Gör jag rätt eller fel?

Hur mår Kajsa, egentligen? Har hon ont? Mår hon illa? Hur känns det att vara i hennes tillstånd? Hur mycket får hon ut av livet nu?

Jag vet inte. Jag frågar mig konstant om jag gör rätt eller fel med att hålla henne vid liv. Hittills har jag gått mycket efter hennes psykiska tillstånd och intalar mig att så länge hon är med och visar intresse för olika saker väntar jag. Finns det någon hemlig nyckel till det rätta tillfället att ta livet av någon? Har funderat på att ta råd av någon med mycket erfarenhet av katter. Men i slutändan blir det ändå mitt beslut.

Som en vän sa, döden är så definitiv. När någon dött är det för sent för eftertanke och tänka "jag borde ha gjort si eller så". Då är det för sent. Och jag vill inte känna att Kajsa kunde ha haft ännu några relativt bra dagar eller rentav veckor när nålen sticks in i henne. Men det kanske också innebär att jag utsätter henne för en massa utdraget och onödigt lidande. Och det vill jag ju heller inte göra.

Är det så att jag utsätter henne för djurplågeri??

Det vill jag absolut inte göra. Är det så att jag agerar enbart själviskt genom att låta henne leva ett tag till?

Men som vännen också sa, man värnar ju så om livet. Det ligger ju så djupt inbyggt i alla organismer att överleva, att leva så länge som möjligt. Och man vill hjälpa andra att leva så länge som möjligt, hjälpa dem att må bra in till slutet.

Varför skulle jag då gå handlingarna i förväg?

Kanske är det så att Kajsa känner på sig att hon snart kommer lämna sitt jordeliv. På något sätt är cirkeln sluten att hon bosatt sig vid ytterdörren. Symbolismen är tydlig, om man ser det på det viset. Hon är på väg ut, långt långt bort. Det var också här det började för drygt tre år sedan när hon och Fia kom in genom dörren en kväll i början av mars. I en transportbur från Köping kom de, räddade från skottdöden av tre djurvänner. Katterna släpptes ut från buren och jag satt på mattan i hallen och pratade länge med de tre katträddarna. Hur de räddat fjorton katter och sedan skjutsat runt dem till olika jourhem hela dagen. Lilla Fia var så rädd att hon gömde sig bakom skohyllan i skydd av min långa kappa. Kajsa begav sig genast ut på upptäcktsfärd och hittade sedan ett hörn i vardagsrummet under databordet där hon kände sig skyddad. Vi lade märke till hennes randiga svanstipp. Jag kommer ihåg den kvällen så bra. Och medan Fia gick bort redan nio månader senare i december 2006, är det nu snart dags för lilla Kajsa att lämna oss. I tre år har hon vandrat mellan rummen och glatt mig med sitt soliga humör. Nu har hon lagt sig i hallen och väntar på att få gå ut.