Flyter

Måndag kväll, halv tio. Trött som fan. Lyssnar till susandet från datormaskinen. Går igenom mentala, känslomässiga processer. Försöker förbereda mig själv inför konsekvenserna av en uppsägning. Förbereder mig för det sämsta scenariot. Tänka att det kan resultera i en lång period av arbetslöshet med låg inkomst. Försöker väga det mot tanken att fortsätta på jobbet, med stadig inkomst, liten, men ändå så att den täcker det väsentligaste. För det är just det här med ekonomin, som gör att jag tvekar. I själen och hjärtat är jag redan säker.

Daniel gjorde idag en mall för egen uppsägning som han skickade till mig =¤D Så gulligt. Nu behöver jag bara fylla i den...

Tv-apparaten bar Daniel ner till källaren igår. Har skrivit till Radiotjänst om att jag vill avanmäla tv-innehav. Allt för att banta ner utgifterna. Har också av samma anledning skaffat mig Skype, efter påtryckningar från Evelina och Lisa, och överväger att säga upp telefonabonnemanget på comhem. Den kostar iofs bara 79 kr i månaden, men ändå. Samtalsavgifterna de senaste månaderna har legat på 3-20 kr, så då kan man ju lika gärna vara utan fast telefon och ringa med mobil eller dator istället. Köpte headset i söndags på Media Markt. Första gången jag var där. Hade aldrig sett något så gigantiskt. Elektronik på enormt många kvadratmeter, allt ordnat i perfekta rader. Jesus. Vet inte vad jag ska säga eller tycka. Storhetsvansinne är ett ord som dyker upp. Men jag är väl inte bättre än att jag köpte någonting därifrån ändå.

I lördags var Daniel och jag bjudna på fest hos D's mellanbror och hans familj i Kolbäck, så Daniel kom hit efter jobbet i fredags. Min gulleplutt åkte och handlade maten på egen hand medan jag vilade mig efter arbetspasset och Prutten låg i hallen och väntade på sin husse. Det blev tacos och en lugn kväll =0) Lördagen inleddes med att Daniel gick upp på förmiddagen och började röja i köket och diskade upp disken medan jag fortsatte att slumra i sängen. Tänk vilken man!!

Pratade på söndagsförmiddagen också med Minna, som skulle åka hem till Finland senare på dagen. Vi hann bara träffas en gång under de tre veckor hon var här, men hon kommer ju hit i maj igen när dottern ska döpas. Innan dess ska hon åka ner till Egypten där hennes man jobbar.

Att ha Daniel i mitt liv känns så rätt. Det är så lustigt hur lika vi egentligen är och funkar. Som två kugghjul som snurrar och kilar in i varandra jämnt och utan större smärta. Hur vi ser på livet, hur vi ser på djuren, hur vi båda älskar mat och allt som är osunt, hur vi delar samma humor, hur bekväma vi egentligen är, vilka drömmar vi har för framtiden. Hur allting egentligen bara funkar så bra när vi ses. Och så de små och stora sakerna där vi tycker helt olika. Som musik. Där har vi inte många gemensamma nämnare. Där jag har ett tydligt behov av andlighet i tillvaron, och han ser mer krasst på verkligheten. Inget liv efter döden, tror han. Det finns något efter döden, tror jag. Men det är sådant som egentligen bara berikar. Olika åsikter och uppfattningar är bara sunt, så länge man kan diskutera dem. Och olikheterna är också en slags motor som driver relationen vidare. Viljan att lära känna och förstå den andre. För genom det lär man känna sig själv bättre också. Så upplever jag det.

Då är det så lätt att glömma alla de hundratals, tusentals dagar och nätter som jag har levt ensam, längtat efter någon att dela livet med, längtat så det gjort ont. Längtat så mycket att jag kramat mig själv i brist på annat. Längtat så mycket att jag låtit mig kramas av allehanda killar, som förr eller senare visade sig vara grodor. Tänk vilken förnedring man utsätter sig själv för för lite kärlek. Eller för något som i vissa sekunder påminner om det, men som egentligen bara är ingenting. Men det är så jag har lärt mig. Alla dessa år, alla dessa killar och besvikelserna som följt med dem, har lärt mig vad som inte är kärlek. Genom dem har jag lärt mig känna igen och vara rädd om kärleken, nu när den verkligen funnit mig. För NU vet jag vad äkta kärlek är. Och den är större än alla plågsamma ensamma kvällar.

Ja, jag ska inte skriva en kärleksroman här. Jag vill egentligen bara skriva ner det jag upplever, eftersom det jag upplever nu är det största jag upplevt. Och det är stort eftersom jag väntat så länge på det, gått igenom så mycket för det, eftersom jag nästan hade räknat bort det. Jag känner mig som ett isberg som håller på att smälta i solen. Och det känns på något sätt som det är meningen, Daniel och jag. Det känns som det är planerat. Jag bara flyter med... och jag hoppas du gör det också, pussis...