Mental cancer

Ibland, eller ganska ofta de senaste månaderna, känns det som att jag har förvandlats till en massa av bitterhet, depression, orkeslöshet och självömkan. På helgerna kan jag gå upp sent på förmiddagen, äta frukost. Jag kan ha tänkt vad jag ska göra under dagen, men allt som oftast lägger jag förstrött dessa planer under något jag går eller sitter på. Efter den sena frukosten kan jag lägga mig i soffan och sova bort stora delar av eftermiddagen. Jag kan nästan sova hur mycket som helst. Jag gör bara det allra mest nödvändiga, ger katterna mat, och äter själv tillräckligt för att hålla liv i kroppen. Helst sitter jag och spelar, eller tittar på film. Vissa helger går jag knappt ut, som den här helgen, trots att vårsolen blänkte så ivrigt i lördags. Idag gick jag upp efter tre, och ändå är jag bara trött. Just nu hittar jag inte så många andra känslor i mig själv än självmedlidande. Det är fult. Men jag rår inte för det. Jag mår illa i mig själv, så illa man kan må utan att kräkas fysiskt. Jag gör det inombords istället. Allt oftare känner jag mig inlåst i allt fler situationer. Låst i mitt jobb. Låst i min ekonomiska negativa spiral. Låst i min lägenhet. Låst i den här staden. Låst i drömmar som jag inte orkar förverkliga. Låst i mitt mentala illamående. Jag är trött. Jag är trött på att skura duschväggar, trött på att vrida moppar. Trött på alla måsten. Trött trött trött. Ibland välsignas jag med en dag då jag känner mig som ett rivjärn, då jag vill få saker gjorda, då jag häpnas över min egen energi och beslutsamhet, när inte ens jobbet kan trötta ut mig. Men sen nästa dag, är all denna kraft bortblåst. Jag önskar jag visste var dessa lika plötsliga som välkomna, oväntade som snabbt förgångna, energiströmmar kommer ifrån, och vart de tar vägen.

jag vet inte hur länge jag ska stå ut. Men stå ut måste man. Men för en mental cancer kan det behövas lite extra strålning. Frågan är vart man ska gå för att få den.