Hissen

Ibland tar jag hissen ner till beckmörka korridorer, vältrar mig i en ångestfylld kamp för att hitta tröst och mening med mitt liv, med min existens. När allt som jag är, när allt som jag inte kan bli, känns som en förbannelse, ett misstag, ett enda stort fel, när hela grejen av att ha haft mage att födas och finnas till känns fel, som en skruv som skruvats ner en gång och inte kan vridas upp igen. Det är en hård, stenig kamp mot en stor svart Satan,eller Gud, de är ju kanske samma sak, när allt, precis allt, känns meningslöst, värdelöst, när hela jag är en meningslös, skrattretande, ond, varelse. Det kan hända var som helst, hemma, på jobbet. Ett ögonblick kände jag idag bara för att lämna mitt skrivbord, det jag höll på med. Jag kämpade med känslan, famlade runt i mörkret, allt medan jag betraktade utsikten från mitt rum. Där i fjärran reste sig sjukhusbyggnaden ståtligt över alla andra byggnader. Och solen sken så vackert, så fatalt vackert. Över alla höstträd. Över den här stan. och jag kan inte känna glädje över någonting. Inte på riktigt. Det känns som att jag väntat så länge på något, väntat så länge på något. I mig finns ännu tomma rum.

Så tar jag hissen upp några våningar och allt känns lite mer balanserat och normalt, nära det tillstånd jag vill vara i. Men ändå inte riktigt. Ju längre tid som går desto längre tycks jag komma från det där tillståndet, som att de våningar jag stannar vid är rätt dunkla och lågt liggande. Där jag bara hittar mig själv. Jag har börjat fråga mig själv om jag har en framtid, om det är en idé att tänka framåt, det kanske rentav är skrattretande att jag gör det. Någonstans kanske det finns en gud som skrattar åt mig och mina aspirationer. På senare tid har jag börjat känna att jag borde dö snart. Som att mitt liv borde ta slut snart. Jag har börjat känna att det är för sent för allt, att ingenting av det jag drömt om kommer att hända. Men framför allt har jag börjat känna att jag inte orkar. Jag orkar inte tänka, leva, drömma mer. Som om mina tidigare starka livsflöden stannat av och allt mer torkar ut. I den fåra där min livsgnista brukade strömma och leka sig fram, är det numera en allt mindre rännil rent vatten som trött rinner fram. Det känns ibland som att det mest är en svart ström av bitterhet som numera tar sig fram där och förgiftar allt i sin väg. Och jag orkar bara sitta och titta på.

Den här veckan har varit svår, men det är inte den första. Mycket ensam tid, på jobbet, när jag kommer hem, accelererar tankarna, kanske rentav föder dem. Allting som händer på jobbet och utanför det späder på min svarta ångest och tar udden av alla känslor som ännu finns kvar. I mina svartaste stunder känner jag inte längre någonting. Inte någonting. Jag kan känna hur min mun försluts, hur rösten dör ut och orden med den. jag har inget att säga eller tillföra. Jag ler inte mer, känner bara förakt och trötthet, när jag nu känner något. Blir inåtvänd och tyst, ordlös och iskall. Somliga skulle säga totalt självisk. Ser hur människor inte söker mitt sällskap, ser hur de går förbi. Hur allt det är en genväg ner till helvetet.

Jag googlar på "Hur ska jag bli lycklig?", det är inte svårt att få träffar. Kanske kan jag läsa några kloka ord där. Men "Hur ska jag lära mig att tycka om mig själv?" är inte lika lätt. Man hamnar på Svenska kyrkans hemsida. Ett ögonblick tänker jag hur skönt det vore att få tala ut, bli omfamnad, bli botad, genomgå trolleri, operera bort allt det onda i min hjärna. För trots alla samtal, alla terapier jag gått, alla älska-dig-själv-böcker jag läst, finns det fortfarande en orörd kärna av mig som säger att jag egentligen inte är värd något. Hur lär man sig sådant? Finns det ett quick-fix för det? Går det överhuvudtaget? Om det inte går, kommer jag att orka? Det är brist på övertygelse på att jag är något, det jag lärde mig i unga år, som strålar ut sitt gift till alla mina ådror och kärl och ut i det universum jag rör mig i. Det är det som fått förnyad kraft av min vistelse på institutionen jag jobbar på. Den påminner så mycket om skolan ibland. Och jag blir som jag var i skolan. Försluten, tyst, feg. Samtidigt som det finns osynliga krav att vara en i gänget. Men det går bara inte. Hela mitt liv har jag känt mig utanför den stora gemenskapen, hur jag än försökt har jag inte kunnat känna mig som en av alla andra. Oavsett vilka sociala sammanhang jag varit i har jag varit en social amöba, analfabet. Jag vet inte hur man gör. Lagt på det en känsla av att inte vara riktigt älskad, som något som lite lämnats åt sitt eget öde, ett löv att föras dit vinden velat istället för att någon erbjudit sin hand att vägleda och lära och hålla fast. Något som alltid lämnats ensam med sin villrådighet och osäkerhet, som inte haft så mycket mer än sin egen sköra känslighet och vekhet som utmärkande egenskaper, som aldrig hittat svar på sina frågor, som aldrig hittat en vis gammal gumma att fråga till råds över livets vägar. Jag hade behövt en fast hand att vägleda mig, att älska mig, men jag fick det aldrig. Och framför allt, alltid denna ensamhet. Det tycks som att det enda jag kan lita på och vara säker på här i livet, är ensamheten. Den stora, rysliga, kalla, ödsliga, ekande ensamheten, lika stor som rymden, lika svart, smärtsam, ordlös och stum. Den kommer alltid att finnas där, den kommer aldrig att lämna mig, den kommer aldrig att se till att jag får tillfälle till annat. Bara den kan jag lita på. Människor är fragila, godtyckliga, rörliga, nyckfulla. De kan finnas där en dag, men vara borta nästa. Ensamheten gör aldrig så.

Nu lever jag mest för stunden. Framtiden har krympt och jag kan se mållinjen krypa allt nämare mig. Hela denna långa sträcka av väntan har tagit sitt ur mig. Den har fört mig dit jag så länge drömt om, men ändå finns det tomma rum.

Om det är verklighet eller nonsens spelar ingen roll. Det är så det känns. Och jag vet inte hur och var jag ska hitta ny ork. Det är bara när jag är med människor jag tycker om som jag kan stegra mig ovanför det dystra och se meningen med livet. Men det händer inte ofta. Ibland kan det gå långa, många dagar mellan näringsrika samtal med andra, med Daniel. Det tycks som att det går ganska snabbt mellan stunderna jag befinner mig ovan jord och när jag befinner mig långt där nere. Det behövs i princip bara ett hejdå.

Vem har egentligen intresse eller ork att läsa dessa rader. Men jag behöver själslig mat och så här kan jag få ur mig det sjuka, åtminstone för stunden, och samtidigt mata mig själv.

Det var länge sen jag såg en regnbåge. Kanske finns de inte längre.