Höga amplituder

Idag har jag varit i Fagersta för länsstyrelsens räkning. Var där och gjorde en intervju för den aktörsstudie som jag jobbar med. Det rullar på med intervjuerna, har gjort fem hittills varav en per telefon. Tycker faktiskt att det är riktigt kul att komma ut och träffa folk så här, även om jag är nervös inför varje intervju. Det har bara varit män hittills, undrar lite smått om man kommer träffa på någon kvinnlig intervjuperson. Det krävs ofta en del förberedelser, mentala sådana men även lite kunskapsmässiga, innan jag vågar mig på att ringa någon någonstans. Men det är en bra träning och än återstår flera intervjuer innan jag kan känna mig nöjd. Sen är det bara att hoppas att min handledare också blir nöjd.

Bergslagens natur är så fint. Kanske börjar jag bli gammal och mossig, men det skäms jag inte för. Jag är som min pappa, som alltid tyckt om det bergiga landskapet i norr och som fnyst åt det platta i söder. Detta i såväl Västmanland som i resten av Sverige. Men jag börjar förstå nu vad det var han alltid var, och är, så lyrisk över. Sjöarna, de milsvida skogarna, höjderna i horisonten. Och då pratar jag inte om de många gigantiska industrierna som finns längs järnvägen via Sura, Virsbo, Ängelsberg och Fagersta. För det historia arvet och nuläget med gigantiska exportindustrier inom metallframställning av alla de sorter som finns i bergslagsorterna, går inte att missa. Men det är naturen som är det hisnande. När tåget började närma sig Virsbo och Ängelsberg, såg jag plötsligt så sjukt vackra sjöar och landskapsbilder utanför tågfönstret. Fjäll i fjärran. Enorma vattenytor som solen glittrade i. Speciellt Åmänningen var minnesvärd. Och Stora Aspen. Och Ängelsberg på det. Tänkte att hit måste jag komma på fritiden för att supa in både det historiska arvet och den superlativa naturen.

Annars har det varit både uppåt och neråt i humöret. Det är märkligt hur man vissa dagar kan vara så långt nere att man känner sig som ett enda stort svart hål. De stunderna kommer jag alltid att tänka på hur förra pojkvännen, som vid det laget redan var ett ex, sa vid vårt hätska - och sista - gräl, som företogs via sms, att jag var "ett enda jävla stort hål". Ibland känns det som att han hade helt rätt. Jag kan känna att det finns ingenting där, ingenting att stå på och ingenting att luta sig emot. Att om jag kunde öppna upp min kropp skulle det bara vara svart och tomt där inne. Vid dessa tillfällen kan jag tänka att det är bara löljligt att jag försöker tro något annat, att det kanske inte är meningen att jag ska fortsätta existera. Att jag lika gärna, och för att slippa den här smärtan, kunde avsluta allt. Det är den enda makten man har, och den enda trösten man har, när man mår riktigt skit.

Men så kommer dagar då det är helt omvänt. Då livet, som det är nu för mig, bara tycks leka. Då jag påminner mig om allt det fantastiska som är, som jag har. En sådan dag hade jag i fredags. När jag slutade arbetsdagen och kom ut i solen, i den perfekta sommaren, det var fredag och jag har inte behövt städa och har en givande praktik, jag skulle träffa Lisa och fördriva tid, det var en toppenkänsla. Och där ute i Solmyra, världens underbaraste karl, som ställer upp på mig till 100 procent och som gör allt det andra i mitt liv möjligt. Det kunde inte bli bättre. Och det kan inte bli bättre. De dagarna kommer också. Ofta när jag är tillsammans med Daniel i Solmyra. Då känns det som jag är lyckligt lottad som får uppleva livet från de goda sidorna. Då känns livet som lever runt omkring, mitt i sommarens gröna oas, som något som oändligt rikt och värdefullt.

Kanske är det en rikedom att kunna känna båda delarna, kanske är de varandras förutsättningar. Åtminstone är det så åt det ena hållet. För att kunna känna verklig lycka och fröjd i sinnet måste man förmodligen ha varit nere och nosat på avgrunden. För de svarta dagarna är så jobbiga att man inte vill tillbaka dit när man väl tagit sig ur dem. Men man måste hitta en strategi för att klara av dem. Min är nog att låta de komma, släppa ur sitt giftiga regn, för att sedan passera när molnen tömts. Men man får också prata med sig själv och med tankar om det positiva som trots allt finns i ens liv (klichéartat, javisst, men de är det enda vapnet mot total undergång)en bit i taget lyfta upp sig själv. Och uppmuntrande ord från andra betyder också väldigt mycket. Som inte viftar bort allt. Det finns människor som är bra på det. Guldregn på er!