I have to let myself bloom
Det var lätt att skrapa bort stoltheten. Den stolthet som låg överst på min tioåriga flickkropp. Det lilla jag ägde av mig själv. Det gick ganska bra att skära hål i min mun. I läpparna som formade ord. Sen var det bara att fortsätta hyvla ner språket, sakta, sakta, flik för flik, tills bara tystnaden återstod. Tills en tyst staty var det som var kvar där på skolgården, där i klassrummen, där i korridorerna. Ett svajande streck. Ett streck som lade sig så fort de STORA STARKA BOKSTÄVERNA drog igång sin vals. Vimse imse vals.
Det var där jag slutade existera. Det var där speglar blev som solen för vampyrer. Där, på den soliga sensommarskolgården i fjärde klass. Jag fick inte existera. Jag hörde dem varje dag. Det är klart jag trodde på dem. Allt med mig var fel. Jag smälte inte in i grytan. Var duktig. Visade vad jag kunde. Talade om. Men det fick man inte. Alla skulle vara likadana. Alla skulle heta något på –berg eller –son. Alla skulle ha blåa jeans. Alla skulle vara genomsnittliga i klassrummet. Alla skulle spela fotboll. Men jag hette inte –son. Jag hade billiga, vinröda manchesterjeans. Jag älskade att plugga. Jag spelade inte fotboll. In fact, jag hatade jumpan. Jag hatade volleybollen som vi alltid spelade, jag hatade basket, fotboll, innebandy, ja, vad gymnastikläraren än hittade på. Ingen ville ha mig i sitt lag. Jag blev sämst, för det var vad som förväntades av mig. Hela nian kändes som en enda lång volleybollturnering. Fy fan vad jag hatade den. Än idag ryser jag när jag hör talas om det.
I klassrummet räckte jag alltmer sällan upp handen. Jag började tala allt tystare. När jag talade, skrek de att de inte hörde. Och jag höll käften. Och som mitt språk blev, blev också mina tankar. Vagare. Visste inte vad de handlade om. Men en sak ville jag. Så outhärdligt gärna. Så mycket så det brann i mig. Jag ville bli sedd. Inte som ett offer, som något löjligt, töntigt. Utan som något stort, fint och vackert, som någon värd att älska. Å, som jag ville bli älskad. Jag såg mig själv som en stor stjärna på en scen, hyllad, dyrkad. Det var en kontrast i spegling av hur jag upplevde verkligheten. Oälskad.
För kärleken tog sig ut i en labyrint och hittade aldrig ut igen. Jag sprang runt och försökte se den. Jag tände eld på mig själv för att den skulle se mig. Men förgäves. Ju mer jag brann, desto kallare blev det. Och jag blev kall jag också. Blev tom på kärlek, borthyvlad på känslor. Det blev bara jag, och jag , och jag. Jag var offret. Den som andra avvisade, fryste ut, garvade åt i klassrummen.
”Tyck synd om mig” lyste på min panna. På skolgården. Den som man kunde säga vad som helst till utan att få något tillbaka. Den som teg. Den som ibland också grinade. Den som då och då föranledde klassamtal då det alltid var någon som kategoriskt, kanske med samvetet i bakgrunden, både frågade och påstod: ”Men det är väl ingen här som är mobbad?” Och jag teg. Ville bort. Ville bara kunna vara. Men det var svårt.
När jag slutade nian, trodde jag att jag äntligen skulle bli fri. Men så blev det inte. Jag blev förföljd i mitt huvud. Deras röster blev mina. Jag förföljde mig själv. De satt vid bordet när jag åt. De fanns bakom mig när jag cyklade. De satt runt mig när jag läste, skrev brev, borstade tänderna. De hånade, skrattade rått, slog mig på armarna, vad jag än företog mig. De rullade in mig i ett nät som jag gick omkring i.
Det nätet blev också min sköld, mitt skydd mot omvärlden. Så länge jag stannade i den, kunde jag inte röra mig, och därmed inte heller bli utskrattad. Men det var inte mycket som fick plats i det lilla utrymmet jag skapade åt mig själv. Ett streck bara. Jag var oerhört ensam. Ensam med resterna av det som varit, ensam med mina plågoandar, ensam med resterna efter sex års mobbing. Jag hade bara mig själv, men det fanns inget jag. Det fanns inget mod att ha ett jag. Jag sa ja till allt. Gjorde vad som helst för lite kärlek. Lite bekräftelse. Men jag hade inget att ge av mig själv, för jag som person var borta.
Det har gått lång tid nu och varje dag, varje stund, försöker jag hitta mitt jag. I tjugo år nu har jag försökt återskapa mig själv. Det kommer alltid stunder av självförakt, den där välbekanta känslan av total värdelöshet. Att inte duga något till. Att vara totalt misslyckad. Det är som att falla ner i den djupaste avgrunden dagligen. Men jag kämpar mer för att slå tillbaka, att använda verktyg mot dem. Och för varje ny erövring av mitt jag, växer viljan att sprida det. För varje ny erövring av mitt jag, växer mitt språk. Jag tar tillbaka orden jag miste. Jag tar tillbaka rösten som dog bort i de andras enformiga kakafoni. Jag känner styrkan i armarna. Jag har ju så mycket som vill ut. Jag kanske, trots allt, har något att ge, någonting vettigt, att säga. För jag har märkt att jag kan påverka det som sker. Jag behöver inte vara det där offret jämt. Jag vill blomma. Å, som jag vill sträcka ut mina armar och blomma. Och jag hör den där frasen
I have to let myself bloom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar