Det är måndag och jag har inget jobb idag. Blandade känslor. Det är inte bra att inte jobba då det märks i lönekontot om en månad. Å andra sidan ger det en möjlighet att uträtta ärenden som behöver uträttas och man kan ta det lite coolt. Jag sitter i morgonrock och surfar på nätet. Måns ligger och snarkar på några soffdynor bredvid och i övrigt hörs bara knackandet från tangentbordet. Zack sover han också. Jag väntar fortfarande på samtal från Teleresurs angående jobbet jag sökt där. Vill veta nu!!
I lördags var det meningen att Daniel och jag skulle hälsa på hos min bror och hans sambo, det skulle ha varit första gången jag träffat bror på många år. Men sedan kom det ett sms om att han var krasslig och att vi kunde komma om två veckor istället. Det kändes lite som luften gick ur en. Så det blev att åka till Erikslund i snöovädret och fördriva lite tid på jysk och nisses. Kollade på lite mattor till min lägenhet, men vi kom återigen fram till att vi skulle avvakta då vi inte vet hur det blir tiden framöver, om jag får jobb eller praktik, då jag i det senare fallet skulle bli tvungen att flytta till Daniel och hyra ut lägenheten i andra hand.
På kvällen blev det potatisgratäng och vegoschnitzlar plus äppelkladdkaka på det. Känns så deprimerande att så många tycker att fläskfilé är så festligt, med tanke på alla avslöjanden om grisarnas miserabla situation i både Sverige och Danmark. Folk fortsätter äta det som om inget hänt. Jag förstår själv inte det festliga och goda med att äta kött från djur som plågats så svårt. När kommer folk förändras? Vad krävs för att folk ska förändra sina matvanor?
Det är mycket snack om snö just nu. Svenskar älskar ju att prata om vädret, och att klaga på det, vad det än är för väder. På sommaren är det antingen för varmt, eller för regnigt, eller för kallt, eller för blåsigt. På vintern är det för mycket snö, för lite snö, för varmt, för kallt, för molnigt. Jag själv är inte särskilt road av att prata om vädret. Farsan brukar också börja prata om vädret så fort vi hörs. I min värld är vädret som det är, och jag kan som bäst klämma fram fraser av typen "javisst, det snöar mycket", "ja, visst är det kallt". Min pappa har ett extremt bra väderminne, han minns hur kallt det var vintern -67, hur varmt det var sommaren -76, och så vidare. Själv minns jag knappt hur det var igår.
Jag är en ivrig försvarare av snö och vinter. Men det är klart att jag kommer relativt lätt undan alla vedermödor som är förknippade med stora snömängder och extrem kyla. Jag bor i lägenhet i stan med fjärrvärme, jag har en hyresvärd som plogar bort snön från gården, jag har ingen bil att slåss med kalla snömorgnar. Det enda jag behöver tänka på är att ta på mig ordentligt med kläder när jag ska ut. Jag kan gå till mitt jobb, eller åka buss. Jag behöver inte som min pojkvän ute på landet ringa till min pappa för att få hjälp att starta bilen på morgonen när det är -29 grader.
Att jag är en bortskämd stadsbo märker jag tydligt när jag kommer till Daniel en helg. När vi kliver in genom dörren är stugan kall och det måste eldas i kaminen och elementen skruvas på. När man ska duscha får man vara beredd på att det är is i rören, likaså när man tvättar händerna i handfatet eller spolar toaletten. På trettondedagsafton, när det var riktigt kyligt, var det -33 i Solmyra. Efter det blev det stopp i toaletten och Daniel fick salta på isen som stoppade upp vattenflödet i rören och rikta en fön som blåste varmluft ner i röret. Toaletten gick inte att använda på flera dagar. Förra helgen upptäckte vi att det var stopp i röret från handfatet. Och eftersom toaletten ligger en bit från huvudstugan och sovhytten tar det emot om man vaknar mitt i natten på vintern och känner ett behov av att gå på toa. Förutom att det är kallt, är det mörkt och man vet inte vad som rör sig där ute. Då kan man längta till sommaren...
Samtidigt tror jag att vi svenskar har blivit så otroligt bortskämda av de milda vintrarna de senaste decennierna att vi helt enkelt blivit tagna på sängen av kylan och snön denna vinter. Vi har glömt bort hur man hanterar en riktig vinter. Därför känns minsta millimeter snö som ett isberg på Antarktis eller minsta snöfall som domedagen. Vi har blivit så bekväma med våra bilar, home-moviesar, datorer och allt vad det är att vi inte klarar minsta lilla prövning som ställs av naturens krafter. Samtidigt har vi ju bevisligen överlevt flera istider på jordklotet, varav den senaste slutade för 10 000 år sedan. Och nu har vi ändå Golfströmmen som gör våra breddgrader beboeliga även under vintern. Med den inställningen som många bortskämda svenskar har, ställer jag mig tvivlande till att vi skulle klara ytterligare en istid. Men det kanske vore lika bra. En jord utan människor skulle bara bli till det bättre.
Jag tycker inte att vi som har ett varmt och ombonat hem har någon rätt att klaga. Om vi måste skrapa på bilen en morgon är det ändå ett i-världsproblem. Dem det verkligen är synd om är alla hemlösa katter och andra djur som inte har någonstans att ta vägen när det är kallt, som knappt har något att äta, djur som svälter och dör i kylan. Och hemlösa människor. Vart tar de vägen? Härbärgernas platser räcker inte för alla. Det är dessa individer som har rätt att klaga. Det är de som utsätts för de verkliga prövningarna.
Nu har katterna vaknat och haft sitt första slagsmål för dagen. De är mest inomhus när det är kallt, men i helgen har de varit ute många timmar båda två. Men det berodde troligen mest på att Prutten var här och härjade. Då kan utelivet kännas bekvämare, även om det är 15 minus och snön bara vräker ner. Men nu är hunden inte här och nu har katterna återigen energiöverskott som de måste bli av med på något sätt. Stackars Zack får stå ut med Måns många anfall.
I helgen har annars Daniel och jag diskuterat hopflyttning. Jag känner mig redo att gå vidare i förhållandet och pröva på samboliv, något jag aldrig gjort tidigare. Har varit lite rädd att säga detta till Daniel. Men han har själv känt samma sak, vilket var jätteskönt att höra. Hopflyttning kommer bli särskilt aktuellt om jag skulle börja studera igen i höst. Vi har ju tidigare diskuterat att jag skulle hyra ut lägenheten i andra hand, men om jag läser i flera år är det nog lika bra att säga upp den. Att göra det och flytta ihop på riktigt känns som ett stort steg, men samtidigt är jag villig att ta risken och pröva hur långt det bär. Man vet ju inte hur något blir förrän man prövar det. Det kommer ju bli något helt annat att ses varje dag än att bara ses vid helgerna, då vi kan få ut det bästa av varandra. Samtidigt känns det tomt under veckorna nu, när man inte har den andre att prata och dela vardagen med. Så vi får se hur det utvecklar sig.
Igår hade vi årsmöte med Djurens Rätt. Efter många år i styrelsen har jag nu valt att inte fortsätta i den detta år. Känner inte riktigt att jag orkar med att gå på möten, utan hoppas istället kunna göra mer konkreta saker för djuren. Samtidigt är jag så oerhört fokuserad på mitt eget liv att det inte riktig finns energi till arbete för andra. Det går åt mycket energi att försöka hitta ett nytt jobb och samtidigt gå och träla på det gamla jobbet. Att gå och avsky sitt jobb fem dagar i veckan tar på krafterna.
Nu måste jag verkligen göra ett ryck! Daniel ska sova över här inatt, så jag måste vara tillbaka hemma vid 17-18. So long, kära blogg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar