Madeleine kärlekskrisar med Jonas, Victoria och Daniel i bröllopsyra, drottningen av Danmark i flådig päls på sin 70-årsfest. Det har blivit en outsläcklig törst efter kungliga nyheter och själv så låter jag mig villigt förföras av den rojalistiska glansen. Det händer också att jag tittar i Svensk Damtidning när jag kommer över ett exemplar. Kanske har vi alla ett behov av lyster och flärd, av en skimrande saga mitt i, och ändå en bit ovanför, vår vanliga verklighet. Vem vill inte förföras av prinsessor och prinsar i all deras utblommade skönhet? Vem vill inte med ögonen smeka de vackra tygerna i prinsessornas klänningar? Och för allt i världen, finns det något mer kittlande stoff än osande fnurror i tråden i ett kungligt förhållande?
Men så mycket längre än till ytan sträcker sig i varje fall inte mitt intresse. När jag väl öppnat Svensk Damtidning och börjat läsa i artiklarna om Madeleines Nobelklänningar och drottning Silvias diademsamling faller ögonlocken snart ihop av gedigen tristess. Och jag frågar mig hur det kommer sig att somliga kan bygga upp ett helt yrkesliv kring kungliga klänningar, frisyrer, diamanter, väskor, skor och andra pråligheter. Som om det var viktiga grejer. Som om någon egentligen bryr sig.
Något som är desto viktigare är det faktum att vi inom EU ger upphov till 8,7 miljoner ton elektroniskt avfall varje år. 6,5 miljoner ton, eller 75 procent av avfallet, tar vägen genom Atlanten till länder i Västafrika, där de är heta varor på andrahandsmarknader. Dagligen anländer 66-130 ton elavfall till Nigerias huvudstad Lagos och dess hamn, i stora containrar från Europa. Gamla datorer och tv-apparater vältras ut på Olusosun landfill, en jättelik soptipp utanför Lagos, där de fiskas upp direkt av sopbergets invånare. Jo, det bor 2000 människor på soptippen. Om de lyckas få tag på gamla kylskåp, datorer eller tjock-tv-apparater, betyder det att de kan få ihop mat för dagen. Sopinvånarna, många av dem barn, extraherar med sin hälsa som insats, fram värdefulla metaller ur de uttjänta apparaterna och säljer dem vidare. De utsätts för kvicksilver, bly, kadmium och dioxiner.
Detta är baksidan av vår slit- och slängmentalitet. När jag läste artikeln om "Västvärldens soptipp" i Ordfront Magasin nr. 2/2010 (skriven av Ida Måwe) såg jag för min inre syn de vidsträckta raderna av platt-tv-apparater som möter varje besökare hos Media Markt och Elgiganten. Jag tänkte på den snabba omsättningen av elprylar i svenska hem. Mobiler, datorer, tv, och saker som jag inte ens vet namnet på. Lämnar man dessa grejer för återvinning på återbruk, torde man vara säker på att de hanteras på ett för miljön bra sätt. Men säljer man dem på sajter som Blocket, kan de i slutändan hamna på Olusosun landfill i Nigeria och något barn sitter och bränner loss metallerna som sitter i.
Det är förbjudet att frakta elavfall från Sverige och EU till utvecklingsländer. Men det finns inga straff, så de som pysslar med att exportera ratade varor och avfall från Sverige till Nigeria kan göra detta utan att egentligen riskera någonting. Tillsynen, som ska skötas av kommuner och länsstyrelser, funkar dåligt. Men kruxet är också att veta vad som är avfall och vad som är brukbara produkter. Exportören måste kunna visa att varorna fungerar, men det är många containrar med trasiga datorer som trots det lämnar Göteborgs hamn. Men avfall eller ej, i Västafrika kan de i många fall bli en hälso- och miljöfara.
Bra eller dåligt?
Det är ju bra om varorna kan återanvändas. Men det är knappast lovvärt att skrotet som vi baxar över på afrikanska länder förgiftar människor och miljö. Vi här i norr kan göra det för att det i länder som Nigeria saknas miljölagstiftning och system för återvinning. Vi i EU räddar vår egen miljö men skiter gärna ner andras. Och vilken människosyn ligger bakom detta egentligen?
Den slit- och slängmentalitet som blev etablerat i Sverige efter andra världskriget har hållit i sig in i våra dagar. Trots tidningsåtervinning, kretsloppsanpassning och producentansvar, som ju är lovvärda och revolutionerande saker i sig, har vi inte kommit ifrån roten till det onda. Att köpa, slösa, slänga och köpa nytt i rasande tempo. Vi lever fortfarande som om vi besatt en outsinlig materiell värld att ständigt ösa mer ur. Och genom att säga att "de i Afrika får ju då tillgång till saker de annars inte skulle ha råd med" så tror vi att vi gör något gott när vi slänger vår fungerande dator och köper en ny. Och plötsligt blir slit- och slängvanorna välgörenhet.
Sedan sitter vi och tittar på glittriga tv-sända faddergalor i våra nyinköpta plattisar, som vi förmodligen köpt på kredit, och skänker villigt pengar till Afrikas fattiga barn som letar efter något värdefullt i de vämjeliga sopkaskaderna.
Som om vi gjorde nånting bra.
Jag spyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar