Det är en märklig känsla att se sitt ex sitta hand i hand med en annan tjej. En känsla av förvirring, en känsla av undran. Vad tycker jag egentligen? Vad KÄNNER jag egentligen? Är jag svartsjuk eller är det helt ok? Det har ju gått två år sedan det tog slut mellan honom och mig, ett förhållande fyllt av konflikter, bråk och förebråelser. Men också ömhet, förtrolighet, och förhoppningsvis kärlek. Det har gått två år, men vi sågs en del fram till i somras förra året innan relationen mellan oss definitivt frös till is, till vilket jag, sanningen att säga, till stor del var skyldig till. Så egentligen har jag inte så mycket att säga till om. Inget alls, faktiskt. Faktum är att jag tyckte det var helt ok att se dem tillsammans där hos en gemensam kompis, efter att den första uppståndelsen i mitt inre lagt sig. Men jag ville inte se dem hångla. Där går gränsen. Det räckte med att jag såg hans hand smeka hennes rygg, det var nästan lite för mycket. Det var inte utan att jag tänkte att de där händerna har smekt mig, de där läpparna har tryckts mot mina, så många gånger... Men jag måste lära mig att de inte tillhör mig längre. Jag har inte den rätten längre, den är med säkerhet förbrukad. Men även om jag ibland lekt med tanken om en återförening - hur orealistisk den än må ha tett sig - vet jag inte om jag verkligen skulle vilja ha en återförening. Ett förhållande så känsloladdat och sårigt som vårt var, kräver så mycket energi och det kan nästan suga ut all must ur en. Han kände med säkerhet likadant. Det är lättare att vara ensam, man kan andas, och man behöver inte försöka passa in i någon annans ramar. Jag vet inte om jag skulle vilja vara med om det igen. Jag tror, eller är nästan helt säker på, att han inte skulle vilja det. Men jag minns en sak han sa när vi höll på att bryta upp: han kommer aldrig mer vilja ha ett förhållande. Jag vet också varför. Men det löftet har han inte hållit. Han har haft förhållanden sedan dess, med tjejer jag aldrig träffat. Och det har alltid varit lite märkligt att tänka sig att han nu gör saker med någon annan som han gjorde med mig... Det är ju på många sätt det slutgiltiga beskedet att fortsättning med mig inte kommer att följa... Men det är en nyttig erfarenhet för mig. Jag har inte direkt heller legat på latsidan. Förhållanden har det inte blivit, men väl en del dejting det senaste året.
Nej, någon fortsättning blir det inte på det förhållandet. Men jag hoppas att när vi träffas att vi kan göra det på ett vuxet sätt och att det i alla fall finns hopp om att isen fått lite sprickor. Sist vi sågs kunde vi i alla fall prata normalt. Det betyder mycket. Jag har inte varit särskilt juste mot honom. Jag umgicks med en av hans nära vänner i efterdyningarna av vårt uppbrott sommaren 2007. Jag gjorde det med dåligt samvete, utan att tala om det, och det fick katastrofala följder. Det var aldrig tal om ett sexuellt förhållande med den här kompisen, men ändå. Visst var det spännande med uppmärksamheten från två killar. Men det skedde till ett högt pris, jag gjorde mig skyldig till ett stort svek. Det var något som inte skulle hålla och han fick ju reda på det ganska snart. Jag borde ha vetat bättre och följt mitt samvete. Samtidigt står man ju sig själv närmast och tenderar att sätta sina egna önskningar och behov före någon annans.
Dessa tankar cirkulerade i mitt huvud när jag nu såg mitt ex sitta hand i hand med en annan tjej. Och jag pratade med henne, sa att: "Han är svår att vara ihop med. Men han är mysig också." Det jag inte sa, var att jag själv också nog är rätt svår att vara ihop med. Hur svårt det kan vara att utsättas för min svartsjuka. Men förhoppningsvis går det bättre för dem. Förhoppningsvis vill inte hon äga honom, som jag gjorde. Jag önskar verkligen att han är/blir lycklig, det förtjänar han. Med eller utan den här tjejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar