Trasor

Då har det blivit gjort till slut. Äntligen har jag sagt upp mig från jobbet. Vem vet var det leder till, men jag hoppas och tror att det leder till något mycket bättre. Jag hade inte orkat med så mycket mer. Nu får jag ändå kämpa mig igenom några veckor till.

Idag var en tung dag mentalt, och fysiskt pga trötthet. Städade två tomma, så gott som rena, hus, vilket gjorde att det hela kändes ännu mera meningslöst. De kunder jag har är i stort sett av två olika sorter, antingen har de inga barn och har därmed ganska rena hem som egentligen inte behöver någon städhjälp, eller också är det barnfamiljer med småbarn där det finns en del att göra och där man känner att man behövs och gör nytta trots allt. Jag tror det är när jag städar de förstnämndas hem som det känns extra meningslöst. Som i det andra hemmet jag städade idag. Inte ett dammkorn, inte ett sandkorn som rasslade i dammsugarröret. Men jag var ändå tvungen att dra och kånka på dammsugare och städbacken runt och mellan två våningar under tre timmar. Det kändes som jag skulle göra något vanvettigt (igen). Jag arbetade upp en enorm irritation och jag blev varm och svettades, det kändes som hela kroppen och huvudet kokade och höll på att koka över. Fick nästan panik och ville bara lämna allt och springa därifrån. I sådana stunder bara hatar jag allt, allt, allt. Denna känsla brukar mattas av när jag träffar någon människa igen. Så också idag när jag kom tillbaka till kontoret och träffade IL.

När jag kom till kontorshuset i morse träffade jag på två kollegor, som blev de första att få reda på dagens stora nyhet. Vi pratade bland annat om att vi alla borde få jobba lite på kontoret, vi har ju hjärnor också, men "nu känner man ju sig som en jävla trasa själv" som ena kollegan uttryckte det. Och precis så känns det ju. Man nöts och man blöts och vrids tills man är helt slut. Varje dag, varje vecka. Man har inget inflytande över schemaläggningen, eller något annat som sker i administrationen. Top-down styrning kallas det. Man är bara, hur man än vrider och vänder på det, i slutändan bara en sketen assistent.

Well well. Fyra veckor till ska jag behöva stå ut, men sen... goodbye.

Efter jobbet kände jag mig blytung i svansregionen, trött som en sjöblöt isbjörn. Det kändes som jag gick med blystolpar istället för ben. Så jag skippade mp-mötet som jag hade tänkt gå på och pratade med Daniel en stund. Han har gått och blivit ordentligt förkyld, pussen. Vår planering för helgen kanske ändras. vi är bjudna till brorsan och hans sambo på lördag och därefter hade vi tänkt åka till stugan. Men är D sjuk så blir det ju lite annat. Om Daniel blir kvar hemma får jag nog sätta mig med mina jobbannonser och skriva ansökningar till några ekonomiassistent-tjänster som jag kollat ut. Var även en sväng in på HU Aros hemsida och konstaterade att den såg riktigt proffsig ut. Kul att se två ekologiska ekonomer man känner igen som har ett företag ihop och som lär andra företag och organisationer att bli mindre miljöbelastande. Det är nog så man får göra med den här utbildningen, att starta sin egen verksamhet och jobba som konsult. Fast då får man också vara framåt och väldigt driven som person och det är inte mina främsta sidor dessvärre...Och framför allt ska man veta vad man gör.

Var tvungen att kolla ut precis, det hördes ett jävla brakande här utanför fönstret. Var nog snömassor som rasade ner från taket. Lät nästan som en jordbävning.

I skallen hör jag konstanta upprepningar av olika Kent-låtar från senaste skivan. Så jävla irriterande, som om samma ljudspår fastnat och spelas om och om igen... Gräääh.

Näe, jag vet inte om jag har så mycket mer att skriva nu. Ska nog göra mig beredd för sömn. Danke schön.