Natten mot söndag gick lilla Kajsa till lådan flera flera gånger utan att hon kunde kissa, inget krafsande i sanden hördes och det brukar vara ett dåligt tecken. Varje gång hon gick in till lådan - som står inne i en garderob i hallen - kom hon ut därifrån utan att hon hade kunnat uträtta sina behov. Varje gång sände jag en bön till högre makter att jag skulle höra det där krafsandet, men det var förgäves. Försökte leka lite med henne för att det kanske kunde sätta igång kissandet, men vi gick och lade oss utan att Kajsa kissat. Hon lade sig på sin vanliga plats på bordet bredvid min säng, men det var inte med ro i kroppen jag släckte lampan. Låg i mörkret och vågade inte blunda. Oron växte sig stark och lade sig som en stor knut i magen. Vet inte hur länge jag låg så, Kajsa somnade bredvid mig, men jag vågade inte somna. Någonstans i morgontrakterna kom sömnen i alla fall.
När jag vaknade på morgonen hade toalådan fått besök, men det var svårt att veta om Kajsa varit där eftersom det även finns andra katter här. Men förmodligen hade hon gjort det eftersom hon var sitt vanliga jag igår. Men jag märkte inte att hon gick på lådan igår och framåt kvällen och natten funderade jag om mardrömmen från natten innan skulle upprepas. Och det gjorde den, fast hon gick inte till lådan lika många gånger. Jag bestämde mig för att ringa till veterinären på en gång på morgonen.
Vi fick komma in akut på förmiddagen och veterinären kände och klämde på blåsan, och ställde frågor om hennes medicinering och tittade i journalen över tidigare besök. Kajsa hade en kraftig urinvägsinfektion i vintras. Någon månad senare fick hon tillbaka besvären, men den här gången trodde veterinären att det var stressrelaterat, så vi gick hem den gången med ordination om att ge Kajsa Cystease, som är ett kosttillskott som bygger upp och skyddar urinblåsan. Dessutom fick jag rådet att använda Feliway, en produkt som avsöndrar samma slags doftämnen som katten själv har i sina kinder när hon/han gnider kinden mot något. Dessa ämnen verkar lugnande. Och den ordinationen hjälpte, och jag har gett henne Cystease sedan dess men upphörde med tabletterna när de tog slut någon gång aug/sep. När nu Kajsa började visa tecken på att inte kunna kissa för ca 1,5 vecka sedan köpte jag tabletterna igen och det verkade hjälpa. Tills denna helg.
När veterinären idag klämde på blåsan blev Kajsa arg, det gjorde ont. Jag fick rådet att ge henne Metacam, som dämpar och lindrar inflammationen och smärtan i blåsan, och skulle även ge henne antibiotika i en vecka. Blir det inte bättre på några dagar, skulle jag höra av mig igen. Det kanske kan behövas ett ultraljud för att se hur blåsan ser ut. Om Kajsa skulle ha urinsten kan man också se det då.
Så orolig som jag varit för Kajsa nu har jag nog sällan varit och även om jag för tillfället kan andas ut lite är jag ju fortfarande orolig. Först och främst för att min lilla ögonsten är sjuk, men även för att veterinärbesöken inte är gratis. Jag får lägga ut pengar jag inte har.
Men samtidigt är det så att Kajsa och hennes välmående är värd alla pengar jag inte har. I långa perioder, som det varit nu, har hon sett ut att må bra. Men så fort det blir sådana här problem, och jag blir konfronterad med insikten att hon kan dö, gräver det ett hål i mitt inre. För en del kanske det kan vara svårt att förstå och ta in att en katt kan betyda så mycket. Men de kanske borde fråga sig, varför ett djur inte skulle kunna göra det? Hon är ju en del av mig, och skulle hon ryckas bort skulle det vara tröstlöst och oändligt smärtsamt. Som om hjärtat skulle slitas ur kroppen. Så är det ju med allt man håller kärt, vare sig det är människor eller djur. Man kan knyta band till sina husdjur på samma sätt som man knyter band till mänskliga familjemedlemmar och vänner.Det är band som tål slitage, de håller för otroligt mycket. Men när den som håller i andra änden av bandet blir sjuk eller dör, är det ett blodkärl som klipps av, ett blodkär som slutar förse ens hjärta med syre. Man måste på något sätt ta sig vidare utan det där syret, och hjärtat blir svagt. Så är det med Kajsa, och så är det med Måns. Så skulle det vara om jag hade barn. Kajsa betyder inte mindre för mig för att hon är en katt. Jag skulle nog inte kunna känna en större kärlek för henne om hon var av min egen art.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar