Livets segel seglar vidare

Många månader har gått sedan mitt sista inlägg, men efter en tid har det nu börjat klia i fingrarna igen efter att få skriva igen. Det är den 30 juli och min semester har nått sin ände. Det har varit en ganska händelserik vår och sommar, som troligen inte är över än. Några av de viktigaste händelserna:

- I april blev Daniel av med sitt förra jobb och en period av 2,5 månaders ledighet/jobbsökande för hans del började i mitten av den månaden. Efter en trög start med liten respons på ansökningarna som D skickade in präglades maj/juni av flera intervjuer och lovande möten, för att till slut utmynna i en anställning på ett företag i Köping 1 juli.

- Pappa gick på sex veckors strålbehandling i Örebro från april till juni. Behandlingen verkar ha gått bra. Den mest märkbara biverkningen är att smaksinnet temporärt är borta. Smaken kommer att komma tillbaka efter några månader. Från att inte ha känt något alls börjar han nu känna lite saltsmak, men t.ex. bröd smakar mögel, vilket kanske inte är så roligt... Pappsen var här för någon vecka sen och fixade kedjan på min gamla cykel, och såg då fräsch och frisk ut. Skägget är borta och han var slätrakad. Kanske kan han inte ha skägg mer, men så hade han ju aldrig skägg när jag växte upp. Möjligen anas en grop på högra sidan av kinden, liksom på högra sidan av halsen, där man tog bort lymfkörtlar.

- Jag har fortsatt jobba på länsstyrelsen med bredbandskartläggning med inslag av lite administrativa uppgifter inför den Mälarkonferens som går av stapeln i augusti. Förutom detta har jag ägnat mig åt att försöka bli klar med tidigare arbeten/rapporten, bland ägnade jag en hel dag i slutet av maj åt att åka runt i länet och fotografera till en broschyr om klimatanpassning plus min egen kommunvägledning om klimataspekter. Jobbade rätt hårt och tidvis var jag mycket stressad, så de tre veckor semester jag från början tänkte mig, blev välbehövliga fyra, vilka jag nu alltså avverkat. Daniel och jag fick ingen gemensam semester i år, eftersom han började sitt nya jobb lagom till att jag lade mitt på hyllan för en månad.

- Zack var försvunnen i 20 dagar, mellan 26 juni till 16 juli. Då mest aktiva sökinsatserna satte jag in efter att han varit borta ca 14 dagar, även om jag letade i området innan dess. En tidningsannons i vlt sattes in, jag anmälde honom försvunnen till polisen, satte upp sökannonser på olika sajter, letade i området, tog kontakt med Berit som har koll på katter i området. Lördagen den 16 juli fick jag flera telefonsamtal om olika till synes herrelösa katter i stan, varav ett handlade om en katt på Stallhagen. Utan något större hopp och utan transportbur cyklade jag dit och pratade med den som ringt. Och där var Zack. Han kom gående på en villagräsmatta. Det är alltid något konstigt, och främmande, med att se någon som varit borta så länge, någon man är van att se varje dag. Människa eller djur spelar ingen roll. Så var det att se Zack igen. Och han kom och hälsade, men var inte pigg på att bli buren eller infångad. Efter en lång dags mycket om och men och några misslyckade infångnings/hemtagningsförsök, kunde jag sent på kvällen ta hem Zack. På kuppen lärde jag mig lite om effektivaste metoder vid kattsökeri/kattinfångning. Nyckelord tycks vara tålamod, kommunikation, och kvällsaktivitet. Zack fick vara inne en vecka innan vi åkte till stugan och Zack och Måns fick gå ute där. Igår så släppte jag ut Zack igen, efter en del vånda och ångest, och till min föga förvåning dök han inte upp i förmiddags när jag skulle kolla om han ville komma in. NÄr han försvann svor jag att jag aldrig mer skulle ha utekatter, och det kommer jag stå fast vid. Men nu har jag två stycken och nu får jag leva med det så länge de lever. Men trots att jag är innerligt trött på att leta efter försvunna katter och oroa mig för deras skull när de är ute, vet jag inte något annat alternativ. Det finns heller ingenting jag inte skulle göra för att få hem dem igen. Det är det som trixet med katter, och något jag verkligen fått lära mig på senare tid. Katter är sina egna, de har sitt eget huvud och sin egen vilja. Samtidigt har jag som människa/"ägare" ett ansvar för dem. Och som deras högt älskande matte har jag mycket svårt att neka dem det som är viktigast för dem: deras egen frihet. Friheten att vara sin egen, friheten att vara ute, friheten att bestämma själv var man ska gå, när man ska äta och sova. Det är detta att ge dem friheten, och sen själv stå för ansvaret och oron när något händer, som är trixet. Från olika håll talas det om att katter ska hållas inne och bara få vistas ute med koppel och sele. Jag har prövat allt detta, och jag vet inte hur andra tänker, men själv känner jag mig som en fångvaktare när jag iakttar hur katterna gång på gång försöker ta sig ut, eller bara ligger ner till synes nedstämda. Trots att jag har min självbevarelsedrift och helst skulle vilja slippa allt som kommer med utekatter, har jag inte hjärta att låsa in dem och frånta dem det som är viktigast för en katt: dess frihet. SEn är det ju förstås också en annan känsla i det hela, och det är känslan av otillräcklighet, att katterna tycker det är så tråkigt inomhus/med matte, att ingenting av den trygghet, den goda mat, smek och kel, kan väga upp mot det fria utelivet.

-Måns opererades igår på djurkliniken i Västerås för ett varande sår på huvudet. Jag upptäckte denna i onsdags kväll när vi fortfarande var vid stugan. Jag hade sett att det vänstra ögot var mindre än det högra, men det var inte förrän då när jag kände lukten av varet som kommit ur såret som jag insåg att han måste till veterinär. Och igår blev han opererad och ska nu över helgen gå med ett dränagerör insydd på pannan. SAmtidigt opererades en infekterad knuta ovanför höger framben bort. Detta var en fettknöl som har suttit på Måns en längre tid, men som en annan veterinär sa var ofarlig. Och den har suttit där den suttit tills nu, men vid besöket i fredags morgon upptäckte veterinären den öppna varande knölen, som alltså togs bort. Måns går nu med två operationssår på kroppen och en tratt på huvudet. På måndag ska dränet tas bort.

- I början av maj möttes jag och Evelina i Berlin för några dagars semester. Det var en mycket lyckad och trevlig resa, med mycket sol. Vi upptäckte Berlin mycket på cykelsadeln, men ett par utflykter utanför stan hanns också med. Den ena gick till Potsam och palatset Sansoucci. Den andra åkte jag själv på, till f.d. koncentrationslägret Sachenhausen norr om Berlin. En krypande, obehaglig upplevelse, men lärorik. Berlin annars var häftig, så full av historia. Jag försökte förnimma Berlinmurens uppgång och fall, såg andäktigt på Brandenburger Tor, besökte ett utomhusmuseum om Hitler och andra världskriget. Två irritationsmoment har etsat sig kvar i minnet, det ena var den ständigt närvarande och brutala biltrafiken, och den andra tyskarnas ovilja/oförmåga att prata engelska. Ett gott minne, eller flera, är alla de vegetariska rätter man åt på alla vegetariska restauranger vi besökte. Berlin får fem stjärnor när det gäller vegetariskt matutbud på restauranger!

- Evelina och jag åkte för ett par veckor sen på en paddeltur vid Kloten, där vi försåg oss med två kajaker och tog oss fram och tillbaka en sträcka på 22 km. Mycket vacker natur, och så småningom, mycket möra armar... Dagen innan fick Daniel och jag besök av henne och hennes föräldrar, samt Malte. I Malte fick Prutten en ny och intensiv friare som jagade henne nästan outtröttligt över gräsmattan i timmar.

-Den 2 juli var vi bjudna på rockfest med Ellie och Anders som hade gift sig några dagar innan. Festen hölls på Bishops Arms och det var en trevlig kväll. Många hade följt klädkoden och hade Iron Maiden-t-shirtar på sig, så jag kände mig lite främmande med den finklänning jag valt. Men samtidigt är det så roligt att klä sig festfin - och någon IM-tröja har jag inte i min garderob. DAniel och jag var några veckor innan och hälsade på hos det blivande brudparet i deras nya lägenhet i Sala, också det en trevlig kväll.

- Dagen innan, den 1 juli när semestern började, träffade jag Minna som var i Sverige och hälsade på familj och vänner med sin dotter och finske make. Det var en trevlig kväll, då det var cityfestival och det blev några drinkar på ett par pubar i stan.

- Daniel och jag har hunnit med ett par dagsutflykter. En lördag tog vi oss till Gripsholms slott i Mariefred där vi följde med på en guidad tur på slottet och åt middag vid en restaurang vid båthamnen. På midsommardagen besökte vi hans föräldrar i Nora, där de campade med sin husbil. Nora var en mycket fin och pittoresk liten stad, där vi köpte glass vid en berömd glassbar.

- Kvällen den 29 juli, när jag var hemma med den nyopererade Måns, blev jag också tillfrågad om jag kunde ta hand om en tornseglare som hittats vid Västerås flygplats. Jag sade ja, och fick träffa en liten nätt och vacker fågel, som jag via kunniga viltrehabiliterare matade med köttfärs och byggde ett litet bo åt i en kartong klädd med en handduk längs golv och väggar. Det var svårt att mata fågeln, men nödvändigt eftersom den annars inte skulle äta. Med två händer skulle jag försöka hålla i fågeln, öppna dess näbb, hålla den öppen samtidigt som jag skulle lirka in köttfärsen. Få saker i världen har känts svårare än denna uppgift, men på något sätt fick fågeln i sig mat och kunde idag åka vidare till Julita där det finns en tornseglarexpert som ska se till att den lilla varelsen blir flygfärdig så småningom. Som tur var kunde Lise-Lotte skjutsa den dit, då jag själv inte hade tillgång till bil. (Plus att Måns var hemma då jag inte vill lämna honom ensam längre stunder.)

- De senaste veckorna har jag och Daniel börjat kolla på en gemensam bostad, vi har varit på några visningar i Köping och Västerås och håller koll på vad som händer på hemnet m.m. Det är mycket som ska klaffa, inte minst att det ska vara ett kattvänligt område, vilket inte alltid är givet. På grund av det osäkra jobbläget kan vi inte heller lägga alltför mycket pengar på amorteringar/månadsavgifter/hyra. Men det är roligt att leta! Samtidigt håller farsan på att kolla runt lite på boende/sommarstuga i trakterna av Skinnsberg och Fagersta, så vi får se vad som händer där också. Kanske blir han granne med DAniel...

- Den 22 juli förändrades världen igen när Oslo blev föremål för en hemmatillverkad bomb och en dödsmassaker på Utöya. På tv och film har jag annars sett på Vem tror du att du är?, där kända personer i USA letar reda på sina rötter. Fredrik LIndströms program Vad är en människa? är också en serie jag följt under sommaren, där jag med ett leende på läpparna iakttagit Fredriks något klumpiga, och faktiskt oförståeliga, arrangemang med kamera och kameravinklar. En smart kille, men också med ett stort bekräftelsebehov. Under veckan i Solmyra hann jag även med att titta på två Skånska mord-filmer. Bra, mustiga filmer baserade på sanna historer. En film om en mors och sons kärleksförhållande (Yngsjömordet) har etsat sig fast. Såsom förbjudna teman ofta gör.