Supervinter

Det känns som jag är på krigsstigen mot alla och hela världen. Det känns som jag är i en sen trotsålder, opportunistisk, motsträvig, måste säga emot alla, gå emot de gängse uppfattningarna och uttrycken.

Som det här med snön. Har hört så många nu som är trötta på snön och längtar efter våren. Jag har jättesvårt för att förstå det. Varför har så många så svårt för att njuta av en riktig vinter? Just för att det är snö, och väldigt mycket snö, längtar jag inte efter våren. För snön gör att det är riktig supervinter, en vinter som vi inte sett maken till sedan 80-talet. Och det är ju trots allt fortfarande februari, och det är ett par månader för tidigt att längta efter våren, som jag ser det. Speciellt när det är snö. Jag älskar verkligen snö! När det faller snö, när det ligger snö på marken, när solen gnistrar i den. När den täcker hela landskapet med sitt mjuka täcke. (Och jag älskar att säga det.)

Jag tänker: varför lägga energi på att klaga på något som ändå inte går att påverka och förändra? Vintern finns där, snön finns där, och vad kan vi göra åt det? Inte ett smack. Det är bara att gilla läget. Det finns så mycket annat att göra, som man som människa har makt att påverka och förändra. Varför inte ägna sig åt det istället? Om det snöar ute, och man inte gillar det, läs en bok, eller skriv en, recensera en. Baka en kaka och ät upp den. Måla en tavla och ställ ut den. Lär dig mer om regalskepp eller de gamla gatorna i Rom. Det finns så mycket annat att göra än att klaga på sådant man inte kan förändra. Det tar ju på krafterna att klaga.

Jag måste säga att jag känner mig mest hemma när det är snö. Jag älskar att promenera i vinterkyla och känna den kalla luften mot ansiktet, och andas in den genom näsan. Ingenting annan än kall vinterluft kan kännas så renande för kroppen. Jag älskar också våren, när allting spricker till liv igen. Men aldrig är våren så underbar som när de tjocka lagren med snö från vintern sakta smälter bort, när solen värmer upp marken och luften och gör att snön förvandlas till rinnande, droppande vattenströmmar som solen speglar sig i. När man för första gången på flera månader kan se gräset som legat under snölagren. Jag älskar den där förvandlingen, den där tiden mellan vinter och vår, för den påminner mig om barndomens marsmånader ute vid stugan. Då talar vi om riktiga supervintrar med flera meter höga drivor av snö längs vägen som jag och min bror byggde grottor och gångar i. Tjocka snölager i skogarna där man åkte skidor i timmar.

Jag kan också känna mig led på vintern, och har gjort det i många år, men inte i år. Och det är tack vare snön och kylan. Inget är så deprimerande som kala marker, snöblask och totalt jävla mörker under vintermånaderna. Det är som en förlängd höst som varar i minst ett halvår innan det händer något med vädret fram på vårkanten. Jag undrar om det är detta alla snöhatare ser som alternativ. Sen klagas det när det är snöfritt under julen. Hur ska folk ha det egentligen? Och varför lägga möda på att klaga på vädret, egentligen???

Den här vintern kan ju bli historisk eftersom man aldrig vet vad som händer om växthuseffekten slår igenom fullt ut. Den här vintern kan bli den bästa för resten av våra liv. Den kan bli den bästa under de människors liv som idag är barn. Den kan bli en sådan vinter som det berättas om i sagoböcker, något som dagens barn när de är mormödrar och farfäder berättar om för sina barnbarn med något längtande i blicken. De barn som föds från och med nu kanske aldrig ens kommer att uppleva en riktig vinter, bara läsa om det i historieböckerna. På många sätt tror jag att vi 70-talister var de sista att uppleva de fyra årstiderna precis som de ska vara. De som fötts efter oss, har nog mest upplevt snöfattiga jular, blaskiga och mörka januari och februari, månader utan sol. Som bäst kanske de upplevt ett par veckor med snö och pulka varje vinter, innan plustemperaturerna raderat snön från marken. Jag tycker helt ärligt synd om dem. För det är verkligen häftigt med riktiga vintrar med snö och kyla.

Ja, det kan bli den sista vintern på mycket, mycket länge. Varför skulle man då annat än njuta?