Sen 15 år tillbaka har jag inte ätit kött. Däremot har jag inte kunnat avstå från mjölkprodukter som ost och creme fraiche. Jag vet att det är detsamma som mjölk och jag vet att det krävs mycket mjölk för att tillverka ost. Jag brukar fnysa åt folk som köper och dricker mjölk och vara stolt över att jag inte själv dricker det; jag brukar ju köpa sojamjölk och det funkar hur bra som helst till gröt, till choklad, till matlagning. Men det är ju bara skenhelighet, det där med osten. Som om det var bättre än att dricka mjölk. Men det är med ost som med kattmat, det är lättare att inte se vad det är gjort av eftersom det är i en så annorlunda form än själva råvaran. Jag brukar tänka att i mitt hem finns inget kött. Men det finns det ju, vad är kattmat om inte kött? Fast i en så förvandlad form att man inte ser att innehållet en gång varit del av en kyckling eller kanske en ko. Och därmed är det lättare att känna att ens händer är rena. Fast med kattmaten kan jag i alla fall ursäkta mig med att jag inte själv äter maten.
Att konsumera mjölkprodukter är att stödja samma industri som producerar kött. Det är en industri som våldför sig på kor i syfte att föda fram kalvar, som gör att korna producerar mjölk. Det är en industri som söker driva ut så mycket mjölk från kon för varje krona som det är möjligt. Det är inte naturligt för en ko att bära 50 liter mjölk i sina juver, så mycket mjölk skulle hennes kalv aldrig kunna dricka. Det är denna industri jag stödjer, även om det är i mindre utsträckning än andra som inte har någon urskiljning alls vad gäller kött och mjölk.
Det är en intressant mekanism, den där som inträffar när man vet sanningen, när man har sett dess abnormitet och grymhet, men som gör att man ändå stödjer den genom sin konsumtion. Den mekanism som gör att man låter sitt begär vinna över kunskap och vetande, samvete och moral. Jag brukar rationalisera det med alla möjliga argument, såsom att jag ändå försöker minimera min mjölkproduktskonsumtion på andra fronter, och att jag, eftersom jag tränar, behöver proteinerna från osten. Jag går ju aldrig längre än till ost, äter inte exempelvis keso eller kesella och använder havre/sojagrädde i all matlagning. Men det är ett tungt samvete ändå. Jag vill så gärna leva rent och animaliefritt, men jag är en imperfekt människa.
Men vi lever i en imperfekt värld. Hur många av oss köper ekologiskt producerade och rättvisemärkta handdukar eller skjortor? Hur många kör inte bil med bränsle som bränner ut koldioxid i atmosfären? Hur många föräldrar använder tygblöjor på sina barn? Hur många skippar tomaterna och river morötter på vintern?
Mitt miljö- och djurrättspatos är dock ändå så starkt att det brukar orsaka smärre konflikter i mataffären när särbon och jag ska handla mat för helgen. Ska det göras lasagne ser jag ingen anledning att inte använda sojamjölk och sojagrädde i såsen, men så ser inte särbon på saken. Det vrids på ansiktet och det stönas och det suckas. Min vilja brukar i det här fallet vara starkt. I något fall har det hänt att jag, för att behålla husfriden, föreslagit hälften sojamjölk och hälften komjölk i såsen. Han går ju oftast med på att använda sojamjölk och havregrädde i andra rätter, så jag försöker bjuda till, även om samvetet skriker hemskt och det är en svår retirering från min övertygelse.
Men osten på hela anrättningen? Det blir i riven form...
Gud hjälpe mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar