The story of Kajsa, part I

Världens underbaraste varelse heter Kajsa. Hon bor här tillsammans med mig, hennes matte, den ofrivillige pojkvännen och allas vår master kung Måns, och ytterligare två katter som är inackorderade här medan deras matte letar efter bostad, Lukas och Bagheera. Kajsa, som ni kan se på bild i ett tidigare inlägg, är svart med vita tassar, hon bär en vit haklapp som rinner ner mot magen där den avslutas i en klyka, hennes svans pryds av en svart- och vitrandig svansspets, som är hennes alldeles egna kännetecken. Ingen vet riktigt hur gammal Kajsa är, men troligtvis är hon runt 11-12 år. Hur ska jag beskriva hennes personlighet? Den är något som måste upplevas, och matte är inte något mindre än förtrollad av hennes sällsamma uppenbarelse. För Kajsa är speciell. Ni kommer att få reda på varför medan berättelsen tar sig framåt. Det jag kan säga nu är att hon är snäll, charmig, otroligt vacker, pigg, kärvänlig, älskvärd, social. En riktig dam som är väldigt älskad. Hennes historia, som matte känner den, började 2006, den tredje mars, då hon blev avsläppt här i sitt nya hem tillsammans med en annan kattdam som så småningom fick namnet Fia.

"Gud, vad är det här nu då? Vad är det här för ställe?" måste Kajsa ha tänkt när hon klivit ur den stora transportburen den där kvällen. "Var har jag kommit nu? Bäst att försöka gömma sig..." Kajsa hittade en liten trygg plats bakom databordet i vardagsrummet där hon gömde sig den första tiden. Lilla Fia gömde sig bakom skohyllan eller under nya mattes långa svarta kappa. Allt var förstås lite nervöst. Vad skulle det här leda någonstans? I det nya stället fanns redan en annan katt, en stor svart respektingivande kille, med stor integritet och värdighet, som lystrade till namnet Måns. Han var cool. Medan Fia fortsatte att gömma sig - hon gjorde golvet under sängen till sitt revir - var Kajsa mer framåt och tog för sig. Hon gjorde sig allt mer hemmastadd. Hon vågade sig fram och lärde känna alla rum och skrymslen. Hon upptäckte att i vardagsrummet fanns det två soffor som var sköna att ligga och sova i. Och i köket fick man mat. Och den där stora svarta grabben kunde hon inte släppa ur sikte när han var hemma. Han verkade vara den högst rangordnade på det här stället, den som bestämde.

Kajsa blev kär.