Måns tidigare ikväll.
En av de första bilderna på Kajsa med digitalkameran, julen 2007.
En ny fredag och en ny helg står för dörren. Jag är själv hemma med katterna, Måns gjorde ett försök att gå ut men valde att komma in igen. Skulle leta efter Zack som varit ute sedan imorse men det var folk överallt, så jag gick in igen. Det är lönehelg så nu är det primaterna som vrålar i varje hörn igen. Daniel är i stugan med en kompis som ska hjälpa honom med skrotning av hans gamla dator. Hela veckan har han haft problem med brunnen som ständigt är full av allt smältvatten. Kanske blir det grävjobb framöver, han funderar på att sätta in rör som leder bort vattnet från kistan ut mot andra sidan tomten.
Det är tre tunga veckor kvar tills jag är fri från städjobbet. Jag har en förälskelse för symbolik och liknelser, och just nu känns det som att jag har tre fullastade långtradarveckor framför mig. Långtradare fullastade med svettiga, frustrerade timmar med det jag absolut hatar mest av allt: att dra bökiga dammsugare över kvadratkilometer av mattor och golv, stå på knä och skura duschgolv, gnugga duschväggar, damma tråkiga tavelramar, stå lutad över wc-stolar med skit- och pisstänk vid kanterna med toaborsten i högsta hugg, byta soppåsar med använda trosskydd och blöjor som stinker urin...
Imorse vaknade jag med huvudvärk och fruktansvärt humör, trött som vanligt. Sex timmars städning väntade. Katterna gick ut när jag skulle äta frukost. När jag sedan låst dörren för att gå till jobbet kilade Zack in i trapphuset igen och ställde sig vid dörren. Jag orkade inte låsa upp på nytt så jag tog honom i armen och bar ner honom igen. Ibland blir jag så irriterad, speciellt när jag är trött som jag var i morse, på att killarna ska springa ut och in, att de är inne en kvart och sen ut en kvart och sen in igen. Vore skönt att bo någonstans där de själva kunde gå ut och in som de ville. Nu känner jag mig i mina sämsta stunder som en betjänt och samtidigt en dålig matte.
På mitt sängbord har jag ett foto av Kajsa från tiden då hon fortfarande var frisk. Det var ett foto som Sanna tog på henne i sovrummet en gång, där hon satt bakom skrivbordet vid elementet. Hela hennes godmodiga väsen lyser igenom fotot, och hon tittar mot mig med sina milda, gula ögon och jag känner den sköna energi hon förmedlade. När jag satt och tittade på det fotot tidigare ikväll, fick hon mig att le. Det är skönt att ha bilder på henne och på det viset hålla hennes aura och energi vid liv inom mig.
Det är konstigt hur man alltid saknar det man inte (längre) har. Nu när tv'n är i källaren känns det som jag hela tiden vill knäppa på den. Samtidigt vet jag att jag inte skulle göra det om den stod här uppe. Visst kan jag hämta upp den igen, men jag ska visa för mig själv att jag klarar mig alldeles utmärkt utan den. Det är ju nästan bara skit på tv ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar