Ensamma spelarnätter

Hon sitter sent om kvällarna och spelar spel på datorn. Det är en arbetsdag imorgon och hon borde gå och lägga sig åtminstone före midnatt för att orka gå upp i tid. Arbetsdagen börjar egentligen klockan åtta men det finns möjlighet att vara lite flexibel med det jobb hon har. Arbetsledaren har dock varit på henne att hon måste börja tidigare, senast halv nio, ”inte minst för din egen skull”, för ju tidigare hon börjar desto tidigare kan hon sluta. Men när kvällen är där är det ändå svårt att gå och krypa i säng redan vid tio-elva. Tolv är det allra tidigaste klockslaget sedan flera år tillbaka. Hon är ingen morgonmänniska, eller så har hon blivit en kvälls- och nattmänniska med åren. Fast samtidigt, när hon väl kommer upp vid sex-tiden på morgonkvisten, kan hon upptäcka hur skönt det är att vara uppe så tidigt och veta att man liksom är i fas med dagen. Men hon brukar svepa bort den känslan på kvällen med en handviftning, på kvällen är det så roligt att sitta vid datorn och slösa bort tiden på en massa strunt. Som spel. Dessa förbannade, dumma spel som gör att man slösar bort sin tid på tomhet istället för att ta tag i viktigare saker som pockar i huvudet. Men när hon sitter där och spelar, måste jaga poäng, måste spela en gång till för att kanske få fler poäng, för att höra de där klatschiga ljuden, diamanter som ska läggas på rad, smällar och dunsar, brak och explosioner, tresiffriga poäng som stiger uppåt och försvinner i intet. Det är så häftigt. Det känns så viktigt just då. Kan liksom inte avsluta det. Bara en gång till. Bara två spel till. Spela till kvart över, sen är jag klar. Men vill bara ha mer. Ibland sitter hon i tre, fyra timmar och spelar. Det har hänt att hon spelat till klockan fyra på morgonen, i och för sig aldrig på en vardag när hon ska jobba dagen därpå, men i alla fall. Efteråt har hon ju ingen behållning av spelandet i alla fall. Dyrbar tid som kunde lagts på mer konkreta saker, t ex magisteruppsatsen. Det är klart att det är skönt att spela ibland, men det borde räcka med en halvtimme – timme. Hon borde ha föräldrakoll. Hon har också försökt sätta regler för spelandet, i alla fall tidsmässigt, inte mer än två timmars spelande varje dag. Ibland undviker hon helt att sätta igång datorn, för hon vet att så fort den är på brinner det i fingrarna. Hon är inte särskilt religiös av sig och tar helst avstånd från gott/ont motsättningen, men tanken på ”speldjävulen” dyker upp då och då. Vad är det som är så lockande med dessa spel? Vinna poäng, juveler, pengar eller vad fan som nu går att vinna. Hon har iofs aldrig spelat med pengar. Hon har ju inga att spela med… lika bra det. Om man inte tar till den gamla klyschan att tid är pengar. Men jag hatar klyschor.