No more screaming fans.
No more flashing lights.
No more tearing noice.
Your work is done.
Your dues are paid.
Your sins forgiven.
May you enjoy the silence.
May you sleep in peace.
May you wander free.
Det har skrivits så mycket om Michael Jackson. Jag vet inte om jag har något nytt att tillföra. Men sedan han dog har en stor del av min vakna tid upptagits av honom. Jag har köpt Aftonbladet och Expressen varje dag. Sett tv-program och minnesceremonin från Staples Center. Jag har youtubat efter hans videor, konsertupptagningar, intervjuer, allt jag kunnat komma på. Vissa av inslagen har jag sett flera gånger, förtrollad av hans musik och närvaro på scen, sett kyssen mellan honom och lisa marie presley på mtv music video awards 1994. Fascinerats av människan, myten, magin, musiken. Gåtan Michael. Skapade han den medvetet själv? Eller var det bara så det blev? Vad ligger bakom hans vita hud? Begick han sexuella övergrepp mot minderåriga pojkar? Var det korta äktenskapet med lisa marie fejkat? Hur ensam kände han sig? Varför kunde han inte låta bli att operera och operera sin näsa, sitt ansikte? Vem var han, innerst inne?
Dessa är de frågor som envist hänger kvar i luften, hans död förändrade inte det. Mer sällan ifrågasattes hans talanger. Hans sångröst lika naturgiven som vårens ankomst varje år. Hans dans och kroppsrörelser lika självklara som havets och flodernas. Hans magnetiska sken som hämtad från himlens ljusstarkaste stjärnor.
Skivan Thriller gav Michael den framgång han drömt om och arbetat för. Han ville göra världens genom tidernas bästsäljande musikinspelning. Och så blev det. Magikern Jackson svängde med sin trollstav och världen förfördes, bländades. Alla strålkastare vändes mot honom. Michael lyftes upp till den högsta tronen. Han blev den störste, den vackraste, den rikaste. Kan hända han blev större än sig själv. Mannen med den mjuka starka rösten och den rörelsebegåvade kroppen.
Var det drömmen som slog in som blev för mycket? Hur hanterar man 50 miljoner sålda Thriller-album? Går det överhuvudtaget att hålla sitt huvud sunt? Vilka tankar snurrar hos en sådan människa? Stämmer det att han inför Bad-skivan formulerade en ny dröm: 100 miljoner sålda ex? Hade den storstilade drömmen som slog in gått över i vansinne, i svulstighet?
Jag funderar mycket på denne man som sade sig vara full av musik. Men det verkar som att musiken inte var tillräcklig. Annars hade han nöjt sig med att släppa album då och då, turnera, och försöka leva ett så normalt liv man kan leva som popstjärna. Han ville så mycket mer än att bara sjunga, skriva låtar, dansa och ge ut sin musik.
Han ville slå alla rekord. Han ville förtrolla och hänföra. Han ville sätta sig själv på tronen och fortfarande klättra högre. Inget var nog. Det fanns ingen topp. Han ville ha allt en människa kan få här på jorden. Fick han det?
Vad hade han för bild av den framgång som ett rekordsäljande album skulle föra med sig? Var han medveten om priset han skulle få betala i form av ensamhet, isolering, ständig bevakning från media och fans? Eller trodde han att han fortfarande skulle kunna vara som en normal människa, gå på stan, shoppa och ligga och sola på stranden? Eller visste han, men förträngde det för sig själv?
Det fanns också sorg och tråkigheter i hans liv. Vilka de är, har man kunnat läsa om och om igen i pressen. Den enorma framgången på 80-talet kan sägas ha fått sin fula baksida med pedofil-anklagelserna och den därpå följande förödmjukelsen. Jag såg på suddiga tv-bilder från 1984 då han mottog hela 7 grammys för sin Thriller. I glittrande kläder, solglasögon, hade han världen vid sina fötter. Ingen var större än han. Nu var han så mycket större än den bäste R&B-artisten som han blev efter Off the wall 1979. Nu var han bäst på allt. Precis allt.
Sedan 1993. Han anklagas för att vara pedofil. Igen tio år senare. 73 poliser stormar in på hans Neverland och rotar igenom hans hem i jakten på bevis efter nya anklagelser om förbjudna akter med småpojkar. En mödosam rättegång, som leder till friande dom. Men Michael är ändå dömd,tömd, han är sliten, hånad, förödmjukad, föraktad, uppmärksammad för allt annat än för sin artisteri. Kanske är han trött. Väldigt trött. Tärd. Slut. Han ser ut att åldras snabbt, trots nya plastikoperationer.
En glittrande Michael med 7 grammys 1984 vs det totala bottenskrapet 2004. Skillnaden är avgrundsdjup. Som att jämföra Himalayas hänförande storslagna berglandskap med en stinkande kloak. Michael har varit i båda.
Det var det liv han fick. Men nu är han borta. Han finns inte mer. Inte här med oss som är kvar. Världen går vidare utan Michael. Tänk om han kunnat få höra alla de hyllningar som hans död nu bringat fram. De hade han förmodligen behövt när han levde. Ibland kan jag känna, när jag ser den sista bilden som tagits av honom i livet när han ligger på båren med gasmask över ansiktet, att jag vill sträcka ut handen, stryka honom över pannan, över huvudet, ge honom lite mänsklig kärlek.
En moderlig, kvinnlig instinkt, kanske.
Jag har tagit fram alla de singlar jag köpte från Bad-skivan, när han var som störst i mitt liv. Försökt minnas känslan från den konsert jag besökte 11 juni 1988 i göteborg. Jag tror jag kan ta fram den med hjälp av konsertklipp från nätet. Det är en enorm känsla. Det var en enorm känsla. Då hade han en magisk energi på scenen, och allt var bara hyperglädje. When Michael was the uncontested king of music.
Mannen är död. Men myten, magiken, musiken, lever. Jag tror det var därför han var här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar