Tänk vad skönt det är att ha en bra hälsa. Vilken frihet det är att vara frisk. Det har jag börjat tänka nu när jag sett Diagnos:Okänd på tv3play. Jag har haft turen att ha en väldigt bra hälsa genom hela livet, jag är sällan sjuk och är frisk ofta vintrar igenom när man hör talas om andra som går med kräksjukor och influensor och allt vad det är man kan drabbas av. Lite mer rinn i näsan kan vara allt jag har av förkylning. Influensa har jag nog aldrig haft. Feber har jag nog inte haft sedan barnsben. Jag minns att jag hade en förfärligt jobbig och långvarig hosta december 2001 och att jag då och då blir förkyld, men det är så sällan så jag nästan kommer ihåg varje enskild gång. Jag har heller aldrig haft svårare sjukdomar som krävt mer sjukvårdsresurser.
Tänk vad skönt att slippa gå på ständiga undersökningar, kontroller, nya undersökningar, kanske operationer, så att sjukhuset nästan blir som ett andra hem. Jag har haft väldigt lite med sådant att göra, då jag haft turen att dels själv vara så frisk, och dels ha friska vänner och släktingar. Det här med sjukvård har jag inte känt mig så berörd av, det är något som funnits och finns någonstans på avstånd. Jag vet var sjukhuset finns, jag vet att det finns många sjuka där, men det berör mig inte personligen. Som tur är, ska jag väl tillägga. Undantaget var förra vintern/våren då min pappa drabbades av kärlkramp och fick ligga på sjukhus och genomgå titthålsoperation. Men sedan blev han bra (tack och lov).
Vilken börda det är att vara sjuk. Inte bara att ha ont, att inte kunna leva ett fullvärdigt liv, att bli begränsad på olika sätt, att ha en kropp som motarbetar en, utan att också vara tvungen att leva ett satellitliv i förhållande till sjukvården. Hela tiden. Att tröttas och brytas ner psykiskt av det onda i kroppen. Och svårast måste det vara för dem, som är sjuka och inte vet vad det är de lider av. När läkarvetenskapen misslyckas att ge diagnos. När man år efter år genomlider jobbiga undersökningar men inte kommer ett dugg närmare svaret.
Jag känner ingen som är så allvarligt sjuk. Jag vet inte hur det är. Vet inte hur det är att själv vara svårt sjuk, vet inte hur det är att ha någon närstående som är det. Men jag vet att det finns folk runtikring som är i den situationen. Och visst finns det i bakhuvudet någonstans, att föräldrarna börjar bli äldre. Pappa med sin diagnos. Han som man aldrig trodde kunde drabbas av hjärt/kärlsjukdomar. Men också mamma, vars föräldrar dog i cancer i relativt unga år.
Visst är det en enorm frihet att vara frisk. Att allting funkar som det ska i kroppen, att allting sitter där det ska, att alla saker i kroppen är så stora eller så små som de ska, att alla signaler når fram dit de ska, att alla ämnen finns i tillräcklig mängd, att immunförsvaret funkar som det ska, och så vidare. Det är egentligen en helt ofattbar grej att vara så frisk att allting bara flyter på som det ska i kroppen. Utan att bli alltför sentimental är det förmodligen en stor gåva att vara frisk. Något att vara tacksam över. För när man inte är det, är det friskheten man vill ha först och främst.
Jag har kommit att tänka på att jag inte haft så jättemycket tur med de stora sakerna i livet. Jag har inte haft tur med arbete, med ekonomi, med kärlek. Men en stor sak har jag haft glasklar tur med: hälsan. Den har skyddat mig genom alla åren. Kärlek är en annan sak jag tror jag nu kan stryka från listan. Arbete och ekonomi tror jag att jag får kämpa med ett tag till.
Så ser det ut när det gäller den fysiska hälsan. När det kommer till den psykiska är det däremot en annan, längre, och mer komplicerad, historia. Där har jag inte haft samma tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar