Tenngubbar

Det är mars jag fyller år... sjunger Jocke Berg. Låter är som ett vemodigt regn. Ett stilla, bittert regn. Så vacker, han kan, Jocke från Eskilstuna. "Det här är början på en ny dag".

Det är september och jag fyller inte år. Den här hösten blir starten på en ny dag, ändå. När jag åker hem från jobbet tar jag fram MP3-spelaren ur jobbväskan, letar bland låtarna, vad vill jag lyssna på? Det blir Blondie och Heart of glass. Känner mig som en tonåring i min svarta jacka och med musiken tätt i öronen där jag susar på cykelsadeln hem. Som om jag återvinner lite av den ungdom som gick mig förbi. Utrustad med en modernare variant av freestylen och kassetten man stoppade däri, det gjorde jag inte så ofta fast jag hade en då på åttiotalet. En liten osynlig revolt mot mina inre demoner, så gamla så att de känns overkliga, så gamla som en dammig vind, de där människorna som format så mycket av mina inre rum. De ligger stilla som böcker i en hög, till synes gör de inget, men det är inte sant, de ligger där och de har skrivit mitt livs lagar, de ligger där och förgiftar allt, jag lyfter på dem då och då, så dammet yr. Deras ansikten, skratt, flinanden, dessa avskydda röster, lever kvar. Hans fräkniga ansikte, som jag ryser än av närhelst det dyker upp i minnet. Så har de blivit, så levande blir de, som personer ur fotografier börjar de röra sig, som eviga tenngubbar lever de, dansar sin eviga dans, hängandes i mitt envisa minnes snöre, de nickar och krumbuktar, som en skiva som spelar samma låt om och om igen. En låt som jag kan utantill och innantill. Jag skulle bra gärna vilja hänga dem, hissa upp dem och sedan sparka undan stolen och se repet strypa till om deras halsar.

Men skulle jag se någon av dem idag, skulle jag fortfarande rysa, backa, nackhåren skulle resa sig, jag skulle krympa ihop. Jag skulle falla ner i min gamla offerroll. Kanske skulle de också falla in i sina gamla roller, säga något elakt, sedan skratta och förminska mig igen. Så lätt. Jag tänkte idag att det kanske finns en Gud som låtit mig slippa se dessa varelser genom alla år. Som om den dörr som stängdes efter avslutningen i nian för alltid stängdes och låstes för att jag aldrig mer skulle se dem igen. Jag vet att en del bor i samma stad som jag, men staden är stor och kanske har jag mött dem utan att känna igen dem. Det är ju också i så fall en välsignelse. Med tiden har de försvunnit i fjärran, de har gift sig, flyttat. Men i mitt huvud lever de kvar, de ligger som böcker på en hylla, men plockar jag fram dem för att bläddra bland sidorna, kan jag alla sidor utantill. Och berättelserna däri förändras aldrig. Det är berättelser från fyran till nian i en skola utanför stan.

Jag undrar om de någonsin tänkter på vilka effekter deras ord, skratt och bifall fick på mig. Jag undrar om de någonsin kan föreställa sig. Jag undrar om de vet hur mycket konsekvenserna av de där åren har stoppat upp mig. De tyckte ju inte det var så allvarligt.

Men tack vare dem lärde jag mig om det primitiva hos människan.