Något fantastiskt håller på att hända. Det är vår på gång!! Ett underbart vårtecken är att det rinner ner vatten i faslig fart från taken i dagarna, helt fascinerande att se. Ett annat lika underbart tecken är att man ser nästan ett magiskt morgonljus genom fönstret när man vaknar och går upp vid halv sju. Plötsligt är det lättare att stiga upp och det känns inte så tidigt som det är. Och så är det fortfarande ljust ute när man går hem på eftermiddagarna. Känns som ett under.
Många gånger är det så deprimerande att se "0 kommentarer" längst ner på mina inlägg. Det känns som jag skriver enbart för egen del, och det gör jag ju också. Nästan som en vanlig privat dagbok, men ändå inte. Jag vill ju att någon ska läsa trots allt, och nu vet jag att ni är några där ute som gör det! Tack för att ni kikar in här ibland, nu vet jag att jag inte är ensam här i min vildapelsblogg. Skulle vilja byta bloggforum, men vet inte hur jag får med mig alla tidigare inlägg. Skulle vara så roligt att få kommentarer ibland, men vet att det inte gör sig här på blogspot om man inte själv bloggar. Så jag får nöja mig med vetskapen att ni finns där ute...
Jag har inte sagt upp mig än. Jag har en läkartid på fredag så då hoppas jag att jag kan övertyga honom om behovet av uppsägning. Får jag intyget säger jag upp mig senast på måndag. Måste erkänna att jag börjar få ångest över beslutet. Samtidigt tänker jag på de fördelar som detta faktiskt också för med sig. Att jag frigör energi till någonting vettigare än att gå och må skit, att lägga den på jobbsökeri på bred front istället. Att jag i händelse av långvarig arbetslöshet kan få hjälp av arbetsförmedlingen till heltidspraktik och andra konstruktiva åtgärder, någonting som faktiskt förhindras så länge jag har ett fast jobb. Jag är så sugen på att se hur ett liv utan städning kan se ut, hur det är att leva utan att behöva göra något som tar emot så vansinnigt varje dag. Jag vill självklart inte vara arbetslös, om nu någon trodde det. Jag vill bara få en chans att byta bana i yrkeslivet.
En kund som jag städar hos har en magnet på kylskåpsdörren med ett underfundigt citat som går något i stil med:
"Att våga är att förlora fotfästet för en sekund. Att inte våga är att förlora sig själv."
Jag tänker ofta på hur feg jag blivit med åldern. Alla större beslut ska igenom så oerhört mycket eftertänksamhet, vånda och ångest innan jag kommer fram till något. Ofta blir beslutet att låta det vara status quo. Men detta har ju också sitt pris. Priset för status quo kan bli bitterhet senare i livet, och det vill jag inte vara med om. Detta beslut att säga upp mig har jag tvinnat runt i mitt huvud i säkert 1,5 års tid. En bekant har många gånger försökt övertyga mig om att säga upp mig, och hon har själv berättat historier från då hon var ung och sade upp sig från ett jobb för att hon inte fick ha sin hund med sig dit. "Ja, då säger jag upp mig på en gång." Tänk så enkelt. Hon menar på att vi är så trygghetstörstande idag att vi hellre väljer att stanna kvar i ett halvtaskigt jobb än att pröva nya vägar. Jag tänker mycket på hennes ord nu. I yngre dagar var jag kanske inte mindre eftertänksam, men jag vågade ta mer risker. När jag bodde i Örebro sa jag exempelvis upp min lägenhet där innan jag hade något boende klart i Västerås. Visst kände jag oro den där morgonen den sista april 1998 när jag gick ner till hyresvärdens kontor, men jag gjorde det ändå. Jag ville ju tillbaka till Västerås. Och tre veckor senare hade jag förstahandskontraktet på den lägenhet jag fortfarande sitter i... Så jag måste tro att allt ordnar sig till det bästa, till något som är betydligt bättre än det här.
Imorgon skulle det ha varit terrortorsdag igen, men jag jobbar bara halvdag då jag på eftermiddagen ska på högskoledag. Då ska jag förhoppningsvis få mer information om programmet jag tänkt söka och kanske även få ett ord med studievägledaren. Innan dess ska jag träffa Alexandra för en lunch på stan.
Visst gör det ont innan knoppar brister...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar