Tröst

Det är skönt att gå till en psykolog. Det är skönt och trösterikt att få sina livslånga tankemönster förklarade. Se hur allting hänger ihop, var allting började, hur händelser vävs till en förklaring i nutid. Allting har en orsak och hon får det att låta så självklart och enkelt. Det är en sån tröst att få sitta där i det avskilda, lugnande rummet och bara prata, fråga, med någon som ägnar sig åt bara mig. I ett rum där jag inte behöver prestera eller låtsas vara något alls, där jag bara kan vara den lilla flicka som allt egentligen handlar om. Någon som ser mig och som inte begär något. Någon som kanske kan göra det ingen annan kunnat göra, och göra det som aldrig gjorts, det att få mig att känna mig hel, värdig, väl till mods i mig själv och världen. Det som har varit har varit och kan aldrig förändras, men kanske kan jag lära mig annorlunda och mer fruktbara sätt att hantera konsekvenserna av det.

Jag har svårt för att somna om kvällarna, inatt låg jag klarvaken, väldigt trött men huvudet klart som en gassande sol mitt på sommaren. Försökte med musik, försökte byta sovplats från sängen till soffan. Väl där, två timmar efter att jag lagt mig, lyckades jag dåsa till och trilla ner i sömn. Tänk att det ska vara så svårt. Men sömnproblem tycks hänga ihop med det moderna livet, vi verkar alla ha det, vi som har heltidsjobb som man aldrig kan släppa taget av. Hur fixar folk heltidsjobb med familjeliv? Tack och lov har jag i stort sett bara mig själv att ta hand om efter jobbet, så kan jag öva ifall det någon gång blir en utökning av tvåsamheten. Men å andra sidan kanske familjeliv efter jobbet riktigt tröttar ut en så till den grad att man ligger och snarkar redan vid 21.30.

Så, without further ado, ska jag nu verkligen försöka att lägga mig runt 22 för att testa om det funkar. Fast nu lär det bli 23 igen.