Vitsippor

En solig dags kväll. Jag har fått ordning på datorn efter flera timmars förvirrande och frustrerande vandring i datorns hjärna. Jag klickade på något som fick hela skrivbordet att ändra sig som innebar att bl a internet inte gick att använda, säkerhetsprogrammet norton gick inte att öppna mm och förgäves stängde jag av och satte igång datorn igen, och sökte felen. Förstod att jag ändrat på något fundamentalt. Men så småningom, med en rejäl dos envishet, lyckades jag få tillbaka ursprungsversionen av skrivbordet och lyckan var gjord för den här dagen. Tänk att man är så beroende av datorn och nätet.

I helgen har det varit dop. En "gammal" klasskompis, Minnas, dotter döptes i lördags i Badelunda kyrka och efteråt var det fest hos Minnas föräldrar, där den lilla familjen bor under vistelsen i Sverige. Den lilla döptes till Ida Linnea, ett namn som är gångbart i både Finland och Sverige. Namnet hade hemlighållits in i det sista, men lustigt nog gissade jag på namnet Ida någon vecka innan på facebook. Men även den gången hade Minna dementerat namnförslaget. Spänningen var därför stor i kyrkan när prästen frågade vad flickan skulle heta. Och det gick inte att låta bli att le, när namnet Ida avslöjades.

Många var förvånade över att jag kom ensam till dopet, jag hade inte talat om att Daniel inte skulle komma. Han hade ju besök av några kompisar i stugan hela helgen, ett besök som hade planerats en lång tid i förväg. Men det blev en trevlig dag och många bilder togs på den lilla rödtotten under dagen. Efter den korta ceremonin i kyrkan avnjöt vi både smörgåstårta och gräddtårtor hos familjen. Idas pappa tog fram gitarren och spelade en sång för sin dotter. Presenter öppnades och bilder togs på alla gamla klasskompisar till Minna som samlats. Vissa hade man inte träffat på årtionden. Det var kul att träffa Minna, Susanna, Taru och Minnas bror och föräldrar, som jag inte träffat på många, många år, och kul att träffa Minnas man och andra nya bekantskaper som närvarade. Lite skräckfyllt att vara omgiven av så många finländare och prata finska, som jag visserligen pratat sen barnsben med föräldrarna, men att prata finska i den omfattningen har inte hänt på säkert 20 år. Prestationsångesten var för mig påtaglig, det vore pinsamt att inte förstå eller kunna säga något på finska med mitt ursprung. Så hjärnan var på helspänn. Men samtidigt ett nyttigt tillfälle att ta fram språket och damma av det och fräscha upp ordförrådet. Kan vara bra eftersom jag söker jobb där kunskaper i finska är ett måste.

Idag har jag gjort nya mätningar på min kropp. Har känts som att jag tappat lite vikt, känns som magen inte är lika lullig som förut. Men eftersom det blivit en del tårta och andra sötsaker under helgen och jag dessutom inte rört mig så mycket, har omfånget kring stussen, midjan och bröstkorgen inte förändrats nämnvärt. Närmare bestämt visade måttbandet på en minskning med 1 cm kring alla tre mätplatserna. Det lär ju ingå i felmarginalen.

Tog en promenad i majsolen i Råbyskogen idag och gick förbi platsen där många lämnat inplastade brev, kort och blommor till den 16-åriga tjej som hittades död där förra veckan. Bläcket och blyertsen hade bleknat, kanske av både regn och sol. Många som inte ens kände den döda hade lämnat meddelanden. Känns otroligt att ett mord inträffat vid en plats där så många går och motionerar varje dag. Livet kan vara så skört, tänkte jag när jag fortsatte gå på spåret, kantat av vitsippstäcken och fågelsång. Som individer är vi så sköra. Vi kan lysa likt vitsippor om våren, näras och växa och blomstra, men det behövs bara att någon bryter av stjälken på oss för att vi ska dö. Och kanske är det värsta av allt, att vår personliga död egentligen inte betyder så mycket. För när allt kommer omkring, återstår ju en hel skog med andra vitsippor som lever kvar. Och om vi dör en vår, kommer det nya vitsippor nästa vår. Och nästa. Och nästa. Kanske är det det, som är det värsta med att dö.

Eller kanske det bästa. Det beror på hur man ser det.

Som individer är vi små i livets och naturens kugghjul. Men det är också som individer vi känner och älskar varandra. Om en individ dör, fattas något väsentligt. Speciellt när det är en ung person som aldrig får veckla ut sina kronblad och lysa ikapp med solen.