The day before tomorrow

Fem i elva och jag borde gå och lägga mig men måste skriva några ord först. Imorgon är DEN STORA DAGEN. DAGEN DÅ JAG SKA SÄGA UPP MIG FRÅN JOBBET. Känner mig redo nu. Jag har ångest, det kan jag inte förneka. Men någonting inom mig MÅSTE göra det här. Någonting inom mig säger att jag inte vill vända. Jag kan vända, men jag vill inte. Nu är jag redo att hoppa ut och testa mina vingar. Jag har jagat mig själv ut till den här klippavsatsen, nu är det bara att andas in och vräka sig ner. Men jag tror att det inte blir så farligt. Inte med Daniel vid min sida, inte när han finns där och kan ta emot, om det behövs. Utan honom skulle det här inte gå. Jag kommer förmodligen att ramla när jag landar, men jag kommer att kravla mig upp igen och då kommer jag att vara fri.

Kanske är det till och med så att allting börjar rulla mot något bättre, mot det liv jag egentligen vill leva, när jag väl lagt detta jobb bakom mig. Jag har tänkt på det ibland, och det var roligt att Lisa sa det också idag när vi träffades. Ett tecken på det, eller en händelse som jag åtminstone tolkar som ett tecken, är mitt läkarbesök i fredags. Jag hade bokat besök hos familjeläkaren för att få ett intyg att skicka till a-kassan. Denna läkare visade sig vara pappa till en kille som gick i samma klass som jag sista terminen på Ekonomi för hållbar utveckling-programmet på högskolan för två år sedan. Jag fick veta att han har ett företag tillsammans med en annan kille, som också gick i klassen, och att de åtminstone förut pratat om att de skulle behöva någon till kontoret som tog emot telefonsamtal och liknande. Detta läkarbesök känns som ett tecken på att jag är på rätt väg. Det faktum att läkarens son och jag läst samma program, bidrog säkert också till att han hade lätt för att förstå mitt dilemma med att ha ett städjobb samtidigt som man har en akademisk examen. Pga sin tystnadsplikt kan han inte nämna något om mig till sonen, men han uppmuntrade mig att höra av mig till honom och höra mig för. En fantastisk händelse egentligen. Och jag fick mitt intyg.

Jag har behövt några dagar att samla mina tankar och känslor och föreställningar om hur verkligheten kan komma att bli när jag säger upp mig innan jag verkligen gör det. Ta några extra funderingar på om detta är det jag bör göra. Tänka efter två, tre och fyra gånger innan jag gör något slutgiltigt. Men även det känns skrämmande är jag nu så redo som jag någonsin kan bli. Jag har också tänkt att jag kan dö om ett år, världen kan gå under om två år, och då vill jag inte ha detta ogjort. Jag känner mig lite som jag gjorde den dagen i Örebro när jag gick för att säga upp min lägenhet utan att ha någonting annat förberett. Jag har väntat på att det ska dyka upp någon förändring utifrån som gör att jag skulle kunna sluta med städjobbet utan någon större smärta, t ex ett annat jobb. Men det har inte kommit något sådant. Kanske är det för att livet eller försynen vill att jag själv ska välja och i valet våga ta steget, vare sig det är att stanna kvar eller att hoppa av. För båda får ju sina långsiktiga konsekvenser.

Det är hög tid att vända blad och skriva något nytt. Och jag måste våga. Jag måste våga följa min inre röst. Det är bara då jag kan se mig själv i ögonen utan att skämmas. Det är faktiskt nu eller aldrig.