28:e januari.
Jag känner en stark motvilja redan halvvägs upp från kudden. Den här morgonen, liksom många andra morgnar, när jag ska jobba. Jobba med det som fått mig att må dåligt så länge. Känner mig sarkastisk och skriver ett sms till darlingen som redan är på sitt jobb. "Whoa! Ännu en heldag med städning! Vilken lycka! Sju timmar med denna underbara sysselsättning! Ännu en meningsfylld dag i välfärdslandet Sverige. Jag bugar för Reinfeldt..." ... som ger mig och många andra möjlighet att genom subventioner ägna dagarna åt att städa andra människors hem. Vill jag tillägga. Inte för att det är fel i sig att städa andra människors hem, eller att andra väljer att göra det och kanske trivs med det. Men själv har jag så många gånger ångrat den dagen jag, i desperat behov av jobb, ringde upp min gamla arbetsgivare från studietiden. Då var det december 2005.
Nu är det januari 2010 och jag är fortfarande kvar. Som jag kommit att hata denna sysselsättning. Att göra detta, att tvingas göra detta, dag efter dag, vecka efter vecka, och som det visat sig, år efter år, utan att komma vidare, har kapslat in mig i en bur. Mina armar känns hårt fastbundna. Det är så jag känner mig i det här jobbet, som ett djur i en bur. Ibland känner jag mig så långt nere, så nära vansinne. Tuggar fradga, ögonen vilda.
Som denna morgon när jag lägger den ena foten efter den andra på väg till jobbet. Vansinnet känns som det ligger under en tunn linje i min arm. Det känns som jag skulle kunna löpa amok... Så galen av att springa runt i denna bur, skrika, vråla, utan att någon öppnar dörren.
Men hur mycket jag än avskyr det, tar det inte slut, det bara fortsätter. Jag vaknar varje morgon, till samma förbannade verklighet. Studierna är avslutade, examensarbetet fick bästa betyg, jag söker jobb och söker jobb, men jag kommer inte vidare. Praktiken på länsstyrelsen under några höst- och vintermånader tog slut nyligen. Nu är jag tillbaka där jag började innan praktiken. På städet.
Det är många dagar jag bara tycker synd om mig själv. Det är många dagar jag inte ser något ljus alls. Jag undrar varje vecka hur jag ska orka en vecka till. Hela min kropp och mitt väsen vill bort från det jag gör.
Ser du det i mitt ansikte?
Ser du det brinnande vansinnet inuti?
Du, som jag städar hos, ser du ilskan, vanmakten, frustrationen,
som kokar så under min vita, lugna hud?
Ser du galenskapen?
Eller går du på leendet som jag möter dig med?
Tror du på mig när jag säger att allt är bra?
Lurar jag verkligen dig, eller förstår du i tysthet?
För det är oftast inte dig jag mår illa av
det är det jag gör hos dig, hos andra,
för att det inte är vad mitt hjärta vill göra
Denna morgon kunde jag har brustit helt. Men så kom jag fram och du, som jag städar hos, var hemma. Och bara din närvaro, att höra en annan människa prata vänligt till mig, var som en välgörande fläkt som puffade mig tillbaka från stupet dit mina ensamma tankar fört mig. Det visste du inte. Men du räddade min dag. Jag är inte befriad, men jag fick en dos lugnande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar