Bubblar i sen eftermiddag

Jag drömde jag hade tid
För tvättstuga
Men när jag till källaren kom ner
Var jag sen
Två timmar av tre
Någon annan hade tagit min tid
Det tycks som jag alltid är sen
Till bussar som går
till jobb som börjar
i mina drömmar
är timmarna över femton
innan jag kommer fram
när jag egentligen ska vara klar
börjar jag städa
med en känsla av att tiden
ligger bakom mig nu
med en ängslan att jag missat
min dag här i livet
i en fruktan att jag vaknat
alldeles för sent

Jag har ibland drömmar då jag kommer för sent till något. Det kan handla om att jag inte kommer i tid till jobbet, då jag exempelvis inte börja städa hos en kund i drömmen förrän sen eftermiddag. I drömmen räknar jag då ut att jag inte kommer att vara klar förrän t ex tio på kvällen. Det kan också handla om att hinna med en buss, som jag inte hinner med utan får vänta på nästa som kanske inte kommer förrän det är för sent. Eller en båt. Jag kan drömma att jag är uppe på morgonen men att timmarna på något sätt rinner iväg och jag kommer inte dit jag ska förrän långt på eftermiddagen. Inatt drömde jag att jag hade tvättstuga en viss tid, men kom ett par timmar för sent och jag hade massor av kläder att tvätta.

Vad kan dessa drömmar betyda? I min tankevärld är det dygn jag upplever en parallell till min livstid. Då känns det som att jag ägnat en alltför lång del av min "ljusa" tid på dygnet till egentligen ingenting, mer än bara tidsförspillan. Timmarna, eller åren, har bara runnit iväg utan att jag egentligen åstadkommit något substantiellt. Jag försöker komma i tid, jag har åtminstone i viss mån försökt förverkliga mina drömmar, men av drömmarna att döma har jag egentligen bara förspillt min tid. Medan jag varit på gång att göra något, medan jag försökt komma iväg, har tiden passerat lunch gott och väl. Men är det verkligen så att det redan är sen eftermiddag i mitt liv?? Att jag bara skulle ha de sista kvällstimmarna kvar att leva? Jag är ju inte ens 40! När jag snurrat in mig i dessa tankar känner jag en åldersångest. Jag blir snart 37 och det är så mycket jag skulle vilja hinna med. Är drömmarna någon slags fingervisning om var jag befinner mig på mitt levnadsdygn? Att det är bara mörka timmar kvar? Är midnatt döden? Och det utan att jag egentligen kommit dit jag vill?? Plötsligt kan jag känna en skräck för att dö. Jag vill inte dö!

Nu ska man kanske inte lägga alltför mycket vikt och dramatik i drömmarna. Men den känsla som drömmen visar speglar ju känslor man upplever i verkliga livet. Och den viktigaste känslan jag har i alla förseningsdrömmar, är just känslan av att inte hinna med, att komma för sent till något, att det är eftermiddag och därmed inte många timmar kvar till midnatt. Att jag har missat den ljusa tiden på dygnet, att jag kanske sovit bort den. Att allt jag gör tar för lång tid, när tiden egentligen är så begränsad. Det är väl så jag känner nu när 40 snart står för dörren.

Den största stressen med att nalkas de 40 är att det inte är så lång tid kvar för mig att "fixa" barn till världen. Att en dag få hålla om mitt eget barn, att uppleva känslan av att vara mamma, är något jag drömt om sedan jag var 20. Det har dock aldrig riktigt uppstått chanser att bilda familj. Och så här i efterhand kan jag konstatera att det förmodligen var lika bra, för jag har haft alldeles för mycket att göra med min egen psykologiska utveckling. Det är väl först den senaste tiden jag börjat känna någon slags mognad, någon slags insikt. Kanske har jag behövt alla de här åren till att läka mig själv. Men mycket i mitt liv är fortfarande en övning. Alla kontakter med människor är en övning i min sociala förmåga. Att leva tillsammans med en pojkvän är en övning i att ge och ta emot kärlek. Att möta kunder på jobbet är en övning i konversation och lyssnande. Att träffa Lisa med hennes kompisar är en övning i att umgås i grupp. Att skriva jobbansökningar är en övning i att marknadsföra mig själv inför andra. Jag har behov av detta. Ett vuxet liv som till 90 procent tillbringats i sitt eget sällskap förfinar ju inte direkt dessa förmågor, tvärtom. Ett ensamt liv som i sin tur kanske var en följd av den ångest för människor som jag utvecklade under skolårens mobbning. Jag kanske var tvungen att först lära känna mig själv, och bygga upp mig själv, innan jag på allvar kunde sträcka mig ut ur min bubbla och bygga upp relationer med andra. Det är på något sätt där jag befinner mig nu. I fasen där bubblan spricker och jag kastar mig ut i världen där alla andra finns. Jag lär mig att jag finns genom människorna jag tycker om.

Egentligen skulle jag behöva kanske ytterligare några år för att riktigt känna mig säker och stabil på mina inre ben, men det känns inte som det finns tid för det. Samtidigt känner jag nu att jag på något sätt har fått nog av att bara ägna mig åt mig själv. Det börjar kännas tråkigt att fokusera på min egen utveckling. Det känns inte som att jag kommer längre med mig själv. Jag vill lägga min uppmärksamhet på någon annan. Kanske ett barn. Och nu har jag Daniel att ödsla min kärlek på. Som tur är finns Daniel där som tvingar mig ut ur min bubbla. Med honom tränar jag att vara mindre egocentrisk. Med honom lär jag mig hur man beter sig i en nära relation. Med honom lär jag mig att ge och ta. Och det kan vara svårare än man tror för en gammal ensam själ som jag.