Droppar

Det har varit mycket svärta i mig som har avspeglat sig i denna blogg, men idag har varit något av den mest kärleksfulla dagen jag upplevt på mycket lång tid. Det var fredag, det var soligt och varmt, slutet på en lång arbetssam vecka. Bara det spräcker hål i den tjocka säcken som legat tätt om själen hela vintern. Och det skadar inte att jag nu äntligen börjar kunna hålla jämna steg med min ekonomi.

Det tycks som det kommit in en person i mitt liv som är som en stor sol som placerat sig utanför mitt fönster och som täcker det helt med sin självklara eld. En sol som bara ger och ger så reservationslöst av sig själv. Utan att känna hämningar eller rädsla. Han ger på ett sätt som jag aldrig kunnat eller vågat göra. Jag har aldrig kunnat ge så fullständigt, utan att ta skydd bakom en järngrind. Har alltid försäkrat mig om att jag kan få något tillbaka innan jag ger. Alltid rädd att förlora mig själv, alltid rädd att visa mig sårbar, alltid rädd att bli sårad och tappa ansiktet.

Idag fick jag sådana sms av honom att jag fick en klump i magen. Skämten som brukar växlas mellan oss fick plötsligt en ny, allvarligare karaktär. Blev tagen och nästan stum. Han lade de orden över mig som om det var det mest självklara att säga efter ett par månaders bekantskap. Det var vackra, enorma, ord, som sköt nervknutar in i min mage... Jag undrar om det är mig de handlar om. Är det möjligt att det jag drömt om i tjugo års tid håller på att hända nu? Håller jag på att ramla in i något underbart? Jag vet inte. Men det känns som att solen är stark och jag upptäcker något nytt och vackert i den varje dag ... och en liten millimeter i taget känns det som om det frusna i mig bröjar mjukna upp.