGPY-goHXZqmlobREq7JaAWK62oKPMUnYDuOvlvvLvqkjAJZ8pfNV5JVeuck9uHzt4eXqkyvE5slrM/s1600/011.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="320" width="239" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhMp3Q2M7yHjvAE2yR1ZTANSKLU5PV03eEXdo3lEzvioVJcLt0B9wx8ylahO6g_1EGPY-goHXZqmlobREq7JaAWK62oKPMUnYDuOvlvvLvqkjAJZ8pfNV5JVeuck9uHzt4eXqkyvE5slrM/s320/011.JPG" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgiLbgYQuQFDJOySmv7MfC2jxlOYgMwTB2nwzRJCzy8oSFQAeSlEXS1mqALlxskxaAJ80GC9kHeJ29Nmqi0PAvy0Y7em1MqaXmVxB1HMYNceHjClUK9PgadhY7FzJf8yaCznStWeOTO73E/s1600/019+%25283%2529.JPG" imageanchor="1" style="margin-left:1em; margin-right:1em"><img border="0" height="239" width="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgiLbgYQuQFDJOySmv7MfC2jxlOYgMwTB2nwzRJCzy8oSFQAeSlEXS1mqALlxskxaAJ80GC9kHeJ29Nmqi0PAvy0Y7em1MqaXmVxB1HMYNceHjClUK9PgadhY7FzJf8yaCznStWeOTO73E/s320/019+%25283%2529.JPG" /></a></div>
”Jag har tyvärr tråkiga nyheter. Måns är död."
Den här veckan blev inte som jag hade tänkt mig. Jag satt på bussen strax efter nio i måndags morse, när Daniel ringde. Solen sken, och det skulle bli min första arbetsdag efter semestern. Jag hade åkt hem till Västerås kvällen innan, efter att ha varit i Solmyra i 1,5 vecka. Daniel hade fortfarande två veckor kvar på sin semester.
Daniel frågade om jag satt på möte. Kanske började jag ana att något inte var som det skulle. Kanske kunde han inte komma till Västerås till kl. 11.00 då vi hade tid hos barnmorskan. Det var då han sa de orden som vände upp och ner på mitt liv.
"Jag har tyvärr tråkiga nyheter.
Måns är död."
De där oåterkalleliga orden, med den oåterkalleliga innebörden. Min klippa sedan tio år, min härlige, självständige, coole kattkille Måns, var död. Han som funnits där så länge, som funnits där genom så många olika faser i mitt liv, var plötsligt och oväntat borta.
Daniel hade hittat honom i gräset, bakom sovhytterna vid sin stuga i Solmyra, på måndag morgon när han gått upp. Han hade förstått direkt att Måns var död.
Hur Måns dött, och vad han dog av, kommer vi aldrig att få veta. Det tog han med sig i graven. Men Daniel gissade att Måns dött av hjärtattack, och att det skett tidigt på natten mot måndag. Gräset var blött runtomkring honom, men under hans kropp var gräset torrt. Kroppen var redan stel och kall när han hittade honom. Jag tror att Måns kan ha dött redan på söndagkvällen.
Det hände nämligen något märkligt på söndagkvällen när jag var i lägenheten i Västerås. Det behöver naturligtvis inte ha någon koppling till Måns död, men tidpunkten torde vara ungefär densamma som när Måns faktiskt mötte sin död. Sent på kvällen på söndagen, kanske vid 22.30-23.00-tiden, hade jag lagt mig ner i sängen för att titta på Törnfåglarna. Det började göra ont i bröstet, smärtan skar som knivar i bröstet och strålade ut mot ryggen, och jag reste mig upp och gick omkring för att om möjligt på så sätt få bort det onda. Men det fortsatte en bra stund och jag förstod inte vad det var. Det gjorde så ont att jag blev gråtfärdig. Så småningom klingade det av, men den natten sov jag inte särskilt bra. Men jag kunde inte ana.... att samtidigt som jag gick omkring här höll Måns på att dö.
Det smärtar mig att jag inte fanns på plats när min älskade katt levde sin sista kväll, att jag inte var i Solmyra. Jag hade ju åkt därifrån vid 19-tiden, bara några timmar innan. Det gör ont att han mötte sin död ensam, att jag inte fanns där. Kanske hade jag fått tillfälle att träffa honom åtminstone en stund innan, även om jag inte hade blivit vittne till själva dödsögonblicket. Han hade inte visat sig på hela söndagen, men han brukade dyka upp framåt kvällen, brukade dyka upp när jag gick på toaletten. Han kunde sitta och vänta vid trappen, när jag kom ut. Kanske hade fått träffa honom då en sista gång.
Nu blev det istället tidigt söndag morgon som jag träffade honom sista gången. Den natten hade det regnat ymnigt, och vid 3-tiden hade jag gått upp för att gå på toaletten. Hade försökt vänta ut regnet som jag hörde genom sovhyttsfönstret, men det slutade aldrig. Då jag var mycket kissnödig, var jag till slut tvungen att gå upp. När jag sedan kom ut från toaletten, hade Måns och Zack dykt upp i regnet, och väntade på mig vid trappen till toaletten. Jag minns Måns som stod närmast dörren när jag kom ut. Tillsammans gick vi ner mot huvudstugan så att jag skulle släppa in dem i stugvärmen. Jag gick sedan tillbaka till sovhytten. Kunde dock inte sova, och Daniel var också vaken, och till slut började vi titta på dvd framåt fem-tiden. Jag tittade på ett par avsnitt och gick sedan upp för att gå och uträtta behov igen. Utelampan nere mot vattnet stod och lyste, så jag gick in i huvudstugan för att släcka den. Då ville katterna gå ut igen. Det hade slutat regna. Det sista jag minns var att Måns stod och velade vid dörren i mellanväggen, om han skulle ut på baksidan eller vara kvar. Till slut orkade jag inte vänta, utan gick in i sovhytten igen.
Det blev sista gången jag träffade Måns.
Efter Daniels besked tog en svår tid över. Det var svårt, outhärdligt, att ta in Måns död. Jag grät nästan hela den dagen. Jag tog mig in till jobbet och träffade Evelina, och valde sedan att åka med tåget till Köping. Kunde givetvis inte jobba den dagen. Och barnmorskebesöket fick skjutas upp. Daniel mötte mig i Köping, och vi åkte och köpte tårta på Bivur och sedan en krusbärsbuske,som vi skulle plantera vid Måns grav. Måns behövde ju begravas samma dag. Daniel hade tagit in honom ner till källaren. Han sa att det var tur att inga djur hade varit och förstört kroppen, som ju troligen hade legat där ute hela natten.
Jag bävade för att se Måns döda kropp. Daniel hade lagt honom i en papperskasse. När vi sedan lyfte upp Måns kropp på en filt på köksbordet, där Daniel ställt blommorna i vas och tänt ljus, såg han så fridfull ut. Det såg inte alls ut som att han haft ont, eller lidit i dödsögonblicket. Huvudet låg snett vridet med ansiktet uppåt, som katter kan ha när de sover. Ögonen var nästan slutna, fast de varit öppna när Daniel hittade honom. Munnen var nästan sluten, man kunde se hans vita hörntänder sticka fram. Hans svarta päls var så fin, och glänste som den gjorde förut. Jag strök min älskade katt, kände på honom över magen, ryggen, svansen, kliade honom under hakan såsom han älskade att bli kliad, strök honom över benen och svansen. Tårarna trillade ner i hans päls. Jag skrev ett avskedsbrev till honom, att lägga ner i hans grav som ett sista meddelande. Daniel gick för att gräva en grav åt Måns, bredvid Kajsas. Vi fikade i tystnad innan vi skulle begrava Måns.
När det så var dags för begravningen lyfte jag upp Måns i den avklippta filt han låg på. En sista gång fick jag lyfta honom, och jag bar honom som ett barn, lade hans huvud mot min axel, kände hans päls mot min hals. Det var en känsla jag aldrig glömmer. Solen sken när vi gick sakta nerför gräsmattan, Daniel bakom mig. Jag ville förlänga den här stunden så mycket det gick.
Det var en mycket varm och solig eftermiddag, och vi testade först om graven var tillräckligt stor. Det var den. Jag bäddade varsamt in Måns i filten, lade sedan honom ner i den grop där han skulle få vila till tidens slut, försökte få bort jord som redan kommit på hans päls. Jag gick bort för att plocka några sommarblommor att lägga i hans grav, jag ville ha blåklockor som jag tycker är så fina. Jag hittade några fina blommor på tomten och tog sedan några av de blommor vi köpt tidigare. Lade till lite gräs, eftersom Måns tyckte om att bita och tugga på grässtrån. Jag gick ner till graven, tog ett sista farväl av min älskade kattkille, och vek sedan filten över hans ansikte en sista gång. Det var svårt. Jag lade blommorna ovanpå filten innan Daniel fyllde på med jord. Varsamt planterade han sedan krusbärsbusken och fyllde på med mer jord. Det blev en fin grav och de därpå följande nätterna lyste ett gravljus för honom på stenen vid vilken hans och Kajsas gravar nu ligger.
Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-84546755424183773582011-12-02T14:59:00.003+01:002011-12-02T15:17:37.275+01:00Jag mot världen<em>Just nu är mina tankar knivkast ut<br />jag skickar de mot dig och var och en som kommer i min väg<br />hata mig för det eller strunta i det<br />tyck att det är orättvist<br />du kanske inte har förtjänat det<br />men jag är ur min bana<br />jag är på väg ut<br />försöker värja mig mot denna skur<br />denna skur av krav, ändlösa krav<br />är jag fast eller kan jag fly<br />kan någonting någonsin bli som jag vill<br />Kan det någonsin bli lugn och ro<br />eller ska jag bara uppmanas att vara glad<br />åt det jag har, åt det som är<br />värre kunde det faktiskt vara<br />men det jag offrar är mig själv<br />och priset är en skyskrapa av självförakt<br />och en dyster bunker av värdelöshet<br />en blöt sjö jag drunknar i<br />och allt blir bara själens vånda, plåga, smärta, rivsår<br />och ultimata död</em>Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-13874267734206497172011-11-17T18:46:00.005+01:002011-11-17T19:48:29.384+01:00Sea of sadnessHar precis kommit hem från en session med psykoterapi.<br />Den här gången kändes det som att jag kolliderade rakt in i min själs hjärta. Jag öppnade dörren till ett rum som jag hållit stängt i många år. Jag är fortfarande medtagen av upplevelsen men så glad att det samtidigt känns som att jag nu konfronterat min livsproblematiks kärna.<br /><br />För ett par veckor sedan fick jag se en inre bild av mig själv ståendes inför en krokodil. Känslan jag haft inför den krokodilen har hela tiden varit skräck och rädsla. Det har känts som att om jag rör på mig, göroch reser på mig till min fulla längd, kommer krokodilen att öppna sin stora käft. Så jag har stått stilla och inte vetat hur jag ska lösa problemet eller få krokodilen att försvinna.<br /><br />Så inför denna session ville jag ta upp den bilden för att höra vad jag kunde göra med den. Min psykolog föreslog hypnos, så det blev det.<br /><br />Jag tog mig ner till den där stranden där jag sett mig själv framför krokodilen. Det var en sandstrand, vid en å med buskar och skog i omgivningarna.<br />Först hände inte särskilt mycket. Efter en stund böjde jag mig ner och kände på krokodilen. Sedan började den simma iväg, jag fick en känsla av att det var en vänlig, intelligent, snäll krokodil för den hade tittat på med sådana ögon och inte gjort något när jag rörde vid den. <br /><br />Psykologen frågade mig om jag kunde säga åt den att stanna i vattnet när den simmade iväg, kunde jag säga att det är där den hör hemma? Jag klev ner i vattnet, krokodilen hade bytt riktning för att simma åt andra hållet. Jag talade om för den att den störde mig, att jag inte ville bli störd av den. Den verkade förstå mig. Den såg på mig som om den blivit sårad, förvånad. Jag tog mig längre ner i vattnet, den simmade längre fram men stannade sedan vid en plats där ån var bredare. Jag såg mot fjärran, följde vattenflödet som ringlade mot horisonten och önskade att krokodilen skulle simma längs med det och försvinna för gott. Men det var svårt. Det var som att jag inte kunde släppa taget om den. Krokodilen uppehöll sig där och där stod vi stilla i vattnet, solen gassade. <br /><br />Så börjar krokodilen anta G:s form, G som var min värsta fiende, den värsta mobbaren i skolan. Plötsligt var det han som stod där i vattnet, och han rörde sig inte någonstans, bara stod där och flinade, med det uttryck i ansiktet som jag minns alltför väl från skoltiden och som jag var rädd för, hatade, det uttryck som stod för det överlägsna hån han kände för mig. Det uttryck som står för allt jag känner för den människan.<br /><br />Psykologen frågade om jag kunde säga något åt honom, för att få honom att sluta flina. Ja, jag tog mig faktiskt fram till honom, tog ner hans armar mot kroppens sidor, och sa att jag inte ville se honom där, något i den stilen. Att jag ville att han skulle försvinna och aldrig komma tillbaka. <br /><br />Men sedan hände inget mer. Han försvann inte, utan stod kvar, stod där och flinade med sitt fräkniga ansikte. Och så var det som hela landskapet och hela jag fylldes av ett enormt obehag, en obehaglig ångest som fick mig att vilja fly och som gjorde att jag till slut sa att jag ville därifrån. Jag kände inte att jag kunde göra något mer just där och då. Psykologen frågade om jag kunde ta mig till en annan plats, som inte var obehaglig. Först letade jag bland mina inre bilder, men valde sedan att ta mig till en skogstjärn där jag varit i verkligheten med Daniel. Ångesten som fick mig nästan att må illa fanns kvar, men jag lugnade ner mig. Daniel satte sig bredvid mig, vi satt där tysta och tittade ut över den lilla skogstjärnen och så småningom kom jag tillbaka till verkligheten.<br /><br />Det var en omtumlande upplevelse. Nu kändes det som att det är det här jag varit ute efter, från det att jag sökte mig till terapin. Det är den här bearbetningen jag behöver göra, de här urgamla, nergrävda känslorna jag behöver möta och ta i, för att på riktigt gå vidare i livet. <br /><br />Och det tycks som att jag är mitt i en bearbetningsprocess överlag. Det är mycket känslor i omlopp. Mycket sorg, och en bråddjup, ökenvid känsla av ensamhet, övergivenhet och en enorm längtan efter kärlek och en trygg famn att sjunka ner i. I lördags åkte Daniel till stugan efter att han varit här över natten, och när han åkt bröt jag ihop och grinade. Vet inte var det kom ifrån. Men mitt i allt fanns, och finns, en skräck för att bli övergiven, en skräck för att bli och vara ensam, en känsla som är så djup som urhavet. <br /><br />Den där känslan av sorg är så djup och så blöt. Det är så mycket regn, så mycket vatten. <br /><br />It's a sea of sadness.<br /><br />...men så kommer det en stund mitt i natten, när jag ligger vaken och inte kan sova, när jag hör andetagen från Daniel som ligger bredvid, från Måns som ligger och drar timmerstockar i vardagsrummet där Zack också ligger och snusar, och känner Prutten vid mina fötter, då fylls jag av en ljus och vacker insikt, som är viktigare och större än allt annat: det här är min familj. Det här är min familj och det är stort. Det betyder allt.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-64926922611570284072011-10-18T22:14:00.007+02:002011-10-18T22:50:38.014+02:00Ost bevare migSen 15 år tillbaka har jag inte ätit kött. Däremot har jag inte kunnat avstå från mjölkprodukter som ost och creme fraiche. Jag vet att det är detsamma som mjölk och jag vet att det krävs mycket mjölk för att tillverka ost. Jag brukar fnysa åt folk som köper och dricker mjölk och vara stolt över att jag inte själv dricker det; jag brukar ju köpa sojamjölk och det funkar hur bra som helst till gröt, till choklad, till matlagning. Men det är ju bara skenhelighet, det där med osten. Som om det var bättre än att dricka mjölk. Men det är med ost som med kattmat, det är lättare att inte se vad det är gjort av eftersom det är i en så annorlunda form än själva råvaran. Jag brukar tänka att i mitt hem finns inget kött. Men det finns det ju, vad är kattmat om inte kött? Fast i en så förvandlad form att man inte ser att innehållet en gång varit del av en kyckling eller kanske en ko. Och därmed är det lättare att känna att ens händer är rena. Fast med kattmaten kan jag i alla fall ursäkta mig med att jag inte själv äter maten.<br /><br />Att konsumera mjölkprodukter är att stödja samma industri som producerar kött. Det är en industri som våldför sig på kor i syfte att föda fram kalvar, som gör att korna producerar mjölk. Det är en industri som söker driva ut så mycket mjölk från kon för varje krona som det är möjligt. Det är inte naturligt för en ko att bära 50 liter mjölk i sina juver, så mycket mjölk skulle hennes kalv aldrig kunna dricka. Det är denna industri jag stödjer, även om det är i mindre utsträckning än andra som inte har någon urskiljning alls vad gäller kött och mjölk. <br /><br />Det är en intressant mekanism, den där som inträffar när man vet sanningen, när man har sett dess abnormitet och grymhet, men som gör att man ändå stödjer den genom sin konsumtion. Den mekanism som gör att man låter sitt begär vinna över kunskap och vetande, samvete och moral. Jag brukar rationalisera det med alla möjliga argument, såsom att jag ändå försöker minimera min mjölkproduktskonsumtion på andra fronter, och att jag, eftersom jag tränar, behöver proteinerna från osten. Jag går ju aldrig längre än till ost, äter inte exempelvis keso eller kesella och använder havre/sojagrädde i all matlagning. Men det är ett tungt samvete ändå. Jag vill så gärna leva rent och animaliefritt, men jag är en imperfekt människa. <br /><br />Men vi lever i en imperfekt värld. Hur många av oss köper ekologiskt producerade och rättvisemärkta handdukar eller skjortor? Hur många kör inte bil med bränsle som bränner ut koldioxid i atmosfären? Hur många föräldrar använder tygblöjor på sina barn? Hur många skippar tomaterna och river morötter på vintern? <br /><br />Mitt miljö- och djurrättspatos är dock ändå så starkt att det brukar orsaka smärre konflikter i mataffären när särbon och jag ska handla mat för helgen. Ska det göras lasagne ser jag ingen anledning att inte använda sojamjölk och sojagrädde i såsen, men så ser inte särbon på saken. Det vrids på ansiktet och det stönas och det suckas. Min vilja brukar i det här fallet vara starkt. I något fall har det hänt att jag, för att behålla husfriden, föreslagit hälften sojamjölk och hälften komjölk i såsen. Han går ju oftast med på att använda sojamjölk och havregrädde i andra rätter, så jag försöker bjuda till, även om samvetet skriker hemskt och det är en svår retirering från min övertygelse. <br /><br />Men osten på hela anrättningen? Det blir i riven form...<br /><br />Gud hjälpe mig.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-68985079687907419232011-09-14T21:38:00.002+02:002011-09-14T21:55:39.981+02:00TröstDet är skönt att gå till en psykolog. Det är skönt och trösterikt att få sina livslånga tankemönster förklarade. Se hur allting hänger ihop, var allting började, hur händelser vävs till en förklaring i nutid. Allting har en orsak och hon får det att låta så självklart och enkelt. Det är en sån tröst att få sitta där i det avskilda, lugnande rummet och bara prata, fråga, med någon som ägnar sig åt bara mig. I ett rum där jag inte behöver prestera eller låtsas vara något alls, där jag bara kan vara den lilla flicka som allt egentligen handlar om. Någon som ser mig och som inte begär något. Någon som kanske kan göra det ingen annan kunnat göra, och göra det som aldrig gjorts, det att få mig att känna mig hel, värdig, väl till mods i mig själv och världen. Det som har varit har varit och kan aldrig förändras, men kanske kan jag lära mig annorlunda och mer fruktbara sätt att hantera konsekvenserna av det.<br /><br />Jag har svårt för att somna om kvällarna, inatt låg jag klarvaken, väldigt trött men huvudet klart som en gassande sol mitt på sommaren. Försökte med musik, försökte byta sovplats från sängen till soffan. Väl där, två timmar efter att jag lagt mig, lyckades jag dåsa till och trilla ner i sömn. Tänk att det ska vara så svårt. Men sömnproblem tycks hänga ihop med det moderna livet, vi verkar alla ha det, vi som har heltidsjobb som man aldrig kan släppa taget av. Hur fixar folk heltidsjobb med familjeliv? Tack och lov har jag i stort sett bara mig själv att ta hand om efter jobbet, så kan jag öva ifall det någon gång blir en utökning av tvåsamheten. Men å andra sidan kanske familjeliv efter jobbet riktigt tröttar ut en så till den grad att man ligger och snarkar redan vid 21.30.<br /><br />Så, without further ado, ska jag nu verkligen försöka att lägga mig runt 22 för att testa om det funkar. Fast nu lär det bli 23 igen.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-2037565959989518182011-09-09T22:36:00.007+02:002011-09-09T23:28:12.816+02:00TenngubbarDet är mars jag fyller år... sjunger Jocke Berg. Låter är som ett vemodigt regn. Ett stilla, bittert regn. Så vacker, han kan, Jocke från Eskilstuna. "Det här är början på en ny dag".<br /><br />Det är september och jag fyller inte år. Den här hösten blir starten på en ny dag, ändå. När jag åker hem från jobbet tar jag fram MP3-spelaren ur jobbväskan, letar bland låtarna, vad vill jag lyssna på? Det blir Blondie och Heart of glass. Känner mig som en tonåring i min svarta jacka och med musiken tätt i öronen där jag susar på cykelsadeln hem. Som om jag återvinner lite av den ungdom som gick mig förbi. Utrustad med en modernare variant av freestylen och kassetten man stoppade däri, det gjorde jag inte så ofta fast jag hade en då på åttiotalet. En liten osynlig revolt mot mina inre demoner, så gamla så att de känns overkliga, så gamla som en dammig vind, de där människorna som format så mycket av mina inre rum. De ligger stilla som böcker i en hög, till synes gör de inget, men det är inte sant, de ligger där och de har skrivit mitt livs lagar, de ligger där och förgiftar allt, jag lyfter på dem då och då, så dammet yr. Deras ansikten, skratt, flinanden, dessa avskydda röster, lever kvar. Hans fräkniga ansikte, som jag ryser än av närhelst det dyker upp i minnet. Så har de blivit, så levande blir de, som personer ur fotografier börjar de röra sig, som eviga tenngubbar lever de, dansar sin eviga dans, hängandes i mitt envisa minnes snöre, de nickar och krumbuktar, som en skiva som spelar samma låt om och om igen. En låt som jag kan utantill och innantill. Jag skulle bra gärna vilja hänga dem, hissa upp dem och sedan sparka undan stolen och se repet strypa till om deras halsar. <br /><br />Men skulle jag se någon av dem idag, skulle jag fortfarande rysa, backa, nackhåren skulle resa sig, jag skulle krympa ihop. Jag skulle falla ner i min gamla offerroll. Kanske skulle de också falla in i sina gamla roller, säga något elakt, sedan skratta och förminska mig igen. Så lätt. Jag tänkte idag att det kanske finns en Gud som låtit mig slippa se dessa varelser genom alla år. Som om den dörr som stängdes efter avslutningen i nian för alltid stängdes och låstes för att jag aldrig mer skulle se dem igen. Jag vet att en del bor i samma stad som jag, men staden är stor och kanske har jag mött dem utan att känna igen dem. Det är ju också i så fall en välsignelse. Med tiden har de försvunnit i fjärran, de har gift sig, flyttat. Men i mitt huvud lever de kvar, de ligger som böcker på en hylla, men plockar jag fram dem för att bläddra bland sidorna, kan jag alla sidor utantill. Och berättelserna däri förändras aldrig. Det är berättelser från fyran till nian i en skola utanför stan.<br /><br />Jag undrar om de någonsin tänkter på vilka effekter deras ord, skratt och bifall fick på mig. Jag undrar om de någonsin kan föreställa sig. Jag undrar om de vet hur mycket konsekvenserna av de där åren har stoppat upp mig. De tyckte ju inte det var så allvarligt. <br /><br />Men tack vare dem lärde jag mig om det primitiva hos människan.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-12444445657611856412011-09-08T21:56:00.003+02:002011-09-08T22:18:05.789+02:00Att åter vinna och återvinna (sig själv)Jag läste någonstans att för att ha bästa möjliga chans att somna bör man lägga sig mellan 22-22.30, så jag blir inte så långrandig. Tänkte bara säga att jag nu vid 38 års ålder tänkt försöka vinna mig själv tillbaka, försöka ta fram och släppa fram hon som jag egentligen är under alla lager av känslomässiga och sociala blockeringar och hämningar och under den låga självkänslan. Den som jag vill vara men inte törs eller vågar tro att jag förtjänar att vara. Jag vill räcka lång näsa åt mindervärdeskomplexet, se det blåsa bort med vinden. Jag vill lyfta bort det tunga locket av jag-kan-inte-jag-är-inte-värd-så-mycket-som-alla-andra-det-jag-skulle-lika-gärna-kunna-dö-vad-gör-jag-här-känslan. Det kommer att kosta, men nu har jag tagit kontakt med en psykolog som kanske kan hjälpa mig dit. Via hypnosterapi, eller kanske EMDR, ska jag skaka liv i frusna tanke- och beteendemönster, frusna jobbiga minnen från 25 år tillbaka, ett hatat ansikte från skoltiden, ska resas upp ur isen och raseras. Hoppas jag. Och jag tänkte försöka skriva om processen här på bloggen. <br /> <br />Jag träffade henne igår, terapeuten. Det var ett känna-sig-för-möte, kan det här vara något, kan jag få förtroende för henne? Kan hon ge mig de verktyg jag behöver för att plocka fram, möta och gå in i det gamla, begrunda och bearbeta det, och sen kunna släppa det för alltid? Jag vet inte, och hon kunde naturligtvis inte garantera något, men det kändes ganska bra och vi har bokat in ett nytt möte nästa vecka. Jag fick med mig papper att fylla i om min nuvarande situation och bakgrund, som har betydelse för terapins utformning och val av metod. Jag hade siktet inställt på hypnosterapi, men hon introducerade en teknik som jag tidigare inte hört talas om, EMDR, som enligt uppgifter i bl.a. Läkartidningen verkar vara en väl beprövad och bra metod för behandling av posttraumatisk stress. Det går inte att kombinera metoder, så det blir svårt att försöka välja vilken som kan funka bäst i mitt fall. Men det ska bli spännande, den här möjligheten har jag väntat på i så många år. Det är också min sista utväg. Förväntningarna är höga, jag vill ha mer djupgående terapi än de samtalsterapier jag gått på genom åren och jag vill bli fri. Jag vill in på djupet, även om det faktiskt är lite skrämmande. Jag vill ner i mina mörkaste jobbigaste skrymslen om det kan bidra till att göra mig fri. Tror det kommer att bli mycket grinande, men bara jag kan bli fri från mina gamla hjärnspöken kan jag nästan gå igenom vad som helst. Och jag har sparat för att kunna göra det. Det blir mitt livs viktigaste investering.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-20333439514609253032011-07-30T16:33:00.008+02:002011-07-30T18:01:14.539+02:00Livets segel seglar vidare<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEglmJIciklbECp0ZUo5R46yw0GGwOF_qEHDvmHKNv_gkdohYZMPyVLQFVkkxPM997xcjfnwgNH-kY5scl456OMSwjDvxo5i1Nr0KG5ZV1UFYJ-vQqRkLccSD2ie7WRVgNqRhrsa7jHxBTs/s1600/019.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEglmJIciklbECp0ZUo5R46yw0GGwOF_qEHDvmHKNv_gkdohYZMPyVLQFVkkxPM997xcjfnwgNH-kY5scl456OMSwjDvxo5i1Nr0KG5ZV1UFYJ-vQqRkLccSD2ie7WRVgNqRhrsa7jHxBTs/s320/019.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635174986153102098" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiiQ2HkQpsapuM1lgQciFoq0cWcrhVLAh7pJNv7HiojV7v5fr5tLEf7GQKF9fO0va71FGQsH7I38_-6vfSp6UEiVipOB-m5ImDjfxHiPC8SOtJuDfr5hX5oTnCCage0PXYIfOmY1pWsGNM/s1600/001.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiiQ2HkQpsapuM1lgQciFoq0cWcrhVLAh7pJNv7HiojV7v5fr5tLEf7GQKF9fO0va71FGQsH7I38_-6vfSp6UEiVipOB-m5ImDjfxHiPC8SOtJuDfr5hX5oTnCCage0PXYIfOmY1pWsGNM/s320/001.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635172838185323026" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiaNC1Tv-eZebBnj6M9LrV_1ossFD1Om0HCe68b0lZVz-2Zn-flva46m9qRkG3fNAuAbkHJVeJfzpTIo8CNl6sQfuVbzURD0qlU9rb2eNWjngVbBt3ZvJ4ojW56DuwFKhxW6c0QdADxoNo/s1600/037.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiaNC1Tv-eZebBnj6M9LrV_1ossFD1Om0HCe68b0lZVz-2Zn-flva46m9qRkG3fNAuAbkHJVeJfzpTIo8CNl6sQfuVbzURD0qlU9rb2eNWjngVbBt3ZvJ4ojW56DuwFKhxW6c0QdADxoNo/s320/037.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635172256365385634" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgjBpHDkUEIFH5omH0TYAhXg0gZWVgTCbxiU78ixDZIDleOHjC594eNj4uxGG48MVipaabfPbydnLpwlucgZ94e-La8Mtuswmk26g4HQLDfqfqWNz5urAOPBGGy6leYta4GjChNt6BZT74/s1600/152.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgjBpHDkUEIFH5omH0TYAhXg0gZWVgTCbxiU78ixDZIDleOHjC594eNj4uxGG48MVipaabfPbydnLpwlucgZ94e-La8Mtuswmk26g4HQLDfqfqWNz5urAOPBGGy6leYta4GjChNt6BZT74/s320/152.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635172250174745314" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjaEfoSaDiBVaQkG4XdY_hNxSQtmRyAo0nzNUpYCte92pg463HJoj5NMZyLhVCWNXgGPcYA4MKB7vPy1IaNAVDYcGttynvStFqoDjFRiOjUyZz_Lawas2m3spOeNUPef9hy7UXGka0J4ac/s1600/229.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjaEfoSaDiBVaQkG4XdY_hNxSQtmRyAo0nzNUpYCte92pg463HJoj5NMZyLhVCWNXgGPcYA4MKB7vPy1IaNAVDYcGttynvStFqoDjFRiOjUyZz_Lawas2m3spOeNUPef9hy7UXGka0J4ac/s320/229.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635171552350981506" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgV9tvM2U5PCdzrs0xr7qLCpiVRsk9N1DlH9zJpHBv6C9bWJAnRyAEV4XJQvjHu8K4zuFRd3CR64lIC-cvwGYetvCF2b0SoAHv9_QQPCbxqB81bLfuFx3ZG-qOUlxCdvMsIu0M3VtlABzc/s1600/095.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgV9tvM2U5PCdzrs0xr7qLCpiVRsk9N1DlH9zJpHBv6C9bWJAnRyAEV4XJQvjHu8K4zuFRd3CR64lIC-cvwGYetvCF2b0SoAHv9_QQPCbxqB81bLfuFx3ZG-qOUlxCdvMsIu0M3VtlABzc/s320/095.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635169277353212258" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEib6ljhmmerynqBbKJtpbvf5iYT7gc1uFz02wrD-iFGkDqjsLcbZKgfOkya_oq5LfVHlT7NdaATkf_RjUKeveJ9yp-EB7_Vv5jdU0P2RyXYHPvO1Rd-rXrigURgVmz7KLLh4n72UwQ1ROk/s1600/142.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEib6ljhmmerynqBbKJtpbvf5iYT7gc1uFz02wrD-iFGkDqjsLcbZKgfOkya_oq5LfVHlT7NdaATkf_RjUKeveJ9yp-EB7_Vv5jdU0P2RyXYHPvO1Rd-rXrigURgVmz7KLLh4n72UwQ1ROk/s320/142.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635169265696064914" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEikV8hrNJD2VZwvm6a2xq1_-u4PREKY7blbbIEtMGKk8q-T_LogrtJdPSzGwKrCAy2zR2R6q5U2kYB90ol6WAG7xF6fKOpkjzJMXtaJF5MuXdNSnL3NC1j3MCurDzADAUmAj8XRNQmHB7M/s1600/259.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEikV8hrNJD2VZwvm6a2xq1_-u4PREKY7blbbIEtMGKk8q-T_LogrtJdPSzGwKrCAy2zR2R6q5U2kYB90ol6WAG7xF6fKOpkjzJMXtaJF5MuXdNSnL3NC1j3MCurDzADAUmAj8XRNQmHB7M/s320/259.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635169261662627474" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi8D2Vldq9GzBPX32iQMTeKrD9t9apkINFUUhe89dNwVxL1cnzcDT1spQ0E7sMJPbvDwQKjV0zAYL2ZfHHnW0JVrmA4Jv1NqI6phuloySdXTjc395ZK7Pxy7bwzeH5XrhVul5QSnIhfKtg/s1600/240.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi8D2Vldq9GzBPX32iQMTeKrD9t9apkINFUUhe89dNwVxL1cnzcDT1spQ0E7sMJPbvDwQKjV0zAYL2ZfHHnW0JVrmA4Jv1NqI6phuloySdXTjc395ZK7Pxy7bwzeH5XrhVul5QSnIhfKtg/s320/240.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635169259769159666" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEuoyE4IjWeC4QlTktayCWrqmsAmkdEC4RcZop_yG9oyLoSFk7lXyfrFEjcUiZ3n6QCFhACEQACgtSjYqfUoBZ8FRSr4cQSIFxBGlcJqKZRjJw9wKE-RxWTqoL4opg35vhmDEEtnHg1gg/s1600/013.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 239px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEuoyE4IjWeC4QlTktayCWrqmsAmkdEC4RcZop_yG9oyLoSFk7lXyfrFEjcUiZ3n6QCFhACEQACgtSjYqfUoBZ8FRSr4cQSIFxBGlcJqKZRjJw9wKE-RxWTqoL4opg35vhmDEEtnHg1gg/s320/013.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5635169255713558594" /></a><br />Många månader har gått sedan mitt sista inlägg, men efter en tid har det nu börjat klia i fingrarna igen efter att få skriva igen. Det är den 30 juli och min semester har nått sin ände. Det har varit en ganska händelserik vår och sommar, som troligen inte är över än. Några av de viktigaste händelserna:<br /><br />- I april blev Daniel av med sitt förra jobb och en period av 2,5 månaders ledighet/jobbsökande för hans del började i mitten av den månaden. Efter en trög start med liten respons på ansökningarna som D skickade in präglades maj/juni av flera intervjuer och lovande möten, för att till slut utmynna i en anställning på ett företag i Köping 1 juli.<br /><br />- Pappa gick på sex veckors strålbehandling i Örebro från april till juni. Behandlingen verkar ha gått bra. Den mest märkbara biverkningen är att smaksinnet temporärt är borta. Smaken kommer att komma tillbaka efter några månader. Från att inte ha känt något alls börjar han nu känna lite saltsmak, men t.ex. bröd smakar mögel, vilket kanske inte är så roligt... Pappsen var här för någon vecka sen och fixade kedjan på min gamla cykel, och såg då fräsch och frisk ut. Skägget är borta och han var slätrakad. Kanske kan han inte ha skägg mer, men så hade han ju aldrig skägg när jag växte upp. Möjligen anas en grop på högra sidan av kinden, liksom på högra sidan av halsen, där man tog bort lymfkörtlar. <br /><br />- Jag har fortsatt jobba på länsstyrelsen med bredbandskartläggning med inslag av lite administrativa uppgifter inför den Mälarkonferens som går av stapeln i augusti. Förutom detta har jag ägnat mig åt att försöka bli klar med tidigare arbeten/rapporten, bland ägnade jag en hel dag i slutet av maj åt att åka runt i länet och fotografera till en broschyr om klimatanpassning plus min egen kommunvägledning om klimataspekter. Jobbade rätt hårt och tidvis var jag mycket stressad, så de tre veckor semester jag från början tänkte mig, blev välbehövliga fyra, vilka jag nu alltså avverkat. Daniel och jag fick ingen gemensam semester i år, eftersom han började sitt nya jobb lagom till att jag lade mitt på hyllan för en månad.<br /><br />- Zack var försvunnen i 20 dagar, mellan 26 juni till 16 juli. Då mest aktiva sökinsatserna satte jag in efter att han varit borta ca 14 dagar, även om jag letade i området innan dess. En tidningsannons i vlt sattes in, jag anmälde honom försvunnen till polisen, satte upp sökannonser på olika sajter, letade i området, tog kontakt med Berit som har koll på katter i området. Lördagen den 16 juli fick jag flera telefonsamtal om olika till synes herrelösa katter i stan, varav ett handlade om en katt på Stallhagen. Utan något större hopp och utan transportbur cyklade jag dit och pratade med den som ringt. Och där var Zack. Han kom gående på en villagräsmatta. Det är alltid något konstigt, och främmande, med att se någon som varit borta så länge, någon man är van att se varje dag. Människa eller djur spelar ingen roll. Så var det att se Zack igen. Och han kom och hälsade, men var inte pigg på att bli buren eller infångad. Efter en lång dags mycket om och men och några misslyckade infångnings/hemtagningsförsök, kunde jag sent på kvällen ta hem Zack. På kuppen lärde jag mig lite om effektivaste metoder vid kattsökeri/kattinfångning. Nyckelord tycks vara tålamod, kommunikation, och kvällsaktivitet. Zack fick vara inne en vecka innan vi åkte till stugan och Zack och Måns fick gå ute där. Igår så släppte jag ut Zack igen, efter en del vånda och ångest, och till min föga förvåning dök han inte upp i förmiddags när jag skulle kolla om han ville komma in. NÄr han försvann svor jag att jag aldrig mer skulle ha utekatter, och det kommer jag stå fast vid. Men nu har jag två stycken och nu får jag leva med det så länge de lever. Men trots att jag är innerligt trött på att leta efter försvunna katter och oroa mig för deras skull när de är ute, vet jag inte något annat alternativ. Det finns heller ingenting jag inte skulle göra för att få hem dem igen. Det är det som trixet med katter, och något jag verkligen fått lära mig på senare tid. Katter är sina egna, de har sitt eget huvud och sin egen vilja. Samtidigt har jag som människa/"ägare" ett ansvar för dem. Och som deras högt älskande matte har jag mycket svårt att neka dem det som är viktigast för dem: deras egen frihet. Friheten att vara sin egen, friheten att vara ute, friheten att bestämma själv var man ska gå, när man ska äta och sova. Det är detta att ge dem friheten, och sen själv stå för ansvaret och oron när något händer, som är trixet. Från olika håll talas det om att katter ska hållas inne och bara få vistas ute med koppel och sele. Jag har prövat allt detta, och jag vet inte hur andra tänker, men själv känner jag mig som en fångvaktare när jag iakttar hur katterna gång på gång försöker ta sig ut, eller bara ligger ner till synes nedstämda. Trots att jag har min självbevarelsedrift och helst skulle vilja slippa allt som kommer med utekatter, har jag inte hjärta att låsa in dem och frånta dem det som är viktigast för en katt: dess frihet. SEn är det ju förstås också en annan känsla i det hela, och det är känslan av otillräcklighet, att katterna tycker det är så tråkigt inomhus/med matte, att ingenting av den trygghet, den goda mat, smek och kel, kan väga upp mot det fria utelivet. <br /><br />-Måns opererades igår på djurkliniken i Västerås för ett varande sår på huvudet. Jag upptäckte denna i onsdags kväll när vi fortfarande var vid stugan. Jag hade sett att det vänstra ögot var mindre än det högra, men det var inte förrän då när jag kände lukten av varet som kommit ur såret som jag insåg att han måste till veterinär. Och igår blev han opererad och ska nu över helgen gå med ett dränagerör insydd på pannan. SAmtidigt opererades en infekterad knuta ovanför höger framben bort. Detta var en fettknöl som har suttit på Måns en längre tid, men som en annan veterinär sa var ofarlig. Och den har suttit där den suttit tills nu, men vid besöket i fredags morgon upptäckte veterinären den öppna varande knölen, som alltså togs bort. Måns går nu med två operationssår på kroppen och en tratt på huvudet. På måndag ska dränet tas bort. <br /><br />- I början av maj möttes jag och Evelina i Berlin för några dagars semester. Det var en mycket lyckad och trevlig resa, med mycket sol. Vi upptäckte Berlin mycket på cykelsadeln, men ett par utflykter utanför stan hanns också med. Den ena gick till Potsam och palatset Sansoucci. Den andra åkte jag själv på, till f.d. koncentrationslägret Sachenhausen norr om Berlin. En krypande, obehaglig upplevelse, men lärorik. Berlin annars var häftig, så full av historia. Jag försökte förnimma Berlinmurens uppgång och fall, såg andäktigt på Brandenburger Tor, besökte ett utomhusmuseum om Hitler och andra världskriget. Två irritationsmoment har etsat sig kvar i minnet, det ena var den ständigt närvarande och brutala biltrafiken, och den andra tyskarnas ovilja/oförmåga att prata engelska. Ett gott minne, eller flera, är alla de vegetariska rätter man åt på alla vegetariska restauranger vi besökte. Berlin får fem stjärnor när det gäller vegetariskt matutbud på restauranger!<br /><br />- Evelina och jag åkte för ett par veckor sen på en paddeltur vid Kloten, där vi försåg oss med två kajaker och tog oss fram och tillbaka en sträcka på 22 km. Mycket vacker natur, och så småningom, mycket möra armar... Dagen innan fick Daniel och jag besök av henne och hennes föräldrar, samt Malte. I Malte fick Prutten en ny och intensiv friare som jagade henne nästan outtröttligt över gräsmattan i timmar. <br /><br />-Den 2 juli var vi bjudna på rockfest med Ellie och Anders som hade gift sig några dagar innan. Festen hölls på Bishops Arms och det var en trevlig kväll. Många hade följt klädkoden och hade Iron Maiden-t-shirtar på sig, så jag kände mig lite främmande med den finklänning jag valt. Men samtidigt är det så roligt att klä sig festfin - och någon IM-tröja har jag inte i min garderob. DAniel och jag var några veckor innan och hälsade på hos det blivande brudparet i deras nya lägenhet i Sala, också det en trevlig kväll. <br /><br />- Dagen innan, den 1 juli när semestern började, träffade jag Minna som var i Sverige och hälsade på familj och vänner med sin dotter och finske make. Det var en trevlig kväll, då det var cityfestival och det blev några drinkar på ett par pubar i stan. <br /><br />- Daniel och jag har hunnit med ett par dagsutflykter. En lördag tog vi oss till Gripsholms slott i Mariefred där vi följde med på en guidad tur på slottet och åt middag vid en restaurang vid båthamnen. På midsommardagen besökte vi hans föräldrar i Nora, där de campade med sin husbil. Nora var en mycket fin och pittoresk liten stad, där vi köpte glass vid en berömd glassbar.<br /><br />- Kvällen den 29 juli, när jag var hemma med den nyopererade Måns, blev jag också tillfrågad om jag kunde ta hand om en tornseglare som hittats vid Västerås flygplats. Jag sade ja, och fick träffa en liten nätt och vacker fågel, som jag via kunniga viltrehabiliterare matade med köttfärs och byggde ett litet bo åt i en kartong klädd med en handduk längs golv och väggar. Det var svårt att mata fågeln, men nödvändigt eftersom den annars inte skulle äta. Med två händer skulle jag försöka hålla i fågeln, öppna dess näbb, hålla den öppen samtidigt som jag skulle lirka in köttfärsen. Få saker i världen har känts svårare än denna uppgift, men på något sätt fick fågeln i sig mat och kunde idag åka vidare till Julita där det finns en tornseglarexpert som ska se till att den lilla varelsen blir flygfärdig så småningom. Som tur var kunde Lise-Lotte skjutsa den dit, då jag själv inte hade tillgång till bil. (Plus att Måns var hemma då jag inte vill lämna honom ensam längre stunder.)<br /><br />- De senaste veckorna har jag och Daniel börjat kolla på en gemensam bostad, vi har varit på några visningar i Köping och Västerås och håller koll på vad som händer på hemnet m.m. Det är mycket som ska klaffa, inte minst att det ska vara ett kattvänligt område, vilket inte alltid är givet. På grund av det osäkra jobbläget kan vi inte heller lägga alltför mycket pengar på amorteringar/månadsavgifter/hyra. Men det är roligt att leta! Samtidigt håller farsan på att kolla runt lite på boende/sommarstuga i trakterna av Skinnsberg och Fagersta, så vi får se vad som händer där också. Kanske blir han granne med DAniel...<br /><br />- Den 22 juli förändrades världen igen när Oslo blev föremål för en hemmatillverkad bomb och en dödsmassaker på Utöya. På tv och film har jag annars sett på Vem tror du att du är?, där kända personer i USA letar reda på sina rötter. Fredrik LIndströms program Vad är en människa? är också en serie jag följt under sommaren, där jag med ett leende på läpparna iakttagit Fredriks något klumpiga, och faktiskt oförståeliga, arrangemang med kamera och kameravinklar. En smart kille, men också med ett stort bekräftelsebehov. Under veckan i Solmyra hann jag även med att titta på två Skånska mord-filmer. Bra, mustiga filmer baserade på sanna historer. En film om en mors och sons kärleksförhållande (Yngsjömordet) har etsat sig fast. Såsom förbjudna teman ofta gör.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-7415831306587016982011-03-06T21:56:00.004+01:002011-03-06T22:29:38.921+01:00Mindre tunga men intakta vanor =0)Idag har jag och bror varit och hälsat på pappa som kom hem från sjukhuset i fredags. Också en ny upplevelse - nu fick jag träffa pappa efter den operation som gjort att han blivit av med en del av sin tunga och två lymfkörtlar på halsen. Högra sidan av halsen var i bandage för att dölja det operationsärr som började strax under örat och gick ner mot strupen, och högra kinden var stel, men han kunde ändå prata ganska bra förutom att det är svårt att säga L och S. Kul också att bror träffade sin pappa för första gången på länge, det känns viktigt i detta läge. I övrigt var det mesta som vanligt, pappa är i övrigt i bra form och har sina vanor intakta: vi tittade på femmilen i Oslo genom finsk tv, vi drack flera koppar kaffe och åt fikabröd i köket -"ät fikabröd, allt måste ätas upp så det inte blir torrt"- pratade om ditt och datt, om skidåkare, om bilar och bensinpriser. Ari hade med sig inramade foton på sig själv och frugan från bröllopet förra sommaren och på de tre barnen i sina fina festkläder utanför kyrkan. Imorgon ska pappa ut och promenera med fästmön. Det är som det ska vara!<br /><br />Om några veckor fortsätter behandlingen åter på USÖ. Tills dess får min pappa lära sig leva med en mindre tunga för en del av den blev ju, som han sa, kvar i Örebro.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-78790776830482546452011-03-02T11:46:00.004+01:002011-03-02T12:19:35.765+01:00OpereradNu har pappa opererats och tumörerna och alla eventuella spår av dem är förhoppningsvis borta. Han opererades igår på Örebro US och enligt sköterskan hade operationen gått bra. Det var en omtumlande upplevelse att höra pappa prata för en stund sedan. Han kunde prata, men det var lite svårt eftersom han inte hade tänderna i munnen, och nu är ju en del av tungan borta. Han kunde inte säga några s-ljud och för första gången hörde jag en äldre man i hans röst. Han lät förstås också svagare än vanligt och jag blev medveten om hur sårbar också pappa är, något som kanske inte blir tydligt förrän något liknande händer. Men han försökte prata på som vanligt, pratade om en finsk skidseger igår, frågade om jag var hemma och om vädret här i Västerås. Att höra honom prata innebar att nu blev det så väldigt konkret att han har cancer (eller haft, jag törs nog inte använda förfluten form ännu) och att man fått göra ett ingrepp för att ta bort den. Han hade inte kunnat sova så bra, då det kom var ur tungan under natten, men han hade i alla fall ätit yoghurt idag. Det är nog sådan typ av mat han får nöja sig med ett tag framöver. Men det känns så skönt att han lever... och att han fick komma in för operation så pass snabbt. Nu kan man fokusera på att han ska bli bättre, även om det alltid kommer att finnas en oro ifall cancern ska återvända. <br /><br />Jag har också prata med Irmeli, pappas fästmö och särbo, och det känns skönt att han har henne nu, att han inte är helt ensam. Det känns också skönt att även hennes söner intresserar sig för hans tillstånd. Imorgon ska hon och hennes äldsta son besöka pappa på sjukhuset, medan jag och Daniel planerat att åka dit på fredag.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-24199714628474257082011-02-26T14:50:00.002+01:002011-02-26T15:23:51.730+01:00CancrarIgår var dagen då jag lärde mig att man kan säga cancer i pluralis, cancrar (eller hur man nu stavar det), vilket alltså innebär att man har två cancertumörer. Det är vad pappa har i sin tunga. Efter en lång höst och vinter med blåsor i munnen som inte velat läka, och flera besök hos tandläkaren, har det nu efter läkarbesök i Eskilstuna och fyra dagars undersökningar på Örebro universitetssjjukhus, konstaterats att han har två tumörer, alternativt två delar av en tumör, på högra sidan av tungan. Han har också knutor vid lymfkörtlarna på högra sidan av halsen, som verkar vara en spridning av cancrarna i tungan. Allting är nu klart för operation, vilket förhoppningsvis kan ske inom de närmaste två veckorna. Sedan väntar strålbehandling. <br /><br />Jag var med pappa på sjukhuset igår, då han fick träffa ett tiotal doktorer med lika många specialiseringar: cancerläkare, narkosläkare, käkkirurg, plastikkirurg, överläkare, tandspecialist och allt vad det var, som alla tittade på hans tunga. Jag satt längst bak i rummet, och såg hur pappa placerades på en stol och där han fick sträcka ut tungan flera gånger när doktorerna i tur och ordning skulle undersöka den. Jag såg doktorernas ryggar, och javisst, jag var också nyfiken men kände också att det måste vara tillräckligt jobbigt för farsan ändå att sitta där inför allas åsyn utan att jag ska luta mig fram som en gam jag också. Men det hörde ju till själva undersökningen och rutinen på sjukhuset, vi hade ju blivit informerade om det innan, så det var ju ingen överraskning. Pappa hade ju genomgåt undersökningar och provtagningar dagarna innan, så detta var väl för att få en samlad bedömning av läget. Istället för att pappa skulle besöka alla doktorer för sig, samlade man ihop specialisterna på ett och samma ställe och så var det avklarat på en kvart. Men obehagligt var det i alla fall. Men man får tänka på att det är för det bästa.<br /><br />Vi fick också en pratstund med kuratorn som arbetar på öron-näsa-halsavdelningen på USÖ. En trevlig kvinna, och pappa hade nog behov av att prata av sig, även om han utåt inte avslöjar så mycket om vad han känner och tänker. Det känns tryggt även för mig att ha någon att ringa till om man har frågor. Vi hann också träffa den sjuksköterska som håller ihop allting och sköter samordningen av behandlingen och praktiska saker. Även henne ska det gå bra att ringa, vilket jag gjorde redan i måndags för att höra om just fredagens onkologrond.<br /><br />Efter lunch var det så dags att träffa den läkare som skulle ge besked om läget och vidare behandling. Då hade man då till slut hamnat i den situation som jag så länge haft skräck för. När jag var barn brukade jag be till Gud att stanna tiden så att pappa inte blev äldre. Jag bad och bad, men till slut var jag ju tvungen att inse att Gud skulle inte stanna tiden och låta föräldrarna vara evigt unga. Men nu har cancern kommit innanför skinnet på denna familj också. Hela min värld har vänts upp och ner, allting har ställts på sin spets, ångesten och sorgen har tagit över min kropp. En bubblande, sjudande, virvlande ångest i magen och i huvudet, i armarna och benen. Jag tittade mycket på pappa igår,när vi kommit hem till hans lägenhet. Tittade längre och noggrannare än vanligt i hans milda blå ögon, på hans bruna friska kinder och hals. Där innanför pågår något som inte syns utanpå, men som har förändrat livet för alltid. Jävla förbannade cancerjävel. <br /><br />Det enda som syns utanpå är en tand som har ryckts bort från mitten av hans underkäke, en tand som var inflammerad och som inte får finnas där vid behandlingen. Pappa vill ta bort alla sina kvarvarande egna tänder och få protes även till underkäken. Men det blir en senare fråga. Nu är det tungan som ska opereras, och delar av tungan kommer att försvinna. Lymfkörtlarna på höger hals ska också tas bort. Han kommer att kunna prata och äta, men det kommer naturligtvis att vara besvärligt och göra ont en tid efteråt.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-15781171851879443012010-09-30T19:07:00.004+02:002010-09-30T20:22:30.584+02:00HissenIbland tar jag hissen ner till beckmörka korridorer, vältrar mig i en ångestfylld kamp för att hitta tröst och mening med mitt liv, med min existens. När allt som jag är, när allt som jag inte kan bli, känns som en förbannelse, ett misstag, ett enda stort fel, när hela grejen av att ha haft mage att födas och finnas till känns fel, som en skruv som skruvats ner en gång och inte kan vridas upp igen. Det är en hård, stenig kamp mot en stor svart Satan,eller Gud, de är ju kanske samma sak, när allt, precis allt, känns meningslöst, värdelöst, när hela jag är en meningslös, skrattretande, <em>ond</em>, varelse. Det kan hända var som helst, hemma, på jobbet. Ett ögonblick kände jag idag bara för att lämna mitt skrivbord, det jag höll på med. Jag kämpade med känslan, famlade runt i mörkret, allt medan jag betraktade utsikten från mitt rum. Där i fjärran reste sig sjukhusbyggnaden ståtligt över alla andra byggnader. Och solen sken så vackert, så fatalt vackert. Över alla höstträd. Över den här stan. och jag kan inte känna glädje över någonting. Inte på riktigt. Det känns som att jag väntat så länge på något, väntat så länge på något. <em>I mig finns ännu tomma rum.</em><br /><br />Så tar jag hissen upp några våningar och allt känns lite mer balanserat och normalt, nära det tillstånd jag vill vara i. Men ändå inte riktigt. Ju längre tid som går desto längre tycks jag komma från det där tillståndet, som att de våningar jag stannar vid är rätt dunkla och lågt liggande. Där jag bara hittar mig själv. Jag har börjat fråga mig själv om jag har en framtid, om det är en idé att tänka framåt, det kanske rentav är skrattretande att jag gör det. Någonstans kanske det finns en gud som skrattar åt mig och mina aspirationer. På senare tid har jag börjat känna att jag borde dö snart. Som att mitt liv borde ta slut snart. Jag har börjat känna att det är för sent för allt, att ingenting av det jag drömt om kommer att hända. Men framför allt har jag börjat känna att jag inte orkar. Jag orkar inte tänka, leva, drömma mer. Som om mina tidigare starka livsflöden stannat av och allt mer torkar ut. I den fåra där min livsgnista brukade strömma och leka sig fram, är det numera en allt mindre rännil rent vatten som trött rinner fram. Det känns ibland som att det mest är en svart ström av bitterhet som numera tar sig fram där och förgiftar allt i sin väg. Och jag orkar bara sitta och titta på.<br /><br />Den här veckan har varit svår, men det är inte den första. Mycket ensam tid, på jobbet, när jag kommer hem, accelererar tankarna, kanske rentav föder dem. Allting som händer på jobbet och utanför det späder på min svarta ångest och tar udden av alla känslor som ännu finns kvar. I mina svartaste stunder känner jag inte längre någonting. Inte någonting. Jag kan känna hur min mun försluts, hur rösten dör ut och orden med den. jag har inget att säga eller tillföra. Jag ler inte mer, känner bara förakt och trötthet, när jag nu känner något. Blir inåtvänd och tyst, ordlös och iskall. Somliga skulle säga totalt självisk. Ser hur människor inte söker mitt sällskap, ser hur de går förbi. Hur allt det är en genväg ner till helvetet. <br /><br />Jag googlar på "Hur ska jag bli lycklig?", det är inte svårt att få träffar. Kanske kan jag läsa några kloka ord där. Men "Hur ska jag lära mig att tycka om mig själv?" är inte lika lätt. Man hamnar på Svenska kyrkans hemsida. Ett ögonblick tänker jag hur skönt det vore att få tala ut, bli omfamnad, bli botad, genomgå trolleri, operera bort allt det onda i min hjärna. För trots alla samtal, alla terapier jag gått, alla älska-dig-själv-böcker jag läst, finns det fortfarande en orörd kärna av mig som säger att jag egentligen inte är värd något. Hur lär man sig sådant? Finns det ett quick-fix för det? Går det överhuvudtaget? Om det inte går, kommer jag att orka? Det är brist på övertygelse på att jag är något, det jag lärde mig i unga år, som strålar ut sitt gift till alla mina ådror och kärl och ut i det universum jag rör mig i. Det är det som fått förnyad kraft av min vistelse på institutionen jag jobbar på. Den påminner så mycket om skolan ibland. Och jag blir som jag var i skolan. Försluten, tyst, feg. Samtidigt som det finns osynliga krav att vara en i gänget. Men det går bara inte. Hela mitt liv har jag känt mig utanför den stora gemenskapen, hur jag än försökt har jag inte kunnat känna mig som en av alla andra. Oavsett vilka sociala sammanhang jag varit i har jag varit en social amöba, analfabet. Jag vet inte hur man gör. Lagt på det en känsla av att inte vara riktigt älskad, som något som lite lämnats åt sitt eget öde, ett löv att föras dit vinden velat istället för att någon erbjudit sin hand att vägleda och lära och hålla fast. Något som alltid lämnats ensam med sin villrådighet och osäkerhet, som inte haft så mycket mer än sin egen sköra känslighet och vekhet som utmärkande egenskaper, som aldrig hittat svar på sina frågor, som aldrig hittat en vis gammal gumma att fråga till råds över livets vägar. Jag hade behövt en fast hand att vägleda mig, att älska mig, men jag fick det aldrig. Och framför allt, alltid denna ensamhet. Det tycks som att det enda jag kan lita på och vara säker på här i livet, är ensamheten. Den stora, rysliga, kalla, ödsliga, ekande ensamheten, lika stor som rymden, lika svart, smärtsam, ordlös och stum. Den kommer alltid att finnas där, den kommer aldrig att lämna mig, den kommer aldrig att se till att jag får tillfälle till annat. Bara den kan jag lita på. Människor är fragila, godtyckliga, rörliga, nyckfulla. De kan finnas där en dag, men vara borta nästa. Ensamheten gör aldrig så.<br /><br />Nu lever jag mest för stunden. Framtiden har krympt och jag kan se mållinjen krypa allt nämare mig. Hela denna långa sträcka av väntan har tagit sitt ur mig. Den har fört mig dit jag så länge drömt om, men ändå finns det tomma rum. <br /><br />Om det är verklighet eller nonsens spelar ingen roll. Det är så det känns. Och jag vet inte hur och var jag ska hitta ny ork. Det är bara när jag är med människor jag tycker om som jag kan stegra mig ovanför det dystra och se meningen med livet. Men det händer inte ofta. Ibland kan det gå långa, många dagar mellan näringsrika samtal med andra, med Daniel. Det tycks som att det går ganska snabbt mellan stunderna jag befinner mig ovan jord och när jag befinner mig långt där nere. Det behövs i princip bara ett hejdå.<br /><br />Vem har egentligen intresse eller ork att läsa dessa rader. Men jag behöver själslig mat och så här kan jag få ur mig det sjuka, åtminstone för stunden, och samtidigt mata mig själv. <br /><br />Det var länge sen jag såg en regnbåge. Kanske finns de inte längre.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-41103775093014149482010-09-23T22:58:00.003+02:002010-09-23T23:19:05.574+02:00Törnfåglar och långa arbetspassDet går många dagar mellan inläggen här, nu en månad sen sist. Men tiden går fort och det har varit mycket att göra. Datorn har varit på lagning i några veckor, hämtade hem den i tisdags. Moderkortet blev utbytt och nu funkar datorn finfint igen. Skönt. Jag har även fått tv:n uppburen av Daniel i söndags, då vi kommit till V-ås och jag ville se valvakan. Det var ett tag där som jag hade varken tv eller dator hemma, så jag levde på Törnfåglarna-läsning och radio. Inte dumt det heller och en intressant och tankeväckande erfarenhet. Dessa veckor blev det många sena kvällar på länsstyrelsen där jag jobbat som ett as med att färdigställa två rapporter, varav en som skulle varit klar i vintras redan men som växt de senaste månaderna och aldrig tycks bli klar. Vissa kvällar gick jag hem halv tio. Har även suttit där ett par lördagar. Nu kan jag i alla fall sätta punkt på rapporten som jag jobbat med under sommaren. <br /><br />Trots mitt förakt för dummeriet i tv tycker jag det är rätt skönt att ha en att titta på. Ibland är det skönt att vila hjärnan och bara titta på fånigheter som engelska tjejers bröstförstoringar på tv3. Men också skönt att ha en chans att vara uppdaterad och informerad, något som hamnat i bakvattnet medan jag haft tv:n i källaren. <br /><br />Sedan sist har jag blivit projektanställd på lst, just för att göra klart rapporten om klimatanpassning men också för att genomföra en ny aktörsanalys, denna gång inom energiomställning. En ny kille har börjat arbeta med energifrågorna, också en ekologisk ekonom. Jag har anställning till slutet av oktober men det verkar kunna bli förlängt om det behövs. Och det skulle jag tro att det gör.<br /><br />Är så sugen på att åka till Amsterdam så jag var och tittade på flygbiljetter på sas idag. Inte så dumma priser alls om man åker må-tor. Får se om det blir av, det är så många andra, tråkigare hål som måste fyllas nu när lönen blir större än den någonsin varit. Som att slutbetala dyra krediter. Men också roligare saker som att köpa nyare, fräschare soffor till vardagsrummet. Gardiner, matta till köket, kläder, cykel står också på önskelistan. Sedan har jag en hel del privata lån vars givare nog skulle bli glada att få tillbaka pengar. Idag har det också köpts biljetter till Robert Gustafssons 25-årsjubileum i Gbg i mars nästa år, dit Daniel, jag och några av hans polare ska åka. Tråkigt bara att det är så lång tid dit... Men det känns som jag bara måste åka till A'dam. Och 1400 är inte ett så dumt pris alls.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-62651923196061965172010-08-23T19:29:00.002+02:002010-08-23T20:15:43.288+02:00Upplevda och missade skojigheterTvå dagar kvar av praktiken på länsstyrelsen och jag börjar fyllas av spänd väntan. Arbetsförmedlingen sa idag klart nej till ytterligare praktik, så nu är det upp till lst om de vill att jag ska göra klart det arbete jag håller på med. Enligt min handledare råder det pengabrist, men jag har också fått signaler om att det inte är helt omöjligt att det blir en kort tids projektanställning. Jag hoppas på det. Både för att bli klar med aktörsanalysen, men också för att det blir en bra merit att lägga till på CV:t. Då kanske jag är lite mer på banan även för andra arbetsgivare. Det vore inte en dag för tidigt. Har börjat med jobbansökningar igen, efter sommarens uppehåll. Hade nyligen en diskussion med Daniel om hur stort geografiskt område jag bör söka på, då jag kommit över en annons om ett jobb som miljöcontroller i Gävle. Han tyckte inte det lät så strålande, och efter en dags funderande kom jag till samma slutsats. Jag är inte direkt beredd att flytta så långt för ett jobb och vara så långt borta från Daniel. Det vore inte roligt. Känner mig för trött för att göra sådana ansträngningar och uppoffringar, så jag håller mig till området Stockholm-Örebro-norra Västmanland/södra Dalarna-Eskilstuna. <br /><br />Jag kan se tillbaka på en härlig sommar, trots att jag jobbat hela tiden. Det har blivit många små utflykter och underbara dagar uppe vid stugan. En uppdatering av senaste månaden inkluderar min brors bröllop i slutet av juli, en kanotutflykt i Kloten med Eve och holländsk kompis, en dagsutflykt med Daniel till Zorngården i Mora, solande och badande i Långsvan, ett besök på medeltidsdagarna i Arboga, umgänge med nära och kära, och en familjeträff i helgen då Daniels föräldrar och bröder med familjer kom upp till stugan. Tyvärr missade jag en hel del av det roliga, då sällskapet anlände redan kl. 11 på lördagförmiddagen, då jag var hemma för att skriva på min rapport och för att baka en utlovad tårta. Det blev inget rapportskrivande utan istället en del facebookande dessvärre. Fick iaf iväg en jobbansökan och tårtan blev bakad. När jag anlände till Solmyra vid 18-tiden hade de redan spelat kubb och avverkat annat skoj, vilket jag fortfarande grämer mig över. Alla hade tagit med sig något att äta och dricka, och en av brorsdöttrarna hade gjort en juste vegetarisk quornfärspaj och "farmor" hade bakat rullar med kantareller i och västerbottenpaj. Suveränt gott! Daniel hade köpt tre paket kräftor som sällskapet satt och sög i sig. Barnen hade fiskat hela dagen och fortsatte med det efter maten, men alla fiskar åkte tillbaka ner i sjön. Efter en stunds kortspel föll Daniels storebröder ihop i tv-soffan och somnade vid 21-22-tiden. Åkare. De rår väl inte för sina tidiga morgnar, men det kändes inte kul att festen var slut före 22. Vi andra satt och snackade en stund och åt min medhavda tårta, som egentligen blev alldeles för sötsliskig med marängbotten, citronkräm, grädde och jordgubbar. Jag var sist i säng och då var klockan inte ens 23.30. Fast jag var fasligt trött jag också. Efter frukost dagen därpå åkte så sällskapet hem igen. Jag som hade sett fram emot skojigt kubbspel... <br /><br />Men jag ser fram emot många sköna helger i höst. Får se om bror och fru dyker upp i helgen, han har i alla fall pratat om att de ska komma. Det vore roligt i så fall. Jag hoppas vi kan få en närmare kontakt med varandra och att inte allt bara stannar vid snack. <br /><br />En kollega på jobbet var imponerad att vi var 12 stycken hos Daniel i helgen. Han trodde inte att svenskar kunde samlas i så stora klungor. Jag sa dock att det aldrig sker i min familj. Alla sådana band är i princip brutna.<br /><br />Därför tycker jag det är så skönt att träffa Daniels stora familj, det är så skönt att de är så lättsamma och obekymrade. Jag hoppas jag får vara en i den kretsen under lång tid framöver.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-41016102265290858942010-07-26T22:43:00.005+02:002010-07-26T22:57:10.617+02:00Silke<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgg3keV798jl8ckKdZeq5KGvJ-hQGZSjmTndSkQdgGRjjgYKhIsLQ5052NJ4sE_4ysI5QykpPxwnKyRwFajT_E-wdEba6B941ZeR36zhxYWyDCwr2SbsPM3JFpL5Ght-uBsnJjMYim9qD0/s1600/016.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 299px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgg3keV798jl8ckKdZeq5KGvJ-hQGZSjmTndSkQdgGRjjgYKhIsLQ5052NJ4sE_4ysI5QykpPxwnKyRwFajT_E-wdEba6B941ZeR36zhxYWyDCwr2SbsPM3JFpL5Ght-uBsnJjMYim9qD0/s400/016.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5498319739739378162" /></a><br /><br />Det var länge sedan det var en dikt här på bloggen. Den här heter <strong>Avbetalning (kärlek ske din vilja)</strong><br /><br /><em>Kärlek ... ske din vilja<br />Såsom i himlen<br />Så ock i hjärtat<br />Kärlek ... ske din plan<br />Såsom i sommarsjö<br />Så ock i vinteris<br />Ett honungsspann för min färd<br />Och en bok längs min väg<br />Allt du ger det blir min skuld<br />Men jag betalar med munnen full<br /><br />Kärlek ... ske din vilja<br />Såsom i natten<br />Så ock på dagen<br />Kärlek ... ske din lag<br />Såsom med förnuftet mitt<br />Så ock med min själ<br />En silkestråd som mig bär<br />Och en dikt som jag läst<br />Det jag ber det blir min skuld<br />Men jag betalar av med min avund</em>Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-24373808498419138582010-07-21T15:38:00.002+02:002010-07-21T15:57:07.974+02:00Arselcancer tar en pausHURRA FÖR FÖRSÄKRINGSKASSAN!! Jag får ta tillbaka det jag skrev om f-kassan förra veckan. Efter ett telefonsamtal visar det sig nu att de räknat fel och att jag får 80 procent och därmed också den mellanskillnad som inte betalades ut i juni. TOPPEN! Och jag måste erkänna att de gånger jag ringt upp dem i olika ärenden har jag fått ett trevligt bemötande. Jag får konstatera att även Försäkringskassan kan göra fel, det är ju trots allt människor som sitter och gör alla beräkningar, och de kanske har mycket att göra. Lätt hänt att det då blir lite fel. Men nu ska det vara rättat. Skönt<br /><br />Denna är den sista dagen på jobbet den här veckan då jag tagit ledigt torsdag-fredag. Det ska bli skönt. Imorgon åker vi till Zorngården i Mora på en dagstur och under helgen väntas en kompis till Daniel dyka upp. Eventuellt kommer också Evelina som nu åker från Holland mot Sverige. <br /><br />Idag skulle min handledare kommit till lst för lite uppföljning av det jag gjort, men han dök inte upp den avtalade tiden. Kände mig i det läget inte att mitt arbete var så pass viktigt. Ringde upp honom ett par timmar senare och fick ta det per telefon istället. En ny tid bestämdes till nästa vecka men jag börjar känna att även om praktiken var efterlängtad så var det kanske inte den allra bästa idén att förlägga den på sommaren när han är borta i sju veckor, samtidigt som jag inte tycker att jag får så mycket stöd överlag. Jag sitter ju mest själv och pular med det här och har inte någon som jag direkt kan prata med om arbetsuppgifterna. Jag lägger ändå ner en hel del tid och arbete på att göra det här och det vore roligt med lite uppskattning och respons. Ibland kan jag känna att det ska bli skönt att sluta på lst, samtidigt som det givetvis inte är en så dålig plats att jobba på överlag. Men sommar- och semestertiden var inte direkt det bästa alternativet att förlägga praktiken på. Det tar också på krafterna att se sommaren glida förbi utanför fönstret utan att man egentligen hinner koppla av och njuta av den. Men nu är det bara fem veckor kvar tills praktiktiden är slut om jag inte får förlängt. <br /><br />Det ska bli skönt med en liten paus. Då kanske man återfår en del av motivationen tills nästa vecka. Då har jag också en intervju inbokad som ger lite variation till kontorsuggleriet. <br /><br />Jag hoppas på en skön långhelg för mig själv och ber att få återkomma nästa vecka.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-90614315842700927902010-07-17T12:54:00.002+02:002010-07-17T13:35:09.271+02:0065 procentFY FAN. JAG SÄGER DET BARA - FY FAAAAN FÖR FÖRSÄKRINGSKASSAN. Efter en noggrannare titt och uträkning av min dagsersättning från försäkringskassan visar det sig nu att jag endast får 65% - den lägsta - ersättning mot de 80% jag i min villfarelse trodde jag skulle få till november. Jag förstår inte hur de fått det till det här nu. Ändå går man ju och jobbar hela dagarna på sin praktikplats, men nej. Man ska verkligen bli straffad för att man inte har ett s k riktigt jobb. Vet inte om jag ska skjuta f-kassan eller mig själv i huvudet. Detta betyder att jag inte ens får 6000 kr netto i månaden. Ändå har man räkningar på 7-8000 varje månad att betala. Socialen nästa kanske?? I Västerås skiljer det bara en våning mellan dessa två instanser. Jag ska med stort intresse ringa upp fan-kassan på måndag och höra dem redogöra för sin beräkning.<br /><br />Den här veckan har varit väldigt seg. Jag har bott hos Daniel hela veckan och fått låna hans bil att pendla med. Det har varit väldigt trevligt att träffa honom och vara ute vid stugan på kvällarna och njuta av sommarkvällarna, men det långa avståndet och åkandet är ibland svårt att palla med. Detta kombinerat med otroligt varma kvava nätter i en kokvarm sovhytt, som trots öppna fönster och en fläkt som snurrar på högsta effekt, knappt gått att sova i. Endast natten till onsdag lyckades jag sova som en stock, pga sömnbristen från de tidigare nätterna. En natt hade vi t o m dörren öppen och då blev det lite svalt, men då kom å andra sidan myggen in. Man måste ju gå upp så skriande tidigt också eftersom det tar 45 minuter att åka till V-ås. Ändå har jag inte varit framme på jobbet förrän vid 9. Natten till igår höll jag på att få krupp och förflyttade mig från sovhytten till huvudstugan och dess gästrum efter en timmes olidligt vakande. Det var naturligtvis lika varmt där, men jag slapp åtminstone höra Daniels susningar medan jag själv låg där olidligt vaken. Då tänkte jag att jag inte pallar med att bo här nästa vecka också, men efter att jag nu befunnit mig i min egen lägenhet sen igår kväll kan jag konstatera att det spelar ingen roll var man är, värmen genomtränger allt. Lägenheten är som en medelhavsresort i temperatur och jag ser fram emot att åter åka till Solmyra för lite svalkande bad och utomhusluft. <br /><br />Idag ska jag städa här hemma. Golven ser för jävliga ut. Sen ska jag baka någon kaka att ta med till Daniel och hans gästande kompis. Jag är utan katter här hemma vilket känns väldigt konstigt och tomt och jag oroar mig för hur det går med dem uppe vid stugan. Vi såg ingen idé att jag skulle ta med dem hem, eftersom jag snart skulle åka tillbaka till stugan. Nu får ju katterna också en semester från den näraliggande trafiken och avgaserna här i stan. Istället kan de gå på upptäcktsfärder i den dunkla sommarnatten där paddorna hoppar på grusgången, änderna häckar i vassen, insekterna surrar i gräset och fladdermössen flyger över vattnet. Den kan höra fåglarnas samtal när morgonen nalkas. En dag hittade Daniel Måns ute i viltbacken där han låg och sov. Där hade han ett skyddat läge från både människor och skällande hundar... åtminstone tills han blev upptäckt. <br /><br />Under veckan har jag försökt hitta en klänning som jag fått pengar av Daniel att köpa. Jag har besökt de flesta affärer i centrum, prövat och tänkt, kanske. Men inte förrän igår sa det "klick" mellan mig och en riktigt somrig skön känning på dm mode. Så nu ska det bli roligt att ta på sig den och åka till stugan och visa upp sig. Jag har även pengar till att köpa en bikini, men det är värre på den fronten. Svårt att hitta något, så det har inte blivit något ännu. Klänningen och bikinin är naturligtvis en del av Daniels manliga fantasier om mig i ultrakvinnliga kläder, men jag är inte dummare än att jag vet om det och ställer upp på det. Jag har ju ändå valfrihet att själv välja det jag ska köpa och jag har inte köpt det första bästa jag hittat och inte heller något som jag själv inte gillar. <br /><br />Söndag och måndag tvättade vi också fyra av mina mattor (en är eg. Daniels men jag får låna den) som legat i källaren sedan i vintras. Prutten hade kissat ner dem allihop och jag har väntat på att de skulle bli tvättade hos Daniels föräldrar som har en tvättmaskin för mattor. Men efter en intensiv diskussion förra helgen om dessa mattor som aldrig blir tvättade - jag har inte haft mattor på golven sedan i höstas - kom Daniel med förslaget att vi kunde pröva att tvätta dem med högtryckstvätten. Sagt och gjort, det gjorde vi. Nu har jag fyra fräscha mattor att lägga i hallen, sovrummet och i vardagsrummet. Då kanske det blir lite hemkänsla här igen. Så ni kanske kan förstå min glädje och iver att städa här så jag får lägga ut dem igen.<br /><br />Ha en trevlig helg, folks. Hoppas ni kan sova i värmen.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-63465517468220342122010-07-09T20:28:00.003+02:002010-07-09T21:07:38.955+02:00Florsocker och jordgubbssyltFredag kväll och jag tillbringar några sköna egna timmar efter jobbet. Vill bara var för mig själv och filosofera och lyssna på skön musik och låta kroppen gunga med när jag känner för det. Det har gått sex veckor på praktiken. Veckorna vindlar snabbt förbi när den ena dagen läggs på den andra som en hög med pannkakor. Det är så livet går. Händelser, möten, upplevelser kommer och går förbi en och man ser dem försvinna bakom en som landskap bakom ett rusande tåg. Så blir livet historia, stund för stund. Och du kan inte komma tillbaka till samma stund igen och korrigera stavfelen. Men du kan bli klokare. <br /><br />Det kanske är den enda fördelen med att bli äldre. Det är det pris man får betala för att bli klok och vis.<br /><br />På jobbet har jag haft intressanta samtal med en annan praktikant. Han är från Burundi och har vuxna barn och lever "som en ensam gammal varg". Han säger att en gammal varg rör sig bland människor men lär aldrig riktigt känna någon. Han går ibland ut på krogen, dansar och går sen hem. Han går till kyrkan men det är aldrig många människor där. Men han verkar vara glad ändå och har i övrigt också en skön livssyn och intressanta tankar. Han har bott i Sverige i fem år och berättar om hur lite svenskarna känner sina grannar. Om de ens känner igen sina grannar. Hur restriktiva svenskarna är med att prata med människor som ser annorlunda ut, hur avståndstagande de är, hur misstänksamma. <br /><br />Jag kan bara nicka instämmande. Det är nog något även svenskarna är medvetna om. Jag är nog själv en sådan som gärna håller mig för mig själv och har lärt mig att vara försiktig, jag med. Men jag pratar gärna om någon vill ha mitt sällskap. Känns roligt att någon är intresserad av det jag gör. Och det är roligt att lära känna någon som ser allting med andra ögon. Det är uppfriskande. <br /><br />Men ibland är jag helst för mig själv. Ibland behöver jag ha ett hav för mig själv. Så att jag kan se alla de pannkakor som staplats på hög och som lockar där med minnen av florsocker, jordgubbssylt och soliga sommardagar.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-15653377296412453212010-07-07T19:41:00.003+02:002010-07-07T20:23:08.749+02:00Höga amplituderIdag har jag varit i Fagersta för länsstyrelsens räkning. Var där och gjorde en intervju för den aktörsstudie som jag jobbar med. Det rullar på med intervjuerna, har gjort fem hittills varav en per telefon. Tycker faktiskt att det är riktigt kul att komma ut och träffa folk så här, även om jag är nervös inför varje intervju. Det har bara varit män hittills, undrar lite smått om man kommer träffa på någon kvinnlig intervjuperson. Det krävs ofta en del förberedelser, mentala sådana men även lite kunskapsmässiga, innan jag vågar mig på att ringa någon någonstans. Men det är en bra träning och än återstår flera intervjuer innan jag kan känna mig nöjd. Sen är det bara att hoppas att min handledare också blir nöjd.<br /><br />Bergslagens natur är så fint. Kanske börjar jag bli gammal och mossig, men det skäms jag inte för. Jag är som min pappa, som alltid tyckt om det bergiga landskapet i norr och som fnyst åt det platta i söder. Detta i såväl Västmanland som i resten av Sverige. Men jag börjar förstå nu vad det var han alltid var, och är, så lyrisk över. Sjöarna, de milsvida skogarna, höjderna i horisonten. Och då pratar jag inte om de många gigantiska industrierna som finns längs järnvägen via Sura, Virsbo, Ängelsberg och Fagersta. För det historia arvet och nuläget med gigantiska exportindustrier inom metallframställning av alla de sorter som finns i bergslagsorterna, går inte att missa. Men det är naturen som är det hisnande. När tåget började närma sig Virsbo och Ängelsberg, såg jag plötsligt så sjukt vackra sjöar och landskapsbilder utanför tågfönstret. Fjäll i fjärran. Enorma vattenytor som solen glittrade i. Speciellt Åmänningen var minnesvärd. Och Stora Aspen. Och Ängelsberg på det. Tänkte att hit måste jag komma på fritiden för att supa in både det historiska arvet och den superlativa naturen. <br /><br />Annars har det varit både uppåt och neråt i humöret. Det är märkligt hur man vissa dagar kan vara så långt nere att man känner sig som ett enda stort svart hål. De stunderna kommer jag alltid att tänka på hur förra pojkvännen, som vid det laget redan var ett ex, sa vid vårt hätska - och sista - gräl, som företogs via sms, att jag var "ett enda jävla stort hål". Ibland känns det som att han hade helt rätt. Jag kan känna att det finns ingenting där, ingenting att stå på och ingenting att luta sig emot. Att om jag kunde öppna upp min kropp skulle det bara vara svart och tomt där inne. Vid dessa tillfällen kan jag tänka att det är bara löljligt att jag försöker tro något annat, att det kanske inte är meningen att jag ska fortsätta existera. Att jag lika gärna, och för att slippa den här smärtan, kunde avsluta allt. Det är den enda makten man har, och den enda trösten man har, när man mår riktigt skit. <br /><br />Men så kommer dagar då det är helt omvänt. Då livet, som det är nu för mig, bara tycks leka. Då jag påminner mig om allt det fantastiska som är, som jag har. En sådan dag hade jag i fredags. När jag slutade arbetsdagen och kom ut i solen, i den perfekta sommaren, det var fredag och jag har inte behövt städa och har en givande praktik, jag skulle träffa Lisa och fördriva tid, det var en toppenkänsla. Och där ute i Solmyra, världens underbaraste karl, som ställer upp på mig till 100 procent och som gör allt det andra i mitt liv möjligt. Det kunde inte bli bättre. Och det kan inte bli bättre. De dagarna kommer också. Ofta när jag är tillsammans med Daniel i Solmyra. Då känns det som jag är lyckligt lottad som får uppleva livet från de goda sidorna. Då känns livet som lever runt omkring, mitt i sommarens gröna oas, som något som oändligt rikt och värdefullt.<br /><br />Kanske är det en rikedom att kunna känna båda delarna, kanske är de varandras förutsättningar. Åtminstone är det så åt det ena hållet. För att kunna känna verklig lycka och fröjd i sinnet måste man förmodligen ha varit nere och nosat på avgrunden. För de svarta dagarna är så jobbiga att man inte vill tillbaka dit när man väl tagit sig ur dem. Men man måste hitta en strategi för att klara av dem. Min är nog att låta de komma, släppa ur sitt giftiga regn, för att sedan passera när molnen tömts. Men man får också prata med sig själv och med tankar om det positiva som trots allt finns i ens liv (klichéartat, javisst, men de är det enda vapnet mot total undergång)en bit i taget lyfta upp sig själv. Och uppmuntrande ord från andra betyder också väldigt mycket. Som inte viftar bort allt. Det finns människor som är bra på det. Guldregn på er!Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-31623750765395079222010-06-29T21:24:00.003+02:002010-06-29T21:29:52.219+02:00Fästinginvasion!<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEixxzEp_N0vxP0fNKuI-WOzxNx9u8x1fwNY-c3j6j3XekKT4llCwccULJze41VjkdHuZSJe27zCudmO6sObsC0n5OiuuLsdmBEqNWCN5yGSEta0d6tx8uLLAMi0m7OAK6jNdQHAS0rYPSU/s1600/002.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 299px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEixxzEp_N0vxP0fNKuI-WOzxNx9u8x1fwNY-c3j6j3XekKT4llCwccULJze41VjkdHuZSJe27zCudmO6sObsC0n5OiuuLsdmBEqNWCN5yGSEta0d6tx8uLLAMi0m7OAK6jNdQHAS0rYPSU/s400/002.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5488279635608858242" /></a><br /><em>Dagens fästingskörd från en enda katt. </em><br /><br />Plockade precis bort ÅTTA fästingar från Måns. Han är en riktig fästingmagnet, och har alltid varit. Det var bara ett par dagar sedan jag gjorde "rent" honom från de små odågorna. Zack däremot verkar inte alls vara lika attraktiv för fästingar, han hade klarat sig över midsommar verkar det som.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-32197373760668835502010-06-29T19:48:00.003+02:002010-06-29T20:51:40.620+02:00Best midsummer ever<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgiICy9njDG7iKIYRgtIBd9KXXiyOY7ivXTQRTd1SL0f8j3HuAYiipaJiDOgR4v4ugefVwLIbJznGF2NfkXUyQGjY8uVqZgBtufv_fmU6Pthtpfn4rku0uJBfFLrhodtbfCiuGrm_oNd_w/s1600/060.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 299px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgiICy9njDG7iKIYRgtIBd9KXXiyOY7ivXTQRTd1SL0f8j3HuAYiipaJiDOgR4v4ugefVwLIbJznGF2NfkXUyQGjY8uVqZgBtufv_fmU6Pthtpfn4rku0uJBfFLrhodtbfCiuGrm_oNd_w/s400/060.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5488269331475014882" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjRSHvyPT0cipIk2skkpJk1wZ4Tu6_0J3O6ewr5VU2vGSBy-cDNN__SpdxWhDbwKhMiWHXs_G_zyZ9v_ljTRcNUxj0RDIVi4b0zdvjt_a7QFW-mYU0LUuAOrNZm6AX4h-bR9FGrMxiYFH0/s1600/049.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 299px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjRSHvyPT0cipIk2skkpJk1wZ4Tu6_0J3O6ewr5VU2vGSBy-cDNN__SpdxWhDbwKhMiWHXs_G_zyZ9v_ljTRcNUxj0RDIVi4b0zdvjt_a7QFW-mYU0LUuAOrNZm6AX4h-bR9FGrMxiYFH0/s400/049.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5488269323358548818" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjeoQRgQTPpoAdsy9pQxp1Sph2BIydFfQGv2E9cwAlD6n75ilWwbi4wJbviMLQSN_LryCneRVOmHcbgmcTkNmOaEt8OdRwL7Eqg4dyZ08Vy7wc58Knq36_zNq4J-ok9gfcATL4RkHhy2lw/s1600/043.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 299px; height: 400px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjeoQRgQTPpoAdsy9pQxp1Sph2BIydFfQGv2E9cwAlD6n75ilWwbi4wJbviMLQSN_LryCneRVOmHcbgmcTkNmOaEt8OdRwL7Eqg4dyZ08Vy7wc58Knq36_zNq4J-ok9gfcATL4RkHhy2lw/s400/043.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5488269316743767074" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjC0PK9mX2WjXp8Reh-cfp90QHCR4nNirRMZfYRVk5P0SUiSK-vl-aKZWSbHW6_30otFLC2FXAXfSfncCiAyeNgar2r0_AIu7F5hiLAvVvSxvKhuwDXu5pOJNaiThJkVh12KgaXXlgiGkw/s1600/025.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 299px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjC0PK9mX2WjXp8Reh-cfp90QHCR4nNirRMZfYRVk5P0SUiSK-vl-aKZWSbHW6_30otFLC2FXAXfSfncCiAyeNgar2r0_AIu7F5hiLAvVvSxvKhuwDXu5pOJNaiThJkVh12KgaXXlgiGkw/s400/025.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5488269309812074818" /></a><br /><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOEmCfQPUrAS3T8gVHQOCkNshVMOUKBzdxaImXcf6Ke-YEBaSlLhzQHto0YXXiCLMMTAeml1ciFFl1QLSJFf92X8M0Pc3zdyU-dtoOXdHFCcDp9Sn3XqXvQjshdIjBRowxysdv51Hph0c/s1600/019.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 299px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOEmCfQPUrAS3T8gVHQOCkNshVMOUKBzdxaImXcf6Ke-YEBaSlLhzQHto0YXXiCLMMTAeml1ciFFl1QLSJFf92X8M0Pc3zdyU-dtoOXdHFCcDp9Sn3XqXvQjshdIjBRowxysdv51Hph0c/s400/019.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5488269301350150786" /></a><br />Det är varmt, väldigt varmt, både ute och här inne i vardagsrummet. Men det är inte att klaga på, de här få dagarna på året då livet står på topp. Är tillbaka i stan efter en überhärlig midsommarhelg ute i Solmyra med Daniel och alla fyrfota älsklingar. På midsommaraftonen fick vi besök av pappa och Irmeli och Ukkeli, Irmelis hund. Pappa kom med två blombuketter i handen och Prutten och Ukkeli bekantade sig med varandra genom skall och nosande. Prutten har ett lite lustigt nervöst beteende när hon träffar andra hundar, hon är väldigt försiktig och backar fort med ett hopp om andra hunden kommer för nära. Men efter de inledande hälsningarna var det mest Prutten som sprang efter Ukkeli, som är en 13-årig, nästan döv, fjärilshund, och nosade honom i baken. Ukkeli var mer intresserad av att hämta kottar och pinnar som vi kastade åt honom i vattnet. Prutten, som inte gillar att bada, kunde inte se sig själv som sämre och gick ut i vattnet och hämtade en pinne hon också. Men bara en gång, sen fick det räcka.<br /><br />Vi fikade ute i det fria och åt jordgubbstårta som jag hade bakat tidigare. Pappa gillade verkligen, precis som jag väntat mig, miljön vid Daniels stuga. Det var roligt att han och Irmeli äntligen kom förbi, det har talats åtminstone sedan i höstas om att han ska komma och hälsa på. Vi tog sen en promenad i området och såg att andra stugägare höll på att dansa små grodorna runt midsommarstången på stranden. Vi höll oss på avstånd eftersom hundarna var med. Blir alltid lite förundrad att denna tradition med stång och dans fortsätter genom åren, har själv aldrig känt något behov av det. Tvärtom känns det så larvigt betraktat utifrån. <br /><br />När pappa och company åkt tog vi det lugnt och på kvällningen smaskade vi på den smörgåstårta som Daniel gjort i ordning dagen innan. Vegetarisk röra blandat med skagen och räkor blev en lyckad kombination - räkor för att jag skulle gå Daniel till mötes - och vi smaskade i oss nästan den hela halva tårtan som fanns. <br /><br />Lördagen tyckte Daniel att vi skulle åka någonstans och jag som velat se Hedströmmens naturreservat, tyckte vi skulle åka till Karmansbo där jag visste att reservatet är tillgängligt. Det blev dock inget reservat, utan vi stannade till vid Karmansbos gamla smedja. Vid den långa vita huslängan steg plötsligt en gammal kvinna ut och satte sig i solen med sitt handarbete, och vi trodde att den lilla utställningen/butiken var öppen. Det var den inte, men kvinnan var vänlig och lät oss titta in i en gammal bevarad arbetarbostad med allt vad som fanns där. Hon berättade att detta var den enda lägenhet som bevarats i sitt ursprungliga skick, de andra hade renoverats till modernt skick och hon själv bodde i en lägenhet med tre kök och ett rum, då lägenheten hennes bestod av tre före detta kök med vedspisar och ett sovrum. Till den gamla bevarade arbetarbostaden dök strax en äldre man upp, och han berättade en hel del om järnsmide och smedernas liv som det tedde sig då. Så småningom förflyttade vi oss till det gamla köket och där dök kvinnan upp och vi fick ta del av en stor dos lokal historia, då det fanns 500-600 arbetare i Karmansbo. Om deras 72-timmarsveckor, om polletterna som man betalade grädde och skummjölk med, om kvinnorna som satt vid den vedeldade spisen och rörde om i de stora grytorna, om hur tyskar, holländare och britter lärde svenskarna på den tiden smidets och gjutningens ädla konst, om patroner och disponenter som styrde i samhället. Den sol som sken när vi gick in hann gå över i en kraftig regnskur och komma tillbaka igen, medan Daniel och jag lyssnade på de bådas historier. Mannen hade själv växt upp i en bruksmiljö, och hade många minnen att berätta om. <br /><br />Efter den historiska neddykningen tog vi oss vidare ut i Skinnskattebergs skogar, och besökte bland annat Rysstenen, en sten vid den s k Ryssvägen, som ryska krigsflyktingar i området anlagt under andra världskriget. På stenen hade soldaterna i rött ristat in en stjärna med en lie och en hammare och under det texten CCCP. Skylten vid kulturminnet hänvisade till lämningarna av det gamla lägret som fanns i Krampen, men vi lyckades inte hitta det. Istället såg vi många fiskare som var ute med sina husvagnar och fiskespön för att plocka fisk ur de vackra skogstjärnarna. Vi stannade till vid en liten paradisisk tjärn vid namn Norra Fräkentjärn, där inga fiskare störde utsikten. Redan på stigen till sjön bedårades jag av den vackra utsikten, där solen lyste upp markvegetationen i luckorna mellan trädkronornas skuggor. Har aldrig sett något så vackert i naturväg. Det var synd att vi inte hade någon fika med oss, för det var svårt, åtminstone för mig, att lämna platsen. Vi synade små grodyngel vid strandkanten och jag försökte fånga de fina näckrosorna på bild. <br /><br />Men vid nästa lilla skogstjärn, som glimtade mellan träden, såg jag plötsligt ett stort djuransikte: en älg. Jag stannade bilen och bara tittade fascinerad ut mot skogsbrynet. Det var inte bara en älg, utan två, och jag bad Daniel att försöka ta kort på dem, men de var för långt bort. Det var första gången jag såg älgar i det vilda. De vände sig sen om och sprang på sitt lustiga svävande sätt in bland träden. <br /><br />Vid ytterligare en tjärn, där gröna vassbälten bildade stora mattor vid ena kortsidan av sjön, fick Daniel syn på ett par svanar som simmade i sitt ensamma majestät vid bortre änden av sjön. Utsikten genom de unga björkstammarna var sagolik. <br /><br />Det var sannerligen en upplevelserik dag, med både kultur och natur i stora doser. Tänk att det finns så mycket vacker natur i närheten av Solmyra. Det blir garanterat flera besök.<br /><br />I helgen blev det också premiärdopp för min del och på söndagen blev det en dag med sol och bad vid kanalkanten. Vattnet hade blivit varmt och solen gassade och brände för fullt så vi plockade på oss en del färg båda två. Det var skönt att bara njuta av ledigheten, en sällsynt upplevelse faktiskt, då de flesta helgdagar brukar innehålla måsten som gräsklippning. Nu var måstena avklarade och det var bara att lata sig medan man kunde.<br /><br />Summa summarum blev det min bästa och underbaraste midsommarhelg någonsin, det fanns inte något som kunde rubba den sköna känslan. Allting kändes så fullkomligt som det kan bli. Till och med vädret var på topp, vilket också bidrog till att allt blev bra. Torsdag kväll var det dock ett mygginferno och de hade bestämt sig för att fullständigt attackera mig när jag satt med Måns på köksgolvet och försökte plocka bort fästingar. Så fort jag böjde mig ner med pincetten, sa det bara NJIIIIIIII och en hel myggarmé gick till anfall mot ben, huvud, näsa och armar. Vi flydde snabbt ur stugan, jag och katterna, då Daniel redan hade lagt sig i sovhytten. Midsommardagen fäktades vi också med en del mygg, men sedan blev det lugnt under resten av helgen. <br /><br />Måndagmorgonen när vi åkte tillbaka mot stan stötte vi på en påkörd liten rådjursunge, som låg död på vägbanan. Den hade förmodligen blivit påkörd precis innan vi kom, blodet på asfalten hade inte stelnat. Stackars liten. Den sköna känslan av midsommaren avbröts och verkligheten kom ikapp oss. Det går inte en resa mellan Västerås och Solmyra utan att man ser döda, påkörda djur längs vägen. Speciellt E18, men även Solmyravägen, är en riktig mordplats för grävlingar, men även rådjur och fåglar mister sina liv av de farande plåtburkarna som antingen inte hinner bromsa eller helt enkelt skiter i att det kommer något i vägen. Att det finns folk som gör det senare vet man eftersom många djur ligger kvar på körbanan utan att ens lyfta bort den döda kroppen. Detta var andra gången på kort tid som Daniel ryckte in med spaden och flyttade på ett påkört djur från en vägbana. Nyligen var det en grävling som låg faktiskt bara några hundra meter härifrån på Köpingsvägen mot Hammarby.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-23740450353034882522010-06-22T14:53:00.003+02:002010-06-22T15:13:39.646+02:00Två blir ettDet blir ett snabbinlägg idag då jag sitter på jobbet och skriver. Problem med datorn hemma och hela helger ute på landet utan dator är anledningen till att jag skriver on-duty. Inte för att något särskilt har hänt egentligen. Vi åkte till stugan i fredags och lördagen upptogs till stor del av tv-tittande på ett kungligt bröllop. En och annan tår dök upp i ögonvrån när de tu blev ett, när de bytte ringar och biskopen läste så fint, när brudgummen höll sitt vackra tal. Imponerades av prinsens pappa som vida överglänste brudens far som talare. Ett bröllop som tycktes flyta på smärtfritt. <br /><br />På jobbet har jag nu bokat in två intervjuer nästa vecka som ett led i aktörsanalysen. F ö är det mycket inläsning av material. Min handledare har gått på semester men dyker upp i morgon när vi ska till Kungsörs kommun. Han blir borta i två månader men troligen kommer det att gå galant ändå. <br /><br />Förra veckans nedstämdhet avtog i torsdags, det var verkligen som ett tjockt mörkt moln som gradvis gled undan och jag kunde se solen igen. Skönt. Samtidigt finns det där inne ändå, det gäller bara att försöka undvika alltför långvarig ensamhet och att slå blickar ner i avgrunden. Tror Daniel har stor inverkan, det räcker med att jag ser hans ansikte på ett foto för att locka fram ett leende ur mig. Att vi kan prata om saker och ting betyder också mycket. Det hör ju till också att med honom har jag börjat förstå hur stor kärleken kan vara, hur viktig tvåsamheten och "familjen" är. Det är det som motiverar mig att göra både små och stora saker. Med dessa personliga erfarenheter och upplevelser nära tillhands var det inte svårt att sätta sig in i Victorias och Daniels lycka och det de gav sig in i. Tror det är första gången jag nu förstår det stora med att ingå ett äktenskap, att det är ett förbund man sluter med någon annan, att det är ett enormt och livsavgörande löfte. Och därför också så häftigt. Det är verkligen en resa att vara tillsammans med någon, en ständig upptäcksfärd där nya insikter dyker upp och en närhet som ständigt förnyas, fördjupas och breddas. Band som förstärks. Två liv som gradvis glider in i ett enda stort liv.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-33662953800801029982010-06-16T23:00:00.003+02:002010-06-16T23:28:13.005+02:00Alla har de fel<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgRb9i4FINcTpUb1BPj0P6XHf1zJ1YSTh6jguF1XXiasaV9_ckK_Zh-AOQzY-x01ytd9IXY1X2XE7DhYtW3YIZbySmG8zxrtpc3Ws20_NKE_5ZhVAbB-zNsoIH5FOaDokiPOKN4fSEcgw0/s1600/022+(4).JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 299px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgRb9i4FINcTpUb1BPj0P6XHf1zJ1YSTh6jguF1XXiasaV9_ckK_Zh-AOQzY-x01ytd9IXY1X2XE7DhYtW3YIZbySmG8zxrtpc3Ws20_NKE_5ZhVAbB-zNsoIH5FOaDokiPOKN4fSEcgw0/s400/022+(4).JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5483486101711049410" /></a><br /><br />Klockan är elva och det är dags att sova. Idag har jag i alla fall blivit av med ett av mina bekymmer, fick nämligen mens idag, två veckor efter att jag väntat mig att den skulle komma. Under de här två veckorna har jag tyckt mig se graviditetstecken och jag har googlat och läst och försökt tolka. Varit på apoteket och tittat på graviditetstester, även om jag inte köpte något. Var precis på väg att ringa till barnmorskan idag för att ev. boka en tid för test, men så kände jag att något satte igång i buktrakten. Jag behövde aldrig ringa. Som jag har funderat på dessa veckor hur det kunnat komma sig, jag som har spiral. Risken att bli gravid är mindre än 1 på 100 kvinnoår, har jag läst. Jag har trott att det var min träning, och framför allt mina sit-ups, som kanske gjorde att spiralen hamnade snett och dess avsedda effekt därmed försvann. Men nu kom alltså mensen och Daniel och jag kan pusta ut. <br />Fast innerst inne vill jag ju ha barn, och någonstans har jag hoppats att det var så. Samtidigt vill man ju inte bli pregnant med livmodern upptagen av spiral. Någon utomkvedshavandeskap vill man ju inte vara med om. <br /><br />Det var senast igår som en kollega på lst glirade om min mage. "När är det dags?" frågade han med ett brett flin. Vanligtvis bryr jag mig inte om det, men frågan kom i ett litet känsligt läge. Börjar faktiskt småtröttna på alla dessa antydningar. Alla har de haft fel. Det finns ingenting i min mage, annat än fett. Fast jag har kommit på att det är bra på ett sätt. Om/när jag väl blir pregnant, är det ingen som kan se skillnaden, åtminstone inte förrän det har gått ett tag och då har jag förmodligen berättat det i alla fall.<br /><br />Läste igår informationsbladet från min hyresvärd. Det brukar följa med ett sådant med hyresavierna för kvartalet som kommer. Bland annat uppmanar de hyresgästerna att tänka sig för två gånger innan de skaffar en katt över sommaren, eftersom ett ansvar för ett husdjur sträcker sig mycket längre än så. Det informeras om alla de saker vi kattvänner bruka påtala andra, id-märka, kastrera, ansvar för utekatt, matning. Allt detta var gudagott att läsa, men det mest kryptiska kom i slutet: ..."tänk i första hand på kattens bästa - djurens rätt!" Har hyresvärden blivit helt tjotaheiti? Jag kunde inte tro mina ögon. Djurens rätt?? Hur hamnade det där? Är det någon Djurens Rätt-medlem som varit i farten och bett Bostjärnan skriva om det här? I så fall är det väldigt vällovligt, både från den personens och från hyresvärdens sida. Hyresvärden har naturligtvis sina egna intressen att försvara, de vill väl inte ha kattbajs i sandlådorna och andra olämpligheter som katter kan föra med sig. Men det kan inte sägas nog många gånger, det finns alltid idioter som aldrig borde få lägga sin hand på ett djur.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5197419427590313031.post-58035848473789737022010-06-15T23:17:00.002+02:002010-06-15T23:43:37.305+02:00RegnSedan ett tag har jag känt att jag inte är så glad inuti, egentligen. Igår tog jag mig mod att möta känslan, sluta täcka över den och låta den komma över mig. Det känns som jag ligger under ett vått täcke, som om jag står i ett yvigt, ymnigt regn. Som om jag mist min glädje. Det finns egentligen så mycket jag borde glädja mig åt, men jag förmår mig inte känna det. Vet inte varifrån detta inre regn kommer ifrån, men jag tror det har att göra med att jag känner mig otillräcklig. Att jag inte lyckas leva upp till min egen idealbild av mig själv. Jag känner mig otillräcklig varje dag när jag går till praktiken, av att det är så mycket jag inte kan så att jag frågar mig om jag egentligen kan något alls, något av värde. Den urgamla känslan av att inte duga och leva upp till alla mått som människor ställer på varandra och som jag kanske för lätt ställer på mig själv. Jag når inte upp till de önskade måtten. Idealmänniskan idag ska vara så himla bra på så många sätt som jag känner att jag inte är. Det finns djupa hack i min sociala kompetens. Djupa raviner i mitt ämnesområde. Det känns som att jag inte vågar uttrycka mina innersta önskningar av rädsla för att bli ratad. <br /><br />En känsla av att inte duga. Av att vara kort i rocken. Av att ha levt och jobbat ensam för länge, för länge för att någonsin lära mig bete mig naturligt i en grupp eller t o m med andra människor överhuvudtaget. <br /><br />Jag befinner mig där jag är på grund av mina tidigare livsval. Jag är rädd att jag städat för länge och därför missat tåget till något bättre. Genom städningen har jag cementerat känslan av oduglighet. <br /><br />Samtidigt kan jag inte vända om. Det som är gjort är gjort, och det enda jag kan göra är att välja en väg härifrån. Men ibland känns allt så meningslöst. Som att allt vi gör här, allt jag försöker göra i mitt liv, är utan värde. Att det inte är det som är det verkliga och riktiga och sanna. <br /><br />Jag håller också på att trappa ner mitt intag av paroxetinet, "crazypills". Nu tar jag en tablett (tidigare 1,5 tablett) i en månad, därefter blir det en halv och sedan ska det vara slut. Vet inte om detta påverkar humöret. Paroxetin är ju ett antidepressivt medel och jag tyckte att doktorn sa något om att när man trappar ner dosen kan symptomen bli värre. Tvånget har dock inte blivit värre. <br /><br />Sedan har jag ett annat bekymmer som jag inte vill skriva om här, men som kan påverka humöret. Återkommer till det senare. <br /><br />Jag har nog inget annat val än att låta det regna. Det är bara att låta regnet skölja och strila ner med sina tjocka droppar över glasögonen, låta ögonfransarna klibba ihop sig, inte torka bort imman från glaset. Jag tror på att inte alla dagar kan vara soliga dagar. Det finns en mening med molnighet och nederbörd.Kristina Adlerhttp://www.blogger.com/profile/03949632953558046289noreply@blogger.com0