"Måns är död"

”Jag har tyvärr tråkiga nyheter. Måns är död." Den här veckan blev inte som jag hade tänkt mig. Jag satt på bussen strax efter nio i måndags morse, när Daniel ringde. Solen sken, och det skulle bli min första arbetsdag efter semestern. Jag hade åkt hem till Västerås kvällen innan, efter att ha varit i Solmyra i 1,5 vecka. Daniel hade fortfarande två veckor kvar på sin semester. Daniel frågade om jag satt på möte. Kanske började jag ana att något inte var som det skulle. Kanske kunde han inte komma till Västerås till kl. 11.00 då vi hade tid hos barnmorskan. Det var då han sa de orden som vände upp och ner på mitt liv. "Jag har tyvärr tråkiga nyheter. Måns är död." De där oåterkalleliga orden, med den oåterkalleliga innebörden. Min klippa sedan tio år, min härlige, självständige, coole kattkille Måns, var död. Han som funnits där så länge, som funnits där genom så många olika faser i mitt liv, var plötsligt och oväntat borta. Daniel hade hittat honom i gräset, bakom sovhytterna vid sin stuga i Solmyra, på måndag morgon när han gått upp. Han hade förstått direkt att Måns var död. Hur Måns dött, och vad han dog av, kommer vi aldrig att få veta. Det tog han med sig i graven. Men Daniel gissade att Måns dött av hjärtattack, och att det skett tidigt på natten mot måndag. Gräset var blött runtomkring honom, men under hans kropp var gräset torrt. Kroppen var redan stel och kall när han hittade honom. Jag tror att Måns kan ha dött redan på söndagkvällen. Det hände nämligen något märkligt på söndagkvällen när jag var i lägenheten i Västerås. Det behöver naturligtvis inte ha någon koppling till Måns död, men tidpunkten torde vara ungefär densamma som när Måns faktiskt mötte sin död. Sent på kvällen på söndagen, kanske vid 22.30-23.00-tiden, hade jag lagt mig ner i sängen för att titta på Törnfåglarna. Det började göra ont i bröstet, smärtan skar som knivar i bröstet och strålade ut mot ryggen, och jag reste mig upp och gick omkring för att om möjligt på så sätt få bort det onda. Men det fortsatte en bra stund och jag förstod inte vad det var. Det gjorde så ont att jag blev gråtfärdig. Så småningom klingade det av, men den natten sov jag inte särskilt bra. Men jag kunde inte ana.... att samtidigt som jag gick omkring här höll Måns på att dö. Det smärtar mig att jag inte fanns på plats när min älskade katt levde sin sista kväll, att jag inte var i Solmyra. Jag hade ju åkt därifrån vid 19-tiden, bara några timmar innan. Det gör ont att han mötte sin död ensam, att jag inte fanns där. Kanske hade jag fått tillfälle att träffa honom åtminstone en stund innan, även om jag inte hade blivit vittne till själva dödsögonblicket. Han hade inte visat sig på hela söndagen, men han brukade dyka upp framåt kvällen, brukade dyka upp när jag gick på toaletten. Han kunde sitta och vänta vid trappen, när jag kom ut. Kanske hade fått träffa honom då en sista gång. Nu blev det istället tidigt söndag morgon som jag träffade honom sista gången. Den natten hade det regnat ymnigt, och vid 3-tiden hade jag gått upp för att gå på toaletten. Hade försökt vänta ut regnet som jag hörde genom sovhyttsfönstret, men det slutade aldrig. Då jag var mycket kissnödig, var jag till slut tvungen att gå upp. När jag sedan kom ut från toaletten, hade Måns och Zack dykt upp i regnet, och väntade på mig vid trappen till toaletten. Jag minns Måns som stod närmast dörren när jag kom ut. Tillsammans gick vi ner mot huvudstugan så att jag skulle släppa in dem i stugvärmen. Jag gick sedan tillbaka till sovhytten. Kunde dock inte sova, och Daniel var också vaken, och till slut började vi titta på dvd framåt fem-tiden. Jag tittade på ett par avsnitt och gick sedan upp för att gå och uträtta behov igen. Utelampan nere mot vattnet stod och lyste, så jag gick in i huvudstugan för att släcka den. Då ville katterna gå ut igen. Det hade slutat regna. Det sista jag minns var att Måns stod och velade vid dörren i mellanväggen, om han skulle ut på baksidan eller vara kvar. Till slut orkade jag inte vänta, utan gick in i sovhytten igen. Det blev sista gången jag träffade Måns. Efter Daniels besked tog en svår tid över. Det var svårt, outhärdligt, att ta in Måns död. Jag grät nästan hela den dagen. Jag tog mig in till jobbet och träffade Evelina, och valde sedan att åka med tåget till Köping. Kunde givetvis inte jobba den dagen. Och barnmorskebesöket fick skjutas upp. Daniel mötte mig i Köping, och vi åkte och köpte tårta på Bivur och sedan en krusbärsbuske,som vi skulle plantera vid Måns grav. Måns behövde ju begravas samma dag. Daniel hade tagit in honom ner till källaren. Han sa att det var tur att inga djur hade varit och förstört kroppen, som ju troligen hade legat där ute hela natten. Jag bävade för att se Måns döda kropp. Daniel hade lagt honom i en papperskasse. När vi sedan lyfte upp Måns kropp på en filt på köksbordet, där Daniel ställt blommorna i vas och tänt ljus, såg han så fridfull ut. Det såg inte alls ut som att han haft ont, eller lidit i dödsögonblicket. Huvudet låg snett vridet med ansiktet uppåt, som katter kan ha när de sover. Ögonen var nästan slutna, fast de varit öppna när Daniel hittade honom. Munnen var nästan sluten, man kunde se hans vita hörntänder sticka fram. Hans svarta päls var så fin, och glänste som den gjorde förut. Jag strök min älskade katt, kände på honom över magen, ryggen, svansen, kliade honom under hakan såsom han älskade att bli kliad, strök honom över benen och svansen. Tårarna trillade ner i hans päls. Jag skrev ett avskedsbrev till honom, att lägga ner i hans grav som ett sista meddelande. Daniel gick för att gräva en grav åt Måns, bredvid Kajsas. Vi fikade i tystnad innan vi skulle begrava Måns. När det så var dags för begravningen lyfte jag upp Måns i den avklippta filt han låg på. En sista gång fick jag lyfta honom, och jag bar honom som ett barn, lade hans huvud mot min axel, kände hans päls mot min hals. Det var en känsla jag aldrig glömmer. Solen sken när vi gick sakta nerför gräsmattan, Daniel bakom mig. Jag ville förlänga den här stunden så mycket det gick. Det var en mycket varm och solig eftermiddag, och vi testade först om graven var tillräckligt stor. Det var den. Jag bäddade varsamt in Måns i filten, lade sedan honom ner i den grop där han skulle få vila till tidens slut, försökte få bort jord som redan kommit på hans päls. Jag gick bort för att plocka några sommarblommor att lägga i hans grav, jag ville ha blåklockor som jag tycker är så fina. Jag hittade några fina blommor på tomten och tog sedan några av de blommor vi köpt tidigare. Lade till lite gräs, eftersom Måns tyckte om att bita och tugga på grässtrån. Jag gick ner till graven, tog ett sista farväl av min älskade kattkille, och vek sedan filten över hans ansikte en sista gång. Det var svårt. Jag lade blommorna ovanpå filten innan Daniel fyllde på med jord. Varsamt planterade han sedan krusbärsbusken och fyllde på med mer jord. Det blev en fin grav och de därpå följande nätterna lyste ett gravljus för honom på stenen vid vilken hans och Kajsas gravar nu ligger.