Att minnas de som dött och komma ihåg dem som lever kvar

Nästan en vecka sedan Måns död. Hans död har väckt många, mest smärtsamma känslor, men också fått mig att gräva efter bra minnen. Och de kommer, några nya för varje dag. Ibland ler jag åt dem som dyker upp. Foton hjälper till att minnas små detaljer i Måns sätt att vara, hans sätt att röra sig och ligga, sitta, gå. Och hans död har väckt också reflektioner över liv och död. En känsla av avgrund öppnar sig. Svårt att nå ro i att han är död. Förutom förlusten av honom, har det väckt reflektioner över mitt liv de senaste tio åren, och de tio åren dessförinnan. Alla dessa dagar och nätter som kommit och gått, har blivit till år, och jag travar på gränsen till den smärtsamma insikten om livets förgänglighet, om det oundvikliga åldrandet som vi alla tvingas in i vare sig vi vill eller inte. Om hur vi åldras, lite för varje dag, och hur vi aldrig kan gå tillbaka till dagar och stunder som varit. Det som vi gjort är gjort, och hur det gjorts, kan inte ändras. De val vi gör varje dag, blir till det liv som vi levt. Jag kommer till insikten att detta är det centrala. I mitt fall är jag glad att jag varje morgon tagit mig tid till att umgås med katterna och inte stressat iväg till jobbet. Även om det medfört att jag vissa dagar kommit in sent till jobbet, är det inget jag ångrat eller känt dåligt samvete över. Nu när faktumet är att Måns är död, är jag glad att jag gjorde de valen. Jag lever i övertygelsen, kanske starkare nu än förut, att det är de man håller kär som är det viktigaste här i livet. Hur viktigt det är att avsätta tid för dem som lever en nära. Och det har jag gjort, och det är jag så glad för nu. Visst har jag försummat katterna genom åren på andra sätt, men i det stora hela vet jag med mig att det enda jag velat är att skänka dem ett bra liv och ge dem kärlek och tid. Jag har älskat och hållit av alla mina katter djupt och högt. Det är en skräckfull insikt att ingenting varar för evigt som jag nu befinner mig i. Insikten att varje litet val kan få så slutliga konsekvenser. Att det som är vardag och vanor, vardagsrutiner, en dag förbyts och tar slut. Måns bortgång påminner mig om allt det som jag tog för givet när han levde. Nu när han är död påminns jag om att allt, hur lång tid det må vara och hur vardagligt det än verkar, har ett slut. Inget varar för evigt. När vi häromdagen åkte från stugan till Västerås, blev jag så starkt påmind om vardagens förgänglighet. Sedan Kajsa dog och Bagheera försvann sommaren 2009, har det alltid funnits med två katter i bilen när vi åkt mellan stugan och Västerås. Två transportburar, två katter, Zack och Måns. Sommar som vinter, de har funnits med när vi åkt på fredagskvällen och tillbaka på söndagkvällen. Nu finns två transportburar, men den andra katten saknas. Nu fanns bara Zack med i bilen som ensam katt, och känslan av att någonting fattades var stark. Det var inte som det brukade. Vi satt mest tysta i bilen. Och Zack var också tyst. När jag gett katterna mat, har det de senaste tre åren alltid varit två skålar att fylla på med blötmat. När jag började köpa Shebas kattmat i askar, har en ask räckt till båda katterna per måltid. Nu är det bara ena halvan av asken som går åt. Hur mycket jag än önskar och plågas, kommer inte Måns komma tillbaka. Det är det oerhörda. Och jag lider så mycket med Zack, för jag tror att han känner sig ensam, uttråkad, och saknar sin bundsförvant. Vem ska Zack nu försvara sitt revir mot rävar med? Nu måste han göra det ensam. Daniel berättade att en gång, bara för ett tag sedan, hade han vaknat mitt i natten av att någon skrek gällt utanför stugan. Han gick upp och öppnade dörren, och såg då en räv stå på gräsmattan utanför huvudstugan, det var den som skrek. Uppe på altanräcket satt Måns och Zack, och räven var förmodligen rädd för katterna som hindrade räven från att gå upp på altanen och äta den kattmat som Daniel brukade ställa ut på nätterna. Zack och Måns höll verkligen ihop som två kompisar. De hade naturligtvis egna liv och gick på egna upptäcktsfärder, och de var väldigt olika som personer, men ofta var de tillsammans eller nära varandra, och när de kom in på morgonen och kvällen för att äta, kom de ofta tillsammans. I min lägenhet på Köpingsvägen sov de ofta i sängen på Daniels sida, ofta nära varandra. De tvättade varandra och brottades då och då. Vid stugan hade de tidigare under sommaren en egen gångstig till gömslena i viltbacken, innan Daniel röjde bort det höga gräset mellan toaletten och huvudstugan. Nu när Zack är ensam, kan jag nästan känna hans saknad efter sin kompis. Det är en ny tillvaro för Zack, som alltid fått dela uppmärksamheten med andra katter. När han kom till mig i november 2008, fanns Kajsa, Måns, och Bagheera sedan tidigare. Att han är ensam katt nu är nog både på gott och ont. Nu får han och jag tillfälle att lära känna varandra bättre och komma närmare varandra än tidigare, för nu finns ingen annan katt jag behöver lägga uppmärksamhet på. Samtidigt tror jag att han en sådan katt som har stor behållning av en annan katts sällskap. Han behöver en kompis. Daniel och jag har diskuterat detta, och så småningom, när vi landat i vår nya tillvaro med det kommande barnet, kommer vi att försöka hitta en ny kompis åt Zack.

För det är ju också en insikt mitt i sorgen och saknaden efter Måns. Samtidigt som man sörjer, är det så viktigt att uppmärksamma och komma ihåg dem som lever. De kommer ju också att dö en dag. De val jag gör idag och imorgon, blir en dag det liv som jag minns. Därför försöker jag nu göra det bästa för Zack, och visa honom att han är älskad och betydelsefull. Det är han värd.