Sea of sadness

Har precis kommit hem från en session med psykoterapi.
Den här gången kändes det som att jag kolliderade rakt in i min själs hjärta. Jag öppnade dörren till ett rum som jag hållit stängt i många år. Jag är fortfarande medtagen av upplevelsen men så glad att det samtidigt känns som att jag nu konfronterat min livsproblematiks kärna.

För ett par veckor sedan fick jag se en inre bild av mig själv ståendes inför en krokodil. Känslan jag haft inför den krokodilen har hela tiden varit skräck och rädsla. Det har känts som att om jag rör på mig, göroch reser på mig till min fulla längd, kommer krokodilen att öppna sin stora käft. Så jag har stått stilla och inte vetat hur jag ska lösa problemet eller få krokodilen att försvinna.

Så inför denna session ville jag ta upp den bilden för att höra vad jag kunde göra med den. Min psykolog föreslog hypnos, så det blev det.

Jag tog mig ner till den där stranden där jag sett mig själv framför krokodilen. Det var en sandstrand, vid en å med buskar och skog i omgivningarna.
Först hände inte särskilt mycket. Efter en stund böjde jag mig ner och kände på krokodilen. Sedan började den simma iväg, jag fick en känsla av att det var en vänlig, intelligent, snäll krokodil för den hade tittat på med sådana ögon och inte gjort något när jag rörde vid den.

Psykologen frågade mig om jag kunde säga åt den att stanna i vattnet när den simmade iväg, kunde jag säga att det är där den hör hemma? Jag klev ner i vattnet, krokodilen hade bytt riktning för att simma åt andra hållet. Jag talade om för den att den störde mig, att jag inte ville bli störd av den. Den verkade förstå mig. Den såg på mig som om den blivit sårad, förvånad. Jag tog mig längre ner i vattnet, den simmade längre fram men stannade sedan vid en plats där ån var bredare. Jag såg mot fjärran, följde vattenflödet som ringlade mot horisonten och önskade att krokodilen skulle simma längs med det och försvinna för gott. Men det var svårt. Det var som att jag inte kunde släppa taget om den. Krokodilen uppehöll sig där och där stod vi stilla i vattnet, solen gassade.

Så börjar krokodilen anta G:s form, G som var min värsta fiende, den värsta mobbaren i skolan. Plötsligt var det han som stod där i vattnet, och han rörde sig inte någonstans, bara stod där och flinade, med det uttryck i ansiktet som jag minns alltför väl från skoltiden och som jag var rädd för, hatade, det uttryck som stod för det överlägsna hån han kände för mig. Det uttryck som står för allt jag känner för den människan.

Psykologen frågade om jag kunde säga något åt honom, för att få honom att sluta flina. Ja, jag tog mig faktiskt fram till honom, tog ner hans armar mot kroppens sidor, och sa att jag inte ville se honom där, något i den stilen. Att jag ville att han skulle försvinna och aldrig komma tillbaka.

Men sedan hände inget mer. Han försvann inte, utan stod kvar, stod där och flinade med sitt fräkniga ansikte. Och så var det som hela landskapet och hela jag fylldes av ett enormt obehag, en obehaglig ångest som fick mig att vilja fly och som gjorde att jag till slut sa att jag ville därifrån. Jag kände inte att jag kunde göra något mer just där och då. Psykologen frågade om jag kunde ta mig till en annan plats, som inte var obehaglig. Först letade jag bland mina inre bilder, men valde sedan att ta mig till en skogstjärn där jag varit i verkligheten med Daniel. Ångesten som fick mig nästan att må illa fanns kvar, men jag lugnade ner mig. Daniel satte sig bredvid mig, vi satt där tysta och tittade ut över den lilla skogstjärnen och så småningom kom jag tillbaka till verkligheten.

Det var en omtumlande upplevelse. Nu kändes det som att det är det här jag varit ute efter, från det att jag sökte mig till terapin. Det är den här bearbetningen jag behöver göra, de här urgamla, nergrävda känslorna jag behöver möta och ta i, för att på riktigt gå vidare i livet.

Och det tycks som att jag är mitt i en bearbetningsprocess överlag. Det är mycket känslor i omlopp. Mycket sorg, och en bråddjup, ökenvid känsla av ensamhet, övergivenhet och en enorm längtan efter kärlek och en trygg famn att sjunka ner i. I lördags åkte Daniel till stugan efter att han varit här över natten, och när han åkt bröt jag ihop och grinade. Vet inte var det kom ifrån. Men mitt i allt fanns, och finns, en skräck för att bli övergiven, en skräck för att bli och vara ensam, en känsla som är så djup som urhavet.

Den där känslan av sorg är så djup och så blöt. Det är så mycket regn, så mycket vatten.

It's a sea of sadness.

...men så kommer det en stund mitt i natten, när jag ligger vaken och inte kan sova, när jag hör andetagen från Daniel som ligger bredvid, från Måns som ligger och drar timmerstockar i vardagsrummet där Zack också ligger och snusar, och känner Prutten vid mina fötter, då fylls jag av en ljus och vacker insikt, som är viktigare och större än allt annat: det här är min familj. Det här är min familj och det är stort. Det betyder allt.