Det doftar grönt av gräs och nyutspruckna löv. Det luktar skog, klorofyll, det luktar vår. Det hörs ivrigt talande fåglar, som talar med miljarder olika röster och ljud. Allting lever, precis som det ska i maj. Måns och Zack lever mest utomhus, natt som dag. Kommer bara in för att äta. I morse ville de knappt det, som nyvakna dök de upp ur buskarna när jag ropade på dem strax efter tio, och såg på mig som om de tänkte: "Varför ska vi komma in?". Jag som trodde de ville ha frukost, men nej. Fast några minuter senare, när jag själv skulle till affären, ville Måns in. Han fick frukost. Zack syntes inte till förrän jag kommit tillbaka. Nu ligger han för ovanlighetens skull på dynorna här i vardagsrummet och snusar så gott. Måste ge både honom och Måns maskmedel. Har sett vita gryn vid Zacks rumpa. De är så äckliga, de där maskarna.
Jag hade själv besök av en fästing häromdagen, mitt livs första fästingbett. Det var Daniel som upptäckte den på högra sidan av bröstkorgen. Den hade redan blivit någon halv centimeter stor. Jag fick nästan panik, men tror jag mest blev äcklad. Har ju plockat bort oräkneliga fästingar från katterna genom åren. Nu vet jag hur ont det gör när man drar bort dem. Daniel fick ta pincetten och dra loss odjuret. Jag såg genast framför mig hur jag skulle få ringar runt bettet och få borelia, men några ringar har det inte blivit. Men det kliar fortfarande där fästingen satt. Tänk att den satt där och drack blod. Min omtanke gentemot djur sträcker sig ganska långt ner i djurens rike, men den tar slut någonstans vid fästingar, inälvsmaskar och mjölbaggar. Fick en gång förklarat för mig varför det finns parasiter, att de också har en uppgift att fylla i naturen. De ska hålla andra djurbestånd i schack. Jag köper det fullständigt, men jag gillar dem inte för det.
Nu ska jag ta mig en promenad och sätta fart på fettmolekylerna. Som Anna Anka säger: Tjingling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar