Cancrar

Igår var dagen då jag lärde mig att man kan säga cancer i pluralis, cancrar (eller hur man nu stavar det), vilket alltså innebär att man har två cancertumörer. Det är vad pappa har i sin tunga. Efter en lång höst och vinter med blåsor i munnen som inte velat läka, och flera besök hos tandläkaren, har det nu efter läkarbesök i Eskilstuna och fyra dagars undersökningar på Örebro universitetssjjukhus, konstaterats att han har två tumörer, alternativt två delar av en tumör, på högra sidan av tungan. Han har också knutor vid lymfkörtlarna på högra sidan av halsen, som verkar vara en spridning av cancrarna i tungan. Allting är nu klart för operation, vilket förhoppningsvis kan ske inom de närmaste två veckorna. Sedan väntar strålbehandling.

Jag var med pappa på sjukhuset igår, då han fick träffa ett tiotal doktorer med lika många specialiseringar: cancerläkare, narkosläkare, käkkirurg, plastikkirurg, överläkare, tandspecialist och allt vad det var, som alla tittade på hans tunga. Jag satt längst bak i rummet, och såg hur pappa placerades på en stol och där han fick sträcka ut tungan flera gånger när doktorerna i tur och ordning skulle undersöka den. Jag såg doktorernas ryggar, och javisst, jag var också nyfiken men kände också att det måste vara tillräckligt jobbigt för farsan ändå att sitta där inför allas åsyn utan att jag ska luta mig fram som en gam jag också. Men det hörde ju till själva undersökningen och rutinen på sjukhuset, vi hade ju blivit informerade om det innan, så det var ju ingen överraskning. Pappa hade ju genomgåt undersökningar och provtagningar dagarna innan, så detta var väl för att få en samlad bedömning av läget. Istället för att pappa skulle besöka alla doktorer för sig, samlade man ihop specialisterna på ett och samma ställe och så var det avklarat på en kvart. Men obehagligt var det i alla fall. Men man får tänka på att det är för det bästa.

Vi fick också en pratstund med kuratorn som arbetar på öron-näsa-halsavdelningen på USÖ. En trevlig kvinna, och pappa hade nog behov av att prata av sig, även om han utåt inte avslöjar så mycket om vad han känner och tänker. Det känns tryggt även för mig att ha någon att ringa till om man har frågor. Vi hann också träffa den sjuksköterska som håller ihop allting och sköter samordningen av behandlingen och praktiska saker. Även henne ska det gå bra att ringa, vilket jag gjorde redan i måndags för att höra om just fredagens onkologrond.

Efter lunch var det så dags att träffa den läkare som skulle ge besked om läget och vidare behandling. Då hade man då till slut hamnat i den situation som jag så länge haft skräck för. När jag var barn brukade jag be till Gud att stanna tiden så att pappa inte blev äldre. Jag bad och bad, men till slut var jag ju tvungen att inse att Gud skulle inte stanna tiden och låta föräldrarna vara evigt unga. Men nu har cancern kommit innanför skinnet på denna familj också. Hela min värld har vänts upp och ner, allting har ställts på sin spets, ångesten och sorgen har tagit över min kropp. En bubblande, sjudande, virvlande ångest i magen och i huvudet, i armarna och benen. Jag tittade mycket på pappa igår,när vi kommit hem till hans lägenhet. Tittade längre och noggrannare än vanligt i hans milda blå ögon, på hans bruna friska kinder och hals. Där innanför pågår något som inte syns utanpå, men som har förändrat livet för alltid. Jävla förbannade cancerjävel.

Det enda som syns utanpå är en tand som har ryckts bort från mitten av hans underkäke, en tand som var inflammerad och som inte får finnas där vid behandlingen. Pappa vill ta bort alla sina kvarvarande egna tänder och få protes även till underkäken. Men det blir en senare fråga. Nu är det tungan som ska opereras, och delar av tungan kommer att försvinna. Lymfkörtlarna på höger hals ska också tas bort. Han kommer att kunna prata och äta, men det kommer naturligtvis att vara besvärligt och göra ont en tid efteråt.