Puh. Den här helgen blev inte som jag hade planerat. Istället för Alla hjärtans dag-firande och badminton och avkoppling blev jag under fredagkvällen, efter att ha känt mig förvånansvärt pigg och utvilad under dagen, först väldigt trött och sedan illamående. Tröttheten slog ner som en blixt i min kropp i bilen på väg till Daniel och resten av kvällen fick gå på de sista dropparna i tanken. Daniel fick avsluta den matlagning jag påbörjat och efter maten drösade man ihop i soffan. Efter att ha legat och halvsovit där ett par timmar, bakom Daniels rygg (han låg också och sov medan tv'n stod på) kände jag ett illamåendetryck i mellangärdet och var tvungen att gå upp. Klockan hade passerat midnatt.
Gick upp på toaletten men kräktes inte. (Hos D ligger toaletten en bit upp från huvudstugan, inte det bästa om man behöver tillgång till en wc-stol snabbt). Gick tillbaka. Gick och lade mig i den lilla gästhytten och bad Daniel flytta över katterna till "konungahytten" (det större gästrummet som också ligger i en separat stuga bredvid huvudstugan, där det inte finns några dyrbara skinnmöbler som katterna kan förstöra). Jag låg bara i sängen och koncentrerade mig på att inte kräkas. Daniel tog hand om katterna och gick sedan och lade sig i "sovhytten" (som ligger i anslutning till "konungahytten). Tänk vilken ängel =0)
Somnade så småningom och vaknade vid femsnåret. Tittade ut genom träpersiennerna, det var kolmörkt ute. Förstår efter denna vinter varför folk är rädda för vargar och andra rovdjur. Jag är inte så stursk när det kommer till kritan. Jag har alltid tyckt att vi ska ha många vargar i Sverige, och det tycker jag fortfarande, men jag har fått mer respekt för vargskräcken.
Kände ett behov av att gå till toaletten och sedan krypa ner hos min mysige kille. Så det var bara att tända utebelysningen och ta sig upp till s-thuset. Jag såg dock inte lysande, ondskefulla ögon i mörkret som omgav tomten.
På morgonen, eller snarare vid lunchtid, när vi ätit den frukost som Daniel förberett, såg jag att han ställt för en spade för "konungahyttens" dörr så att katterna inte kunde trycka ut dörren och gå ut. Detta som en extra säkerhetsåtgärd, då det inte går att låsa dörren. Vilken omtanke =¤)
Medan jag slappade och gjorde just ingenting, satte Daniel igång med att skyffla bort all snö från stugtaken. Det var en hel del som samlats där och det tog längre tid än han räknat med. När han kom in för en paus hade stövlarna nästan frusit fast på hans fötter av all snö som ramlat ner i skodona.
När mörkret lagt sig åt vi grillspett och matkorn (det nya klimatvänliga alternativet till ris). Gott! Men min aptit var inte som den skulle. Fick dock lite mer krafter under kvällen och trodde att det värsta var över och att vi till och med skulle kunna göra hemlagad flarntårta på söndagen för att fira valentindagen. Den badminton vi bokat tid för kl. 16 kanske vi skulle rucka på, beroende på när D skulle bli klar med taken.
På söndagmorgon blev jag dock överraskad av något som kom ut i trosan och som definitivt inte skulle vara rinnande. Då visste man hur den dagen skulle bli! Hoppade över frukost och låg kvar i sängen och vilade medan D gick upp och åt och fortsatte sitt arbete med snön. Kände mig synnerligen nyttig som inte gjorde något alls och ifrågasatte varför jag följt med till stugan när jag ändå inte gjorde annat än var trött och mådde kasst. Men det visste jag ju inte på fredagen. Så söndagen gick åt till täta toabesök och näspetning och lite ordhugg med älsklingen. Det bästa jag åstadkom var några foton på snölandskapet omkring.
Efter lite filmtittande skjutsade så Daniel hem mig och åkte sedan hem till sig igen, för att jag skulle få en lugn natt inför intervjun på förmiddagen idag. Under kvällen drack jag blåbärssoppa och magen har nu lugnat ner sig betydligt. Men aptiten är inte så bra och jag är hungrig. Ska nog ta och koka lite buljong med potatis och morötter i. Det blir det första tillagade jag ätit på två dagar.
Sedan igår kväll har jag manglat igenom fyra-fem avsnitt av Diagnos: Okänd, samtidigt som jag funderar på hur det kommer sig att alla avsnitt i dessa reality-serier som går på tv3, som jag har kollat på, slutar så lyckligt. Hur kommer det sig att det Simon och Tomas gör alltid blir bra i slutändan? Hur kommer det sig att alla som fått sina hem omgjorda är så nöjda efteråt med förvandlingen? Hur kommer det sig att alla skuldsatta i Lyxfällan är så positiva och glada och lyckliga när Mathias och Charlie är färdiga med sina räder in i deras privatekonomier? Hur kommer det sig att de sjuka i Diagnos: Okänd får sin diagnos och löften om ett gott liv efter programmets slut? Vårt behov av lyckliga slut måste vara så oändligt att vi inte tål motsatsen. Ibland känns det riktigt sliskigt med allt detta lyckliga och braiga som blir resultatet av experternas besök i de vanliga människornas liv, oavsett om det handlar om renovering, sjukvård eller ekonomi. Hur svår situationen än ser ut att vara, vänder sig allting alltid till det bästa. Jag undrar om det är verklighet eller om deltagarna blivit tillsagda att vara positiva i programmets slut. Kanske har jag svårt för att acceptera det lyckliga och braiga eftersom verkligheten inte alltid blir så. Ibland blir inte livet bättre.
Kanske är de här reality-serierna vår tids prinsar på vita springare, som kommer i galopp för att rädda oss svaga och hjälplösa från de onda drakarna, i vilken form de nu tar sig, innan de hunnit sluka oss totalt. Jag känner ibland en stark önskan att en sådan riddare tog sig an min jobbsituation, räddade mig från det mörka städträsket och att jag, om än inte tillsammans med riddaren, kunde rida till drömjobblandet i den sagolikt gyllene soluppgången...
Ähm, dags att vakna!!
Fast naturligtvis är jag glad för de enskilda människornas skull, om de verkligen får ett bättre liv efter programmet. I så fall är det tur att vi har sådana hjältar som ställer upp i dylika tv-program och att det finns en publik som roas av dem. Och jag tillhör ju den publiken. Jag måste ju säga att jag själv ibland blir rörd när de lyckas vända en svår situation till det bättre. Och jag måste också säga att programmen är bra gjorda. Vilken tur då att vi både har hjältarna, experterna, och de som blir hjälpta, den vanliga människorna, så att vi får dessa tv-program. Och inte minst alla vi andra som behövs för att programmen ska bli realiserbara och lönande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar