Om mänsklig vanära

Igår visade Dokument utifrån ett program om (in)aveln av hundar i Storbritannien. Det som visades där bragte mig en känsloblandning av äckel, vanvördighet, overklighet. Efter att precis innan sett en thriller som fick håren att resa sig på kroppen, var det ändå inget jämfört med den känsla av Arkiv X upphöjt till 10 som jag fick av detta program. Och detta är verkligt! Det pågår på spaceship Jorden! Alla hundraser som avlats till vidrighetens gräns och långt över den, för att de ska passa in i av människor utmätta mallar, där varje hund bedöms utifrån utseendemässiga kriterier på utställningar där branschens viktigpettrar samlas, rynkar på pannor och utdelar poäng. Så här ska en Rhodesian ridgeback se ut, så här en cavallier, så här en basset, så här en schäfer. De bilder som visades av sjuka och handikappade hundar som tvingas till detta elände, skar mig rakt ner i själen. En schäfer vars bakben knappt kunde gå, taxar vars ben blivit så korta att magen släpar i marken, cavallierhundar som led av en sjukdom jag inte minns namnet på men som synligen innebär fruktansvärt lidande för den som drabbats av den, mopsar vars nosar tryckts ihop så de knappt kan andas. Listan kan göras lång. Mödrar som får barn med sina söner, systrar som får barn med sina bröder, farfäder som får barn med sina barnbarn. Inaveln är enorm, och hundarna uppvisar så liten genetisk variation att det är fara för enskilda rasers utrotning, då de avlats så långt att det finns risk för att de blir sterila. Ärade läsare, detta är ett ämne för en science fiction film!

De psykiska och fysiska lidanden som alla dessa tusentals hundar får utstå motsvaras av en lika långt gången brist på inlevelseförmåga, empati och begåvning hos de människor som föder upp hundarna, hos de människor som tävlar med dem, hos de veterinärer som går i den brittiska kennelklubbens och alla uppfödares ledband. Människor som tycker att det är är helt ok, för att inte säga nödvändigt, att friska hundar som saknar något viktigt drag enligt regelboken, avlivas, eftersom de inte motsvarar den korrekta standarden för rasen!!! Rhodesian ridgebacks som saknar ryggborste är inte riktiga ridgebacks, trots att de är friskare än sina raskamrater med ryggborste, är bara ett exempel. Detta är en värld där det perfekta utseendet och av människor utformade standarder är viktigare än att hunden mår bra. Att hunden mår bra är en sekundär, lågprioriterad, om inte helt nonchalerad detalj i sammanhanget. Detta är ytlighetens yttersta utpost. Hundar som motsvarar standarden för sin ras vinner utställningar trots att de i många fall bär på en sjukdom. Man ser helt enkelt inte den enskilda hundindividen för vad den är, utan den bedöms för sitt utseende. Och man är beredd att gå hur långt som helst, över alla tänkbara moraliska gränser, för att vinna fina priser med sin hund.

Jag hör hur mitt skelett knakar och vrider sig i förtvivlan när jag tänker på de inblandade i detta barbari.

Att kalla detta för en snedvriden värld, är att vara alldeles för mild. Detta är en ytterligt ful, sjuk och snuskig värld, som sprider vanära över den mänskliga arten (tillsammans med alla andra former av förtryck den är kapabel till). Det är en sjukdom som en stor, fet, äcklig, och vulgär varböld på mänsklighetens kropp som på något sätt tillåts fortsätta växa. Det här är en sjukdom som enbart homo sapiens kan drabbas av och det är den farligaste av dem alla för den gör inte alltid ont i den som drabbats utan den gör ont hos andra som egentligen inte har med den att göra.

Samtidigt som världen förfäras över Josef Fritzls incestuösa misshandel av sin dotter, pågår en av samhället sanktionerad incestuös uppfödning av allt sjukare och allt mer vanskapta hundar, som är karikatyrer av sina vackra friska sunda förfäder. I samma andetag tänker jag också på alla de kattraser som säkerligen genomgår samma sorts behandling för att uppnå uppsatta standarder. Och många andra djur. Det sägs att allting har en ände. Men när det gäller människors utnyttjande av djur för sina egna ytliga begär, tycks varken fantasin eller verkligheten komma till en gräns.

Fy fan. Jag kräks inombords.