I himlen och på jorden

"Start spreading the news
I´m leaving today
I want to be a part of it
New York, New York"

Dessa rader, som Anna Ternheim sjunger dem, tillägnar jag Kajsa. Det är som om orden vore Kajsas, när hon var på väg att lämna jorden. Hon skulle inte till New York, men kanske och förhoppningsvis till en lika vacker plats, någonstans bortom våra ögons räckhåll.

Igår var det nio månader sedan lilla Kajsa gick bort till himlen. Det är en lika lång tid som en graviditet. En lång tid, många månader. Samtidigt kan jag minnas hur det var att klappa henne, känna hennes päls, se hennes puls slå i halsen när hon låg bredvid min säng, jag kan minnas henne som hon var, en ljuvlig underbar kattjej som alltid mötte i dörren när jag kom hem, hur hon gned sin kind mot stolsbenen i hallen när jag tog av mig skorna, hennes intensiva spinnande. Jag minns hennes lustiga ljud när hon hade sin leksaksmus i munnen.

Men också ångesten i magen när jag hörde hennes hemska kräkljud, hennes klagande, hårresande mår-illa-rop, som föregick kräkningarna. Jag brukade bäva för de ljuden. Minns hur det vred sig i magen på mig. Jag ville inte höra dem. Det var så hemskt när hon mådde illa. Det var hemskt att en så liten och fin varelse med så mycket kärlek skulle må så illa och vara så sjuk. Det var så orättvist.

Jag minns hur vi kämpade med hennes astma. Hur hon och jag lekte katt och råtta varje gång det var dags. Hur hon, så fort jag sträckte mig efter inhalatorn och astmatuberna på kökshyllan, kvickt sprang undan till sovrummet och gömde sig under sängen. Hur hon fräste och slog till med sin tass när jag närmade mig med handen. Jag minns hur jag var tvungen att dra ut henne därifrån för att hon skulle få sina livsnödvändiga mediciner varje morgon och kväll. Under två års tid höll vi på så. Om hon inte hade ogillat de momenten så mycket, hade de kunnat vara mysiga stunder då jag satt med henne framför mig mellan mina ben, satte inhalatorn vid hennes nos och puffade från tuben. Brukade titta på henne, hennes ögon, de 15-20 sekunder då hon fick stå stilla och andas av gasen. Minns hennes intensiva blick. Och hur hon när det var klart, raskt hoppade över mitt ben där jag satt på golvet i köket, och bort runt köksbordet.

Vid hennes grav i Solmyra växer en ensam påsklilja, som om den vaktade graven. Buskarna som vi planterade där ser ut att ha klarat vintern. Jorden har sjunkit lite vid graven. Det är en helig plats, dit jag brukar gå ibland. Men det är inte bara där jag minns henne. Jag minns Kajsa här hemma, i mina inre rum, varje dag.