Fick idag veta att pappa ligger på sjukhus. Han har fått kärlkramp. Min friska och sunda pappa som alltid tränat och idrottat, ätit traditionell hälsosam mat och som slutade röka på 70-talet. Men ligger det i generna så hjälper kanske inte en sund livsstil alltid. Min farbror fick hjärt-kärlproblem för några år sedan och fick opereras. En av pappas farbröder fick hjärtinfarkt för många år sedan. Nu ska pappa genomgå en slags operation på tisdag där de går in i hjärtat via ett blodkärl i armen.
Pappa är 62 och har jobbat i nära 50 år. Alltid hårt fysiskt arbete. Han hade planerat att gå i pension nästa år när semestertiderna börjar, men nu kanske det blir tidigare. Men som tur är pumpar hans hjärta som det ska, det är inget fel på det. Men det är klart att livet förändras när det händer sådant här.
Redan i januari hade han börjat känna av smärtor i bröstet en gång när han var ute och gick. Han reagerade, eftersom han inte brukar bli andfådd annars. Han jobbade så sent som i måndags men var hemma från tisdagen, då han anade att något kanske var på gång. I torsdags så, tog han sig till vårdcentralen varifrån han blev skickad till akuten. Första dygnet hade han sladdar och slangar överallt, men nu är det lite lugnare.
NÄr jag skulle ringa till honom i eftermiddags, var jag nervös. Hur skulle samtalet gå? Jag hade inte väntat mig att något sånt här skulle hända. Fick en liten chock när jag hörde hans röst. Den var mjukare och svagare än vanligt.
Visst ställs en dotters liv på sin ända när hennes pappa blir sjuk. Man märker att vi båda blivit äldre. Allting liksom hejdar sig och problemen för dagen viker sig åt sidan. Plötsligt är det livet självt som står där naken framför en och vill bli sedd. Vardagslivet rullar vanligen på som ett garnnystan nerför ett trapphus, studsar, brådskar, men ibland öppnas en dörr och det tar stopp. Något fångar upp en, något större än en själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar