Att minnas de som dött och komma ihåg dem som lever kvar

Nästan en vecka sedan Måns död. Hans död har väckt många, mest smärtsamma känslor, men också fått mig att gräva efter bra minnen. Och de kommer, några nya för varje dag. Ibland ler jag åt dem som dyker upp. Foton hjälper till att minnas små detaljer i Måns sätt att vara, hans sätt att röra sig och ligga, sitta, gå. Och hans död har väckt också reflektioner över liv och död. En känsla av avgrund öppnar sig. Svårt att nå ro i att han är död. Förutom förlusten av honom, har det väckt reflektioner över mitt liv de senaste tio åren, och de tio åren dessförinnan. Alla dessa dagar och nätter som kommit och gått, har blivit till år, och jag travar på gränsen till den smärtsamma insikten om livets förgänglighet, om det oundvikliga åldrandet som vi alla tvingas in i vare sig vi vill eller inte. Om hur vi åldras, lite för varje dag, och hur vi aldrig kan gå tillbaka till dagar och stunder som varit. Det som vi gjort är gjort, och hur det gjorts, kan inte ändras. De val vi gör varje dag, blir till det liv som vi levt. Jag kommer till insikten att detta är det centrala. I mitt fall är jag glad att jag varje morgon tagit mig tid till att umgås med katterna och inte stressat iväg till jobbet. Även om det medfört att jag vissa dagar kommit in sent till jobbet, är det inget jag ångrat eller känt dåligt samvete över. Nu när faktumet är att Måns är död, är jag glad att jag gjorde de valen. Jag lever i övertygelsen, kanske starkare nu än förut, att det är de man håller kär som är det viktigaste här i livet. Hur viktigt det är att avsätta tid för dem som lever en nära. Och det har jag gjort, och det är jag så glad för nu. Visst har jag försummat katterna genom åren på andra sätt, men i det stora hela vet jag med mig att det enda jag velat är att skänka dem ett bra liv och ge dem kärlek och tid. Jag har älskat och hållit av alla mina katter djupt och högt. Det är en skräckfull insikt att ingenting varar för evigt som jag nu befinner mig i. Insikten att varje litet val kan få så slutliga konsekvenser. Att det som är vardag och vanor, vardagsrutiner, en dag förbyts och tar slut. Måns bortgång påminner mig om allt det som jag tog för givet när han levde. Nu när han är död påminns jag om att allt, hur lång tid det må vara och hur vardagligt det än verkar, har ett slut. Inget varar för evigt. När vi häromdagen åkte från stugan till Västerås, blev jag så starkt påmind om vardagens förgänglighet. Sedan Kajsa dog och Bagheera försvann sommaren 2009, har det alltid funnits med två katter i bilen när vi åkt mellan stugan och Västerås. Två transportburar, två katter, Zack och Måns. Sommar som vinter, de har funnits med när vi åkt på fredagskvällen och tillbaka på söndagkvällen. Nu finns två transportburar, men den andra katten saknas. Nu fanns bara Zack med i bilen som ensam katt, och känslan av att någonting fattades var stark. Det var inte som det brukade. Vi satt mest tysta i bilen. Och Zack var också tyst. När jag gett katterna mat, har det de senaste tre åren alltid varit två skålar att fylla på med blötmat. När jag började köpa Shebas kattmat i askar, har en ask räckt till båda katterna per måltid. Nu är det bara ena halvan av asken som går åt. Hur mycket jag än önskar och plågas, kommer inte Måns komma tillbaka. Det är det oerhörda. Och jag lider så mycket med Zack, för jag tror att han känner sig ensam, uttråkad, och saknar sin bundsförvant. Vem ska Zack nu försvara sitt revir mot rävar med? Nu måste han göra det ensam. Daniel berättade att en gång, bara för ett tag sedan, hade han vaknat mitt i natten av att någon skrek gällt utanför stugan. Han gick upp och öppnade dörren, och såg då en räv stå på gräsmattan utanför huvudstugan, det var den som skrek. Uppe på altanräcket satt Måns och Zack, och räven var förmodligen rädd för katterna som hindrade räven från att gå upp på altanen och äta den kattmat som Daniel brukade ställa ut på nätterna. Zack och Måns höll verkligen ihop som två kompisar. De hade naturligtvis egna liv och gick på egna upptäcktsfärder, och de var väldigt olika som personer, men ofta var de tillsammans eller nära varandra, och när de kom in på morgonen och kvällen för att äta, kom de ofta tillsammans. I min lägenhet på Köpingsvägen sov de ofta i sängen på Daniels sida, ofta nära varandra. De tvättade varandra och brottades då och då. Vid stugan hade de tidigare under sommaren en egen gångstig till gömslena i viltbacken, innan Daniel röjde bort det höga gräset mellan toaletten och huvudstugan. Nu när Zack är ensam, kan jag nästan känna hans saknad efter sin kompis. Det är en ny tillvaro för Zack, som alltid fått dela uppmärksamheten med andra katter. När han kom till mig i november 2008, fanns Kajsa, Måns, och Bagheera sedan tidigare. Att han är ensam katt nu är nog både på gott och ont. Nu får han och jag tillfälle att lära känna varandra bättre och komma närmare varandra än tidigare, för nu finns ingen annan katt jag behöver lägga uppmärksamhet på. Samtidigt tror jag att han en sådan katt som har stor behållning av en annan katts sällskap. Han behöver en kompis. Daniel och jag har diskuterat detta, och så småningom, när vi landat i vår nya tillvaro med det kommande barnet, kommer vi att försöka hitta en ny kompis åt Zack.

För det är ju också en insikt mitt i sorgen och saknaden efter Måns. Samtidigt som man sörjer, är det så viktigt att uppmärksamma och komma ihåg dem som lever. De kommer ju också att dö en dag. De val jag gör idag och imorgon, blir en dag det liv som jag minns. Därför försöker jag nu göra det bästa för Zack, och visa honom att han är älskad och betydelsefull. Det är han värd.

"Måns är död"

”Jag har tyvärr tråkiga nyheter. Måns är död." Den här veckan blev inte som jag hade tänkt mig. Jag satt på bussen strax efter nio i måndags morse, när Daniel ringde. Solen sken, och det skulle bli min första arbetsdag efter semestern. Jag hade åkt hem till Västerås kvällen innan, efter att ha varit i Solmyra i 1,5 vecka. Daniel hade fortfarande två veckor kvar på sin semester. Daniel frågade om jag satt på möte. Kanske började jag ana att något inte var som det skulle. Kanske kunde han inte komma till Västerås till kl. 11.00 då vi hade tid hos barnmorskan. Det var då han sa de orden som vände upp och ner på mitt liv. "Jag har tyvärr tråkiga nyheter. Måns är död." De där oåterkalleliga orden, med den oåterkalleliga innebörden. Min klippa sedan tio år, min härlige, självständige, coole kattkille Måns, var död. Han som funnits där så länge, som funnits där genom så många olika faser i mitt liv, var plötsligt och oväntat borta. Daniel hade hittat honom i gräset, bakom sovhytterna vid sin stuga i Solmyra, på måndag morgon när han gått upp. Han hade förstått direkt att Måns var död. Hur Måns dött, och vad han dog av, kommer vi aldrig att få veta. Det tog han med sig i graven. Men Daniel gissade att Måns dött av hjärtattack, och att det skett tidigt på natten mot måndag. Gräset var blött runtomkring honom, men under hans kropp var gräset torrt. Kroppen var redan stel och kall när han hittade honom. Jag tror att Måns kan ha dött redan på söndagkvällen. Det hände nämligen något märkligt på söndagkvällen när jag var i lägenheten i Västerås. Det behöver naturligtvis inte ha någon koppling till Måns död, men tidpunkten torde vara ungefär densamma som när Måns faktiskt mötte sin död. Sent på kvällen på söndagen, kanske vid 22.30-23.00-tiden, hade jag lagt mig ner i sängen för att titta på Törnfåglarna. Det började göra ont i bröstet, smärtan skar som knivar i bröstet och strålade ut mot ryggen, och jag reste mig upp och gick omkring för att om möjligt på så sätt få bort det onda. Men det fortsatte en bra stund och jag förstod inte vad det var. Det gjorde så ont att jag blev gråtfärdig. Så småningom klingade det av, men den natten sov jag inte särskilt bra. Men jag kunde inte ana.... att samtidigt som jag gick omkring här höll Måns på att dö. Det smärtar mig att jag inte fanns på plats när min älskade katt levde sin sista kväll, att jag inte var i Solmyra. Jag hade ju åkt därifrån vid 19-tiden, bara några timmar innan. Det gör ont att han mötte sin död ensam, att jag inte fanns där. Kanske hade jag fått tillfälle att träffa honom åtminstone en stund innan, även om jag inte hade blivit vittne till själva dödsögonblicket. Han hade inte visat sig på hela söndagen, men han brukade dyka upp framåt kvällen, brukade dyka upp när jag gick på toaletten. Han kunde sitta och vänta vid trappen, när jag kom ut. Kanske hade fått träffa honom då en sista gång. Nu blev det istället tidigt söndag morgon som jag träffade honom sista gången. Den natten hade det regnat ymnigt, och vid 3-tiden hade jag gått upp för att gå på toaletten. Hade försökt vänta ut regnet som jag hörde genom sovhyttsfönstret, men det slutade aldrig. Då jag var mycket kissnödig, var jag till slut tvungen att gå upp. När jag sedan kom ut från toaletten, hade Måns och Zack dykt upp i regnet, och väntade på mig vid trappen till toaletten. Jag minns Måns som stod närmast dörren när jag kom ut. Tillsammans gick vi ner mot huvudstugan så att jag skulle släppa in dem i stugvärmen. Jag gick sedan tillbaka till sovhytten. Kunde dock inte sova, och Daniel var också vaken, och till slut började vi titta på dvd framåt fem-tiden. Jag tittade på ett par avsnitt och gick sedan upp för att gå och uträtta behov igen. Utelampan nere mot vattnet stod och lyste, så jag gick in i huvudstugan för att släcka den. Då ville katterna gå ut igen. Det hade slutat regna. Det sista jag minns var att Måns stod och velade vid dörren i mellanväggen, om han skulle ut på baksidan eller vara kvar. Till slut orkade jag inte vänta, utan gick in i sovhytten igen. Det blev sista gången jag träffade Måns. Efter Daniels besked tog en svår tid över. Det var svårt, outhärdligt, att ta in Måns död. Jag grät nästan hela den dagen. Jag tog mig in till jobbet och träffade Evelina, och valde sedan att åka med tåget till Köping. Kunde givetvis inte jobba den dagen. Och barnmorskebesöket fick skjutas upp. Daniel mötte mig i Köping, och vi åkte och köpte tårta på Bivur och sedan en krusbärsbuske,som vi skulle plantera vid Måns grav. Måns behövde ju begravas samma dag. Daniel hade tagit in honom ner till källaren. Han sa att det var tur att inga djur hade varit och förstört kroppen, som ju troligen hade legat där ute hela natten. Jag bävade för att se Måns döda kropp. Daniel hade lagt honom i en papperskasse. När vi sedan lyfte upp Måns kropp på en filt på köksbordet, där Daniel ställt blommorna i vas och tänt ljus, såg han så fridfull ut. Det såg inte alls ut som att han haft ont, eller lidit i dödsögonblicket. Huvudet låg snett vridet med ansiktet uppåt, som katter kan ha när de sover. Ögonen var nästan slutna, fast de varit öppna när Daniel hittade honom. Munnen var nästan sluten, man kunde se hans vita hörntänder sticka fram. Hans svarta päls var så fin, och glänste som den gjorde förut. Jag strök min älskade katt, kände på honom över magen, ryggen, svansen, kliade honom under hakan såsom han älskade att bli kliad, strök honom över benen och svansen. Tårarna trillade ner i hans päls. Jag skrev ett avskedsbrev till honom, att lägga ner i hans grav som ett sista meddelande. Daniel gick för att gräva en grav åt Måns, bredvid Kajsas. Vi fikade i tystnad innan vi skulle begrava Måns. När det så var dags för begravningen lyfte jag upp Måns i den avklippta filt han låg på. En sista gång fick jag lyfta honom, och jag bar honom som ett barn, lade hans huvud mot min axel, kände hans päls mot min hals. Det var en känsla jag aldrig glömmer. Solen sken när vi gick sakta nerför gräsmattan, Daniel bakom mig. Jag ville förlänga den här stunden så mycket det gick. Det var en mycket varm och solig eftermiddag, och vi testade först om graven var tillräckligt stor. Det var den. Jag bäddade varsamt in Måns i filten, lade sedan honom ner i den grop där han skulle få vila till tidens slut, försökte få bort jord som redan kommit på hans päls. Jag gick bort för att plocka några sommarblommor att lägga i hans grav, jag ville ha blåklockor som jag tycker är så fina. Jag hittade några fina blommor på tomten och tog sedan några av de blommor vi köpt tidigare. Lade till lite gräs, eftersom Måns tyckte om att bita och tugga på grässtrån. Jag gick ner till graven, tog ett sista farväl av min älskade kattkille, och vek sedan filten över hans ansikte en sista gång. Det var svårt. Jag lade blommorna ovanpå filten innan Daniel fyllde på med jord. Varsamt planterade han sedan krusbärsbusken och fyllde på med mer jord. Det blev en fin grav och de därpå följande nätterna lyste ett gravljus för honom på stenen vid vilken hans och Kajsas gravar nu ligger.

Jag mot världen

Just nu är mina tankar knivkast ut
jag skickar de mot dig och var och en som kommer i min väg
hata mig för det eller strunta i det
tyck att det är orättvist
du kanske inte har förtjänat det
men jag är ur min bana
jag är på väg ut
försöker värja mig mot denna skur
denna skur av krav, ändlösa krav
är jag fast eller kan jag fly
kan någonting någonsin bli som jag vill
Kan det någonsin bli lugn och ro
eller ska jag bara uppmanas att vara glad
åt det jag har, åt det som är
värre kunde det faktiskt vara
men det jag offrar är mig själv
och priset är en skyskrapa av självförakt
och en dyster bunker av värdelöshet
en blöt sjö jag drunknar i
och allt blir bara själens vånda, plåga, smärta, rivsår
och ultimata död

Sea of sadness

Har precis kommit hem från en session med psykoterapi.
Den här gången kändes det som att jag kolliderade rakt in i min själs hjärta. Jag öppnade dörren till ett rum som jag hållit stängt i många år. Jag är fortfarande medtagen av upplevelsen men så glad att det samtidigt känns som att jag nu konfronterat min livsproblematiks kärna.

För ett par veckor sedan fick jag se en inre bild av mig själv ståendes inför en krokodil. Känslan jag haft inför den krokodilen har hela tiden varit skräck och rädsla. Det har känts som att om jag rör på mig, göroch reser på mig till min fulla längd, kommer krokodilen att öppna sin stora käft. Så jag har stått stilla och inte vetat hur jag ska lösa problemet eller få krokodilen att försvinna.

Så inför denna session ville jag ta upp den bilden för att höra vad jag kunde göra med den. Min psykolog föreslog hypnos, så det blev det.

Jag tog mig ner till den där stranden där jag sett mig själv framför krokodilen. Det var en sandstrand, vid en å med buskar och skog i omgivningarna.
Först hände inte särskilt mycket. Efter en stund böjde jag mig ner och kände på krokodilen. Sedan började den simma iväg, jag fick en känsla av att det var en vänlig, intelligent, snäll krokodil för den hade tittat på med sådana ögon och inte gjort något när jag rörde vid den.

Psykologen frågade mig om jag kunde säga åt den att stanna i vattnet när den simmade iväg, kunde jag säga att det är där den hör hemma? Jag klev ner i vattnet, krokodilen hade bytt riktning för att simma åt andra hållet. Jag talade om för den att den störde mig, att jag inte ville bli störd av den. Den verkade förstå mig. Den såg på mig som om den blivit sårad, förvånad. Jag tog mig längre ner i vattnet, den simmade längre fram men stannade sedan vid en plats där ån var bredare. Jag såg mot fjärran, följde vattenflödet som ringlade mot horisonten och önskade att krokodilen skulle simma längs med det och försvinna för gott. Men det var svårt. Det var som att jag inte kunde släppa taget om den. Krokodilen uppehöll sig där och där stod vi stilla i vattnet, solen gassade.

Så börjar krokodilen anta G:s form, G som var min värsta fiende, den värsta mobbaren i skolan. Plötsligt var det han som stod där i vattnet, och han rörde sig inte någonstans, bara stod där och flinade, med det uttryck i ansiktet som jag minns alltför väl från skoltiden och som jag var rädd för, hatade, det uttryck som stod för det överlägsna hån han kände för mig. Det uttryck som står för allt jag känner för den människan.

Psykologen frågade om jag kunde säga något åt honom, för att få honom att sluta flina. Ja, jag tog mig faktiskt fram till honom, tog ner hans armar mot kroppens sidor, och sa att jag inte ville se honom där, något i den stilen. Att jag ville att han skulle försvinna och aldrig komma tillbaka.

Men sedan hände inget mer. Han försvann inte, utan stod kvar, stod där och flinade med sitt fräkniga ansikte. Och så var det som hela landskapet och hela jag fylldes av ett enormt obehag, en obehaglig ångest som fick mig att vilja fly och som gjorde att jag till slut sa att jag ville därifrån. Jag kände inte att jag kunde göra något mer just där och då. Psykologen frågade om jag kunde ta mig till en annan plats, som inte var obehaglig. Först letade jag bland mina inre bilder, men valde sedan att ta mig till en skogstjärn där jag varit i verkligheten med Daniel. Ångesten som fick mig nästan att må illa fanns kvar, men jag lugnade ner mig. Daniel satte sig bredvid mig, vi satt där tysta och tittade ut över den lilla skogstjärnen och så småningom kom jag tillbaka till verkligheten.

Det var en omtumlande upplevelse. Nu kändes det som att det är det här jag varit ute efter, från det att jag sökte mig till terapin. Det är den här bearbetningen jag behöver göra, de här urgamla, nergrävda känslorna jag behöver möta och ta i, för att på riktigt gå vidare i livet.

Och det tycks som att jag är mitt i en bearbetningsprocess överlag. Det är mycket känslor i omlopp. Mycket sorg, och en bråddjup, ökenvid känsla av ensamhet, övergivenhet och en enorm längtan efter kärlek och en trygg famn att sjunka ner i. I lördags åkte Daniel till stugan efter att han varit här över natten, och när han åkt bröt jag ihop och grinade. Vet inte var det kom ifrån. Men mitt i allt fanns, och finns, en skräck för att bli övergiven, en skräck för att bli och vara ensam, en känsla som är så djup som urhavet.

Den där känslan av sorg är så djup och så blöt. Det är så mycket regn, så mycket vatten.

It's a sea of sadness.

...men så kommer det en stund mitt i natten, när jag ligger vaken och inte kan sova, när jag hör andetagen från Daniel som ligger bredvid, från Måns som ligger och drar timmerstockar i vardagsrummet där Zack också ligger och snusar, och känner Prutten vid mina fötter, då fylls jag av en ljus och vacker insikt, som är viktigare och större än allt annat: det här är min familj. Det här är min familj och det är stort. Det betyder allt.

Ost bevare mig

Sen 15 år tillbaka har jag inte ätit kött. Däremot har jag inte kunnat avstå från mjölkprodukter som ost och creme fraiche. Jag vet att det är detsamma som mjölk och jag vet att det krävs mycket mjölk för att tillverka ost. Jag brukar fnysa åt folk som köper och dricker mjölk och vara stolt över att jag inte själv dricker det; jag brukar ju köpa sojamjölk och det funkar hur bra som helst till gröt, till choklad, till matlagning. Men det är ju bara skenhelighet, det där med osten. Som om det var bättre än att dricka mjölk. Men det är med ost som med kattmat, det är lättare att inte se vad det är gjort av eftersom det är i en så annorlunda form än själva råvaran. Jag brukar tänka att i mitt hem finns inget kött. Men det finns det ju, vad är kattmat om inte kött? Fast i en så förvandlad form att man inte ser att innehållet en gång varit del av en kyckling eller kanske en ko. Och därmed är det lättare att känna att ens händer är rena. Fast med kattmaten kan jag i alla fall ursäkta mig med att jag inte själv äter maten.

Att konsumera mjölkprodukter är att stödja samma industri som producerar kött. Det är en industri som våldför sig på kor i syfte att föda fram kalvar, som gör att korna producerar mjölk. Det är en industri som söker driva ut så mycket mjölk från kon för varje krona som det är möjligt. Det är inte naturligt för en ko att bära 50 liter mjölk i sina juver, så mycket mjölk skulle hennes kalv aldrig kunna dricka. Det är denna industri jag stödjer, även om det är i mindre utsträckning än andra som inte har någon urskiljning alls vad gäller kött och mjölk.

Det är en intressant mekanism, den där som inträffar när man vet sanningen, när man har sett dess abnormitet och grymhet, men som gör att man ändå stödjer den genom sin konsumtion. Den mekanism som gör att man låter sitt begär vinna över kunskap och vetande, samvete och moral. Jag brukar rationalisera det med alla möjliga argument, såsom att jag ändå försöker minimera min mjölkproduktskonsumtion på andra fronter, och att jag, eftersom jag tränar, behöver proteinerna från osten. Jag går ju aldrig längre än till ost, äter inte exempelvis keso eller kesella och använder havre/sojagrädde i all matlagning. Men det är ett tungt samvete ändå. Jag vill så gärna leva rent och animaliefritt, men jag är en imperfekt människa.

Men vi lever i en imperfekt värld. Hur många av oss köper ekologiskt producerade och rättvisemärkta handdukar eller skjortor? Hur många kör inte bil med bränsle som bränner ut koldioxid i atmosfären? Hur många föräldrar använder tygblöjor på sina barn? Hur många skippar tomaterna och river morötter på vintern?

Mitt miljö- och djurrättspatos är dock ändå så starkt att det brukar orsaka smärre konflikter i mataffären när särbon och jag ska handla mat för helgen. Ska det göras lasagne ser jag ingen anledning att inte använda sojamjölk och sojagrädde i såsen, men så ser inte särbon på saken. Det vrids på ansiktet och det stönas och det suckas. Min vilja brukar i det här fallet vara starkt. I något fall har det hänt att jag, för att behålla husfriden, föreslagit hälften sojamjölk och hälften komjölk i såsen. Han går ju oftast med på att använda sojamjölk och havregrädde i andra rätter, så jag försöker bjuda till, även om samvetet skriker hemskt och det är en svår retirering från min övertygelse.

Men osten på hela anrättningen? Det blir i riven form...

Gud hjälpe mig.

Tröst

Det är skönt att gå till en psykolog. Det är skönt och trösterikt att få sina livslånga tankemönster förklarade. Se hur allting hänger ihop, var allting började, hur händelser vävs till en förklaring i nutid. Allting har en orsak och hon får det att låta så självklart och enkelt. Det är en sån tröst att få sitta där i det avskilda, lugnande rummet och bara prata, fråga, med någon som ägnar sig åt bara mig. I ett rum där jag inte behöver prestera eller låtsas vara något alls, där jag bara kan vara den lilla flicka som allt egentligen handlar om. Någon som ser mig och som inte begär något. Någon som kanske kan göra det ingen annan kunnat göra, och göra det som aldrig gjorts, det att få mig att känna mig hel, värdig, väl till mods i mig själv och världen. Det som har varit har varit och kan aldrig förändras, men kanske kan jag lära mig annorlunda och mer fruktbara sätt att hantera konsekvenserna av det.

Jag har svårt för att somna om kvällarna, inatt låg jag klarvaken, väldigt trött men huvudet klart som en gassande sol mitt på sommaren. Försökte med musik, försökte byta sovplats från sängen till soffan. Väl där, två timmar efter att jag lagt mig, lyckades jag dåsa till och trilla ner i sömn. Tänk att det ska vara så svårt. Men sömnproblem tycks hänga ihop med det moderna livet, vi verkar alla ha det, vi som har heltidsjobb som man aldrig kan släppa taget av. Hur fixar folk heltidsjobb med familjeliv? Tack och lov har jag i stort sett bara mig själv att ta hand om efter jobbet, så kan jag öva ifall det någon gång blir en utökning av tvåsamheten. Men å andra sidan kanske familjeliv efter jobbet riktigt tröttar ut en så till den grad att man ligger och snarkar redan vid 21.30.

Så, without further ado, ska jag nu verkligen försöka att lägga mig runt 22 för att testa om det funkar. Fast nu lär det bli 23 igen.

Tenngubbar

Det är mars jag fyller år... sjunger Jocke Berg. Låter är som ett vemodigt regn. Ett stilla, bittert regn. Så vacker, han kan, Jocke från Eskilstuna. "Det här är början på en ny dag".

Det är september och jag fyller inte år. Den här hösten blir starten på en ny dag, ändå. När jag åker hem från jobbet tar jag fram MP3-spelaren ur jobbväskan, letar bland låtarna, vad vill jag lyssna på? Det blir Blondie och Heart of glass. Känner mig som en tonåring i min svarta jacka och med musiken tätt i öronen där jag susar på cykelsadeln hem. Som om jag återvinner lite av den ungdom som gick mig förbi. Utrustad med en modernare variant av freestylen och kassetten man stoppade däri, det gjorde jag inte så ofta fast jag hade en då på åttiotalet. En liten osynlig revolt mot mina inre demoner, så gamla så att de känns overkliga, så gamla som en dammig vind, de där människorna som format så mycket av mina inre rum. De ligger stilla som böcker i en hög, till synes gör de inget, men det är inte sant, de ligger där och de har skrivit mitt livs lagar, de ligger där och förgiftar allt, jag lyfter på dem då och då, så dammet yr. Deras ansikten, skratt, flinanden, dessa avskydda röster, lever kvar. Hans fräkniga ansikte, som jag ryser än av närhelst det dyker upp i minnet. Så har de blivit, så levande blir de, som personer ur fotografier börjar de röra sig, som eviga tenngubbar lever de, dansar sin eviga dans, hängandes i mitt envisa minnes snöre, de nickar och krumbuktar, som en skiva som spelar samma låt om och om igen. En låt som jag kan utantill och innantill. Jag skulle bra gärna vilja hänga dem, hissa upp dem och sedan sparka undan stolen och se repet strypa till om deras halsar.

Men skulle jag se någon av dem idag, skulle jag fortfarande rysa, backa, nackhåren skulle resa sig, jag skulle krympa ihop. Jag skulle falla ner i min gamla offerroll. Kanske skulle de också falla in i sina gamla roller, säga något elakt, sedan skratta och förminska mig igen. Så lätt. Jag tänkte idag att det kanske finns en Gud som låtit mig slippa se dessa varelser genom alla år. Som om den dörr som stängdes efter avslutningen i nian för alltid stängdes och låstes för att jag aldrig mer skulle se dem igen. Jag vet att en del bor i samma stad som jag, men staden är stor och kanske har jag mött dem utan att känna igen dem. Det är ju också i så fall en välsignelse. Med tiden har de försvunnit i fjärran, de har gift sig, flyttat. Men i mitt huvud lever de kvar, de ligger som böcker på en hylla, men plockar jag fram dem för att bläddra bland sidorna, kan jag alla sidor utantill. Och berättelserna däri förändras aldrig. Det är berättelser från fyran till nian i en skola utanför stan.

Jag undrar om de någonsin tänkter på vilka effekter deras ord, skratt och bifall fick på mig. Jag undrar om de någonsin kan föreställa sig. Jag undrar om de vet hur mycket konsekvenserna av de där åren har stoppat upp mig. De tyckte ju inte det var så allvarligt.

Men tack vare dem lärde jag mig om det primitiva hos människan.