Den ensamma vargens flock

När en varg stöts ut ur en flock, måste den bege sig ut för att hitta en ny. När revirgränserna tydliggjorts, när man inte är välkommen, måste man ströva vidare. Ensam, sårbar, kanske jagad. En varg kan vandra en lång, lång väg, ensam. En lång väg utan att möta en väns ansikte. Bara fiender, som kanske ler, men som egentligen bara blottar sina tänder. Gå på marker som inte är ens egna och ständigt bli påmind om det. Att inte passa in, någonstans. Drivas vidare av hägringen, drömmen om ett eget revir, en egen flock, sin alldeles egna plats. Bli alfa över sitt eget liv. Bestämma över jakten. Att gå rakryggad och inte underkasta sig någon. Att bestämma och kunna välja hur man vill leva och vilka man vill leva med.
Drömmen om den egna flocken slutar inte lyckligt för alla. Alla hittar inte egen mark, alla hittar inte sin egen vän att bilda flock med. Fiender är ständigt på ens rygg. Alla klarar inte av ensamheten. Alla är inte starka nog. Somliga dukar under. Av trötthet, av olycka, av oläkliga sår. De små ljus som finns, lyckas inte lysa upp vägen tillräckligt.
Länge har jag jagat så, länge har jag letat. Länge har jag lyssnat för att försöka höra ylandet från någon som jag kan kalla min vän. Länge har det varit tyst, synnerligen tyst. Jag har bara kunnat höra mitt eget rop, det ihåliga, milslånga avståndet av ensamt ljud, från strupe till öron. Skepnader har ibland dykt upp ur mörkret, figurer som jag lärt känna och som blivit mina vänner. Vänner som spridit lite ljus och färger på ytorna i skogen. De som gjort den mindre ensam, de som gjort träden mindre skrämmande. De som ställt sig för skuggorna och tyckt om mig, som lyft upp mitt ansikte, som hållit om mig. Som tagit mig med i sin dans. Deras ansikten är ibland nära, ibland längre bort, men aldrig utom hörhåll. Ibland har jag suttit mig ner vid deras bord och vi har ätit en måltid. Vi har talat med varandra. Vi har hittat bilder. Skrivit lite mer på våra kartor.
Länge har jag strövat så, länge har jag sökt. Länge har jag gömt, försökt kväva, den plågsamma, envisa, skrikande, andningen från mina drömmar. Men i språnget mellan mitt hjärtas slag, har jag varit tvungen att släppa taget om deras strupar. Accepterat deras existens, men försökt bereda mig på en ensam jakt intill döden.

Nu verkar det som att varje dröm, litet i taget, håller på att stiga in i verklighetens rum. Små som barn, men stora som moln. Och solen lyser in genom fönstren och hjälper dem ta de avgörande kliven in. Det känns som att jag håller på att välja någon att bilda flock med. Det känns som att jag håller på att definiera mitt eget revir. Jag har bestämt mig för att inte duka under. Jag har bestämt mig för att klara mig. En gång stötte en flock ut mig, och nu vet jag att jag inte hörde hemma där. Och även om jag fått vara kvar, hade det varit en svag flock. Nu kan jag bilda min alldeles egna, och den ska bli så himla bra.

Men det har tagit tid att komma hit.