Dagarna går och snart är det två veckor sedan lilla Kajsa lade sig till sin sista sömn. Medan den mörkaste sorgen har trängts undan av vardagens göromål är känslan jag har nu både vacker och vemodig, jag känner att Kajsa är där hon ska vara, på en mycket vacker och ljus plats. Det är som om hon därifrån fyller mig med sitt vackra väsen, sitt vackra ljus, som om hon säger: ta vara på det som är idag, ta vara på dem du älskar. Jag känner väldigt starkt, trots att döden skilt oss åt, att hon är med mig, att hon är här omkring, att hon är i mig. Att vi kommer att ses igen.
Och min kärlek vänder sig till de som är nära mig: Daniel, Zack och Måns, vännerna. Nu kan jag låta den genomströmma mig fullt ut. Genom att jag gav Kajsa fri, blev jag själv också fri. Jag kan när jag cyklar hem om dagarna framför mig se hur Kajsa kommer och möter mig vid dörren, som hon alltid gjorde. Andra gånger dyker glimtar av saker hon brukade göra upp i minnet. Kära minnen. Allt medan jag skapar nya kära minnen med de som lever och gör mitt liv rikare nu.
Bilderna visar killarna i mitt liv just nu och Kajsas vackra grav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar