Hela livet har jag känt mig lite som en outsider. Inte för att jag varit punkare, anarkist, homosexuell, livetsordare eller något annat som faller utanför den "normala" svenskens tillvaro, eller medelsvenssontillvaron, men ändå någon som inte kunnat smälta in i mängden. Hela livet har jag haft ett spänt och komplexartat förhållande till de som jag upplevt som normala, till de som kunnat följa strömmen utan att sticka ut, till själva normaliteten, eller medelsvenssonismen. Samtidigt som jag har velat vara som dem, speciellt i yngre år, har det varit något inom mig som gjort motstånd. Jag har sett dem på avstånd, betraktat den gemenskap det innebär att höra till en grupp och avundats den och längtat efter den och försökt göra mig till en av dem.
Men mitt liv har inte följt normernas spår. Jag har aldrig kunnat varat en av dem. De lyckade, och därmed normala, i mina ögon åtminstone. De som gick på klassfester, de som frågade chans, de som dansade tryckare i tonårens vibrerande svettiga parfymluktande discon i mörka jumpasalar där vi brukade spela volleyboll. De som rökte i smyg bakom fritidsgården, de som pökade på konfirmationslägren, de som halsade sina första folköl i något skogsparti. De som blev vuxna, blev sambos, fick jobb, fick barn, gifte sig, tog banklån och köpte villa och volvo, åker på husvagnssemestrar och kryssningar och handlar på bolaget på fredagar och åker till Mallorca, först med kompisar, sedan med äkta hälften och ungarna. Skiljer sig, hittar nya partners, köper sommarstuga på västkusten, åker på konferensresor med kollegerna, åker skidor i Åre, åker till Thailand över julen. De som bantar, de som mekar med sina bilar, de som dricker latte, de som renoverar sina hus, de som storhandlar på maxi och köper brädor på bauhaus, de som grillar på somrarna och bilar till jobbet. Vars barn växer upp och börjar med hockey, ridning, fotboll, innebandy, piano, precis som de själva en gång gjorde. De som inte gör så mycket väsen av sig, som följer de vägar majoriteten går, som inte kommer på att förändra så mycket i sina liv och inte ifrågasätter samhällets normalitet.
Dem har jag varit avundsjuk på. Den slags normalitet som aldrig varit min. Det slags liv som levs av "de andra". Parallellt med avundsjukan ett slags förakt för den jämna ointressanta fåra som normaliteten lämnar efter sig. Som äldre har jag upplevt ett allt större motstånd mot det normala, mot att leva ett liv som medelsvensson. Om jag blev en medelsvensson skulle jag kräkas på mig själv, skulle jag sluta existera.Samtidigt har jag inte velat vara för annorlunda, har inte valt att sticka ut utseendemässigt.
Men på senare tid har jag börjat ta till mig allt fler av normalitetens, medelsvenssonismens, olika ingredienser. Ingredienser som jag alltid funnit onödiga och patetiska, som jag inte velat ta i med tång och känt mig främmande inför. En av dessa har varit att åka med bil till ICA Maxi på Erikslund och storhandla varje vecka. Att göra detta strider fortfarande mot mina djupaste övertygelser, att åka bil till stormarknader och shoppingcentra utanför stadskärnan är ur miljömässig synvinkel förkastligt, och bidrar till att utarma centrum. Identifierar mig inte som bilist, eftersom jag alltid cyklat och gått och använt mig av de affärer som finns i grannskapet och i centrum. Vill inte vara en som fiser ut koldioxid för att handla paprika för billigast möjliga pris. Men att jag gör det numera är en slags kompromiss med pojkvännen, som har bil och som gärna handlar på Erikslund. Ibland måste jag dock dra i handbromsen och vägra Erikslund och maxi för att inte stupa under övertygelsens giftiga pilar.
En annan sak är bantning. Jag har alltid haft en smal kropp och det här med övervikt och bantning har aldrig berört mig, har aldrig förstått hysterin i alla kvinno- och kvällstidningar och bland tjejkompisar som äter bantningspulver istället för mat. Tills nu. Det senaste året har kilona lagts på min midja i rasande fart utan att jag egentligen förstått vad som pågått. Alltfler byxor i garderoben har jag fått hänga tillbaka eftersom jag inte fått på dem. Toppar som ständigt glider upp över magen. Kläderna har blivit ett problem och jag har letat efter nya större byxor och blusar och toppar eftersom de jag har inte längre passar. Men, så kom jag på att det är ju inte kläderna det är fel på, det är inte nya kläder jag behöver. Det jag behöver är att göra en självrannsakan och börja leva på ett annat - usch vad jag hatar att säga det - HÄLSOSAMMARE - sätt. Radikalt minska på kaffelängderna, chipsen, godiset och öka motionerandet. Jag måste, återigen hatar jag att säga det - BANTA OCH GÅ NER I VIKT - åtminstone tio kg. Banta. Jag??? Men så är det. De lyckliga ungdomsdagarna då jag kunde äta vadsomhelst och ändå inte gå upp ett gram, då jag som 175 cm lång vägde 57 kg, är nog för alltid förbi. Nu är jag på väg mot fyra decennier, fortfarande lika lång men väsentligt tyngre, bredare och slappare om buken. 78 pannor. Så jag måste kyssa dietisternas fötter, skrika om nåd och dra åt svångremmen. Och ta ännu ett steg på medelsvenssons väg...
Ytterligare ett fenomen som jag aldrig hållit för varmt är kryssningar. Dessa skepp som fram och åter trafikerar Östersjön, släpper ut miljöbelastande substanser i luft och vatten, och för vad? Meningslösa resor som bara lockar till fylla och ännu mer konsumtion av meningslösa saker. Denna verksamhet som jag föraktat och ställt mig oförstående till. Även detta fenomen, som så många finnar och svennar ägnar sig åt, har jag börjat falla för. Var ju på kryssning i helgen och tyckte det var underbart. Ett underbart sätt att komma iväg en stund. Och vilken uppfinning egentligen, att kunna bo, köpa och dricka sprit, äta på restaurang, gå på nattklubb, på ett och samma ställe. Började förstå varför folk så gärna åker på kryssning. Och jag sjunker ytterligare djupare ner i normalitetsträsket. Eller kanske åker jag en våning upp närmare medelsvenssonhimlen?
Och kanske det mest skrattretande av allt. Det har iofs inte hänt ännu, men det kom upp som diskussion när vi åkte buss till fartyget i fredags. Vi pratade om att åka alla fyra till Gotland i sommar. Och hur skulle vi bo? Evelina talade sig varm för att campa och bo i tält, något som hon och Stefan har gjort flera gånger på sina semesterresor. Det är ju det billigaste alternativet. Daniel ställde sig mer tveksam. Vill ha mer bekvämlighet. Och föreslog att vi kunde hyra HUSVAGN. HUSVAGN. Husvagn??!!??!! Jag såg framför mig hur vi satt i silvergolfen och drog på en husvagn på de gotländska vägarna, hur jag skulle sova inuti en sådan sak. Jag brast ut i ett gapskratt. Detta var en så löjlig syn i mitt inre, en sådan fabulöst urlöjlig tanke, att jag skulle åka på husvagnssemester. Gud så larvigt. "Man ska ha husvagn..." Men samtidigt är jag en nyfiken person och vill uppleva nya saker, så jag skulle vilja göra det bara för att göra det. Bara för att få veta hur det känns. Jag har aldrig åkt på husvagnssemester, aldrig satt min fot i en husvagn, vet knappt hur en sådan ser ut inuti. Men livet är till för att upptäcka nya saker och jag är inte den som inte vill pröva dem när de dyker upp.
Men det finns medelsvenssonsaker jag aldrig kommer att göra. Jag kommer aldrig att äta blodpuddig, köttfärssås, varmkorv eller lägga en fläskfilé på grillen. Jag kommer aldrig att åka till Mallorca eller Thailand. Jag kommer aldrig att sluta handla i centrum. Jag kommer aldrig att dricka latte. Vad gäller andra saker kommer jag att försöka att hålla dem på en så låg nivå som möjligt. Istället för att bila ungarna till sina fritidsintressen, cykla dem dit. Istället för att ta ett banklån på Nordea, låna från JAK till drömhuset och minimera bidragen till aktieägarna via räntan. Om jag nu någon gång bosätter mig i ett hus. Jag hoppas jag kommer att fortsätta att ifrågasätta normer och försöka undvika att falla i fallgroparna för ofta. Sedan finns det ju vissa saker i en medelsvenssons liv jag fortfarande skulle vilja göra. Jag kan tänka mig att bli sambo. Jag vill gärna gifta mig och få barn (även om jag fortfarande inte är 100 på att jag bör göra det). Jag tycker om att grilla men jag kommer alltid att lägga tofu på den. Och jag testar som sagt gärna fler kryssningar och eventuella husvagnssemestrar.
Men jag kommer inte att döpa mina barn till Viktor eller Emma eller Vilma eller Oskar eller något av de andra namnen på listorna över de vanligaste barnnamnen i Sverige. Jag vill inte följa strömmen, foga mig i ramarna, vill inte bli som de andra, de andra, de andra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar