Söndag. Ångesten och oron har bitit sig fast i magen. Jag kommer allt närmare en insikt om att det inte är rätt att låta Kajsa genomlida sina plågor särskilt många fler dagar. Jag måste sätta mina egna känslor åt sidan och tänka på vad som är bäst för henne. Det är plågsamt att hålla i och känna hennes utmärglade kropp, se att hon inte orkar gå så många steg innan hon måste lägga sig på nytt, se hur hon långsamt, mödosamt, lägger sig ned, se hur hennes livsenergi sakta rinner ut. Kanske tar hennes revben emot underlaget när hon ligger, särskilt på sidan eftersom hon oftast ligger på mage. Jag förmår mig inte att se det här särskilt länge till. Det börjar nog bli dags nu.
Jag har i alla fall bestämt mig för att hon ska få somna in på Strömsholms djursjukhus. Där har de ett särskilt rum med egen ingång för patienter som kommer dit för sin sista vila. Det verkar så fint, ett eget rum med ett tänt ljus och en fäll som katten får ligga på. Jag läste detta i en liten skrift jag tog med hem en gång, och började grina när jag läste hur allt gick till.
Jag känner också, och är väldigt lättad över, det stöd som många visat mig de senaste dagarna. Daniel, Frida, Lisa, Gunnel, Lise-Lotte. Jag har fått många kloka råd som jag bär med mig. Av Gunnel fick jag förslaget att mosa bitarna i maten, så att Kajsa ska få i sig lite mer än vätska. Och Kajsa åt av det. Hon föreslog också att köpa räkor att mosa och ge, och det åt Kajsa också av. Känner mig lite dum att jag inte prövat detta tidigare. Nu får vi se hur detta går, om den lilla damen kanske rentav blir lite piggare och orkar lite mer, lite till. Men nu är jag på ständig stand-by, vet att den sista stunden kan vara här när som helst. Nu bokar jag dock inte dödsdag flera dagar i förväg, utan försöker förkorta tiden mellan bokning och avlivning så mycket det går.
När jag var hos Daniel igår tittade vi på ställen på hans tomt som kan bli en bra gravplats åt Kajsa. Daniel visade på ett ställe nära stranden, vid en sten under en björk. Kanske kan man plantera blommor runt stenen sedan. Det är en plats där eftermiddags- och kvällsolen värmer med utsikt mot vattnet. Finare än så tror jag inte man kan få det efter livets slut.
Idag tog jag ut Kajsa på eftermiddagen och vi tillbringade säkert en timme med att bara ligga i gräset på gården och Måns och Zack gjorde oss sällskap. Kajsa flyttade på sig flera gånger, och kanske tyckte matte att hon fick mer liv i ögonen när hon får vara ute. Där händer det ju saker, insekter flyger och kryper, luften är skönare och vinden blåser i pälsen. Jag njöt, och jag hoppas Kajsa också kunde göra det. Jag är glad att vi fick den stunden, och det är så kul också att killarna kommer och gör oss sällskap när vi tar oss ut. På ett sätt är det skönt att Kajsas sista tid blir på sommaren, så hennes sista stunder här på jorden kan avnjutas i grönska och värme.
Bilden: Under björkarna ska Kajsa få sin sista vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar