Jag famlar bland klipporna. Söker stigar, en mjuk plats att vila på. En liten oas av grönt doftande gräs. Att gräva ner händerna i. Att lägga ansiktet mot. Att tungt sjunka ner i. Glömma i svart. Glömma allt.
Jag drömmer om en skog där regnet nyss upphört. Solstrimmor som målar dropparna i fjärilars färger. Droppar på löven som förtrollar träden till gnistrande, viskande jättar. Där jag vet att det är vi. Ingen vacklan. Att minnas i grönt.
Jag drar mina händer längs klippväggen, skär naglar, slår mina bara tår mot stenarna. Mina tårar saltar dem, tårar från ett bittert hav. En kärlek som sakta dött, som aldrig egentligen kunnat leva, ligger i en grop i marken. Jag ser dig skyffla jord över hennes kropp, ursinnigt, som om det inte går snabbt nog. Jag snubblar fram, förvriden av sorg, tar tag om dina hårda axlar och ropar, men du knuffar bort mig. Ser inte ens på mig. Fortsätter att skyffla jord över kroppen. Jag ser kärleken där livlös, hon ligger naken på sidan med knäna böjda, händerna under kinden, utmärglad, revbenen och höftbenen sticker ut under det vita skinnet. Ögonen är slutna, insjunkna. Ansiktet är trött, tärt, svart. Hon ligger stilla. Hon är redan borta. Kommer aldrig att resa sig upp igen. Kommer aldrig att gå igen.
Jag sjunker ner på knäna och tårarna trillar mot hennes små svaga fötter. Jag sträcker mig ner mot henne innan hon försvinner i djupet. En sista kyss... Kan hon återvända… ? Vet att hon inte kan. Men det är svårt att säga adjö.
Jag längtar efter att säga adjö.
Jag längtar efter att kunna se henne dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar