Regn

Sedan ett tag har jag känt att jag inte är så glad inuti, egentligen. Igår tog jag mig mod att möta känslan, sluta täcka över den och låta den komma över mig. Det känns som jag ligger under ett vått täcke, som om jag står i ett yvigt, ymnigt regn. Som om jag mist min glädje. Det finns egentligen så mycket jag borde glädja mig åt, men jag förmår mig inte känna det. Vet inte varifrån detta inre regn kommer ifrån, men jag tror det har att göra med att jag känner mig otillräcklig. Att jag inte lyckas leva upp till min egen idealbild av mig själv. Jag känner mig otillräcklig varje dag när jag går till praktiken, av att det är så mycket jag inte kan så att jag frågar mig om jag egentligen kan något alls, något av värde. Den urgamla känslan av att inte duga och leva upp till alla mått som människor ställer på varandra och som jag kanske för lätt ställer på mig själv. Jag når inte upp till de önskade måtten. Idealmänniskan idag ska vara så himla bra på så många sätt som jag känner att jag inte är. Det finns djupa hack i min sociala kompetens. Djupa raviner i mitt ämnesområde. Det känns som att jag inte vågar uttrycka mina innersta önskningar av rädsla för att bli ratad.

En känsla av att inte duga. Av att vara kort i rocken. Av att ha levt och jobbat ensam för länge, för länge för att någonsin lära mig bete mig naturligt i en grupp eller t o m med andra människor överhuvudtaget.

Jag befinner mig där jag är på grund av mina tidigare livsval. Jag är rädd att jag städat för länge och därför missat tåget till något bättre. Genom städningen har jag cementerat känslan av oduglighet.

Samtidigt kan jag inte vända om. Det som är gjort är gjort, och det enda jag kan göra är att välja en väg härifrån. Men ibland känns allt så meningslöst. Som att allt vi gör här, allt jag försöker göra i mitt liv, är utan värde. Att det inte är det som är det verkliga och riktiga och sanna.

Jag håller också på att trappa ner mitt intag av paroxetinet, "crazypills". Nu tar jag en tablett (tidigare 1,5 tablett) i en månad, därefter blir det en halv och sedan ska det vara slut. Vet inte om detta påverkar humöret. Paroxetin är ju ett antidepressivt medel och jag tyckte att doktorn sa något om att när man trappar ner dosen kan symptomen bli värre. Tvånget har dock inte blivit värre.

Sedan har jag ett annat bekymmer som jag inte vill skriva om här, men som kan påverka humöret. Återkommer till det senare.

Jag har nog inget annat val än att låta det regna. Det är bara att låta regnet skölja och strila ner med sina tjocka droppar över glasögonen, låta ögonfransarna klibba ihop sig, inte torka bort imman från glaset. Jag tror på att inte alla dagar kan vara soliga dagar. Det finns en mening med molnighet och nederbörd.