Det är varmt, väldigt varmt, både ute och här inne i vardagsrummet. Men det är inte att klaga på, de här få dagarna på året då livet står på topp. Är tillbaka i stan efter en überhärlig midsommarhelg ute i Solmyra med Daniel och alla fyrfota älsklingar. På midsommaraftonen fick vi besök av pappa och Irmeli och Ukkeli, Irmelis hund. Pappa kom med två blombuketter i handen och Prutten och Ukkeli bekantade sig med varandra genom skall och nosande. Prutten har ett lite lustigt nervöst beteende när hon träffar andra hundar, hon är väldigt försiktig och backar fort med ett hopp om andra hunden kommer för nära. Men efter de inledande hälsningarna var det mest Prutten som sprang efter Ukkeli, som är en 13-årig, nästan döv, fjärilshund, och nosade honom i baken. Ukkeli var mer intresserad av att hämta kottar och pinnar som vi kastade åt honom i vattnet. Prutten, som inte gillar att bada, kunde inte se sig själv som sämre och gick ut i vattnet och hämtade en pinne hon också. Men bara en gång, sen fick det räcka.
Vi fikade ute i det fria och åt jordgubbstårta som jag hade bakat tidigare. Pappa gillade verkligen, precis som jag väntat mig, miljön vid Daniels stuga. Det var roligt att han och Irmeli äntligen kom förbi, det har talats åtminstone sedan i höstas om att han ska komma och hälsa på. Vi tog sen en promenad i området och såg att andra stugägare höll på att dansa små grodorna runt midsommarstången på stranden. Vi höll oss på avstånd eftersom hundarna var med. Blir alltid lite förundrad att denna tradition med stång och dans fortsätter genom åren, har själv aldrig känt något behov av det. Tvärtom känns det så larvigt betraktat utifrån.
När pappa och company åkt tog vi det lugnt och på kvällningen smaskade vi på den smörgåstårta som Daniel gjort i ordning dagen innan. Vegetarisk röra blandat med skagen och räkor blev en lyckad kombination - räkor för att jag skulle gå Daniel till mötes - och vi smaskade i oss nästan den hela halva tårtan som fanns.
Lördagen tyckte Daniel att vi skulle åka någonstans och jag som velat se Hedströmmens naturreservat, tyckte vi skulle åka till Karmansbo där jag visste att reservatet är tillgängligt. Det blev dock inget reservat, utan vi stannade till vid Karmansbos gamla smedja. Vid den långa vita huslängan steg plötsligt en gammal kvinna ut och satte sig i solen med sitt handarbete, och vi trodde att den lilla utställningen/butiken var öppen. Det var den inte, men kvinnan var vänlig och lät oss titta in i en gammal bevarad arbetarbostad med allt vad som fanns där. Hon berättade att detta var den enda lägenhet som bevarats i sitt ursprungliga skick, de andra hade renoverats till modernt skick och hon själv bodde i en lägenhet med tre kök och ett rum, då lägenheten hennes bestod av tre före detta kök med vedspisar och ett sovrum. Till den gamla bevarade arbetarbostaden dök strax en äldre man upp, och han berättade en hel del om järnsmide och smedernas liv som det tedde sig då. Så småningom förflyttade vi oss till det gamla köket och där dök kvinnan upp och vi fick ta del av en stor dos lokal historia, då det fanns 500-600 arbetare i Karmansbo. Om deras 72-timmarsveckor, om polletterna som man betalade grädde och skummjölk med, om kvinnorna som satt vid den vedeldade spisen och rörde om i de stora grytorna, om hur tyskar, holländare och britter lärde svenskarna på den tiden smidets och gjutningens ädla konst, om patroner och disponenter som styrde i samhället. Den sol som sken när vi gick in hann gå över i en kraftig regnskur och komma tillbaka igen, medan Daniel och jag lyssnade på de bådas historier. Mannen hade själv växt upp i en bruksmiljö, och hade många minnen att berätta om.
Efter den historiska neddykningen tog vi oss vidare ut i Skinnskattebergs skogar, och besökte bland annat Rysstenen, en sten vid den s k Ryssvägen, som ryska krigsflyktingar i området anlagt under andra världskriget. På stenen hade soldaterna i rött ristat in en stjärna med en lie och en hammare och under det texten CCCP. Skylten vid kulturminnet hänvisade till lämningarna av det gamla lägret som fanns i Krampen, men vi lyckades inte hitta det. Istället såg vi många fiskare som var ute med sina husvagnar och fiskespön för att plocka fisk ur de vackra skogstjärnarna. Vi stannade till vid en liten paradisisk tjärn vid namn Norra Fräkentjärn, där inga fiskare störde utsikten. Redan på stigen till sjön bedårades jag av den vackra utsikten, där solen lyste upp markvegetationen i luckorna mellan trädkronornas skuggor. Har aldrig sett något så vackert i naturväg. Det var synd att vi inte hade någon fika med oss, för det var svårt, åtminstone för mig, att lämna platsen. Vi synade små grodyngel vid strandkanten och jag försökte fånga de fina näckrosorna på bild.
Men vid nästa lilla skogstjärn, som glimtade mellan träden, såg jag plötsligt ett stort djuransikte: en älg. Jag stannade bilen och bara tittade fascinerad ut mot skogsbrynet. Det var inte bara en älg, utan två, och jag bad Daniel att försöka ta kort på dem, men de var för långt bort. Det var första gången jag såg älgar i det vilda. De vände sig sen om och sprang på sitt lustiga svävande sätt in bland träden.
Vid ytterligare en tjärn, där gröna vassbälten bildade stora mattor vid ena kortsidan av sjön, fick Daniel syn på ett par svanar som simmade i sitt ensamma majestät vid bortre änden av sjön. Utsikten genom de unga björkstammarna var sagolik.
Det var sannerligen en upplevelserik dag, med både kultur och natur i stora doser. Tänk att det finns så mycket vacker natur i närheten av Solmyra. Det blir garanterat flera besök.
I helgen blev det också premiärdopp för min del och på söndagen blev det en dag med sol och bad vid kanalkanten. Vattnet hade blivit varmt och solen gassade och brände för fullt så vi plockade på oss en del färg båda två. Det var skönt att bara njuta av ledigheten, en sällsynt upplevelse faktiskt, då de flesta helgdagar brukar innehålla måsten som gräsklippning. Nu var måstena avklarade och det var bara att lata sig medan man kunde.
Summa summarum blev det min bästa och underbaraste midsommarhelg någonsin, det fanns inte något som kunde rubba den sköna känslan. Allting kändes så fullkomligt som det kan bli. Till och med vädret var på topp, vilket också bidrog till att allt blev bra. Torsdag kväll var det dock ett mygginferno och de hade bestämt sig för att fullständigt attackera mig när jag satt med Måns på köksgolvet och försökte plocka bort fästingar. Så fort jag böjde mig ner med pincetten, sa det bara NJIIIIIIII och en hel myggarmé gick till anfall mot ben, huvud, näsa och armar. Vi flydde snabbt ur stugan, jag och katterna, då Daniel redan hade lagt sig i sovhytten. Midsommardagen fäktades vi också med en del mygg, men sedan blev det lugnt under resten av helgen.
Måndagmorgonen när vi åkte tillbaka mot stan stötte vi på en påkörd liten rådjursunge, som låg död på vägbanan. Den hade förmodligen blivit påkörd precis innan vi kom, blodet på asfalten hade inte stelnat. Stackars liten. Den sköna känslan av midsommaren avbröts och verkligheten kom ikapp oss. Det går inte en resa mellan Västerås och Solmyra utan att man ser döda, påkörda djur längs vägen. Speciellt E18, men även Solmyravägen, är en riktig mordplats för grävlingar, men även rådjur och fåglar mister sina liv av de farande plåtburkarna som antingen inte hinner bromsa eller helt enkelt skiter i att det kommer något i vägen. Att det finns folk som gör det senare vet man eftersom många djur ligger kvar på körbanan utan att ens lyfta bort den döda kroppen. Detta var andra gången på kort tid som Daniel ryckte in med spaden och flyttade på ett påkört djur från en vägbana. Nyligen var det en grävling som låg faktiskt bara några hundra meter härifrån på Köpingsvägen mot Hammarby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar