Igår var vi till veterinären, Kajsa, jag och Daniel. Jag har misstänkt att Kajsa inte mår så bra längre. Hon har magrat mycket och sen några månader tillbaka slickar hon upp såsen och lämnar bitarna när hon äter sin mat. Den senaste tiden har hon kräkts mycket, nästan varje dag. Kajsa opererades i slutet av april för tandsten och som det visade sig, även FORL, en sjukdom som gör att tandsubstansen bryts ner successivt. Av två kindtänder fanns bara rötterna kvar. Det tog ett tag innan Kajsa återfick sin energi efter denna prövning men hon har aldrig återgått till att äta normalt efter operationen, trots att det var det som var tanken. Nu är hennes tänder relativt fina, men njursvikten har blivit påtagligare. Siffrorna från gårdagens blodprover lämnade inget uttrymme för önskningar om förbättringar längre.
Kajsa hade gått ner i vikt från 3,2 kg i april till 2,4 kg igår.
Krea-värdet, som mäter halten kreatinin i blodet och som är ett mått på njurfunktionen, hade eskalerat från 256 i våras till ca 450.
Urea-värdet, som är ett mått på urinförgiftning i blodet, låg på 28 mot det friska normala värdet på 12.
Enligt siffrorna mår Kajsa alltså inte så bra.
Och visst kan jag se det med egna ögon också.
Men att säga farväl till denna min älskling kommer att kräva hela min viljestyrka och mitt mod.
Direkt efter att veterinären gett de dystra beskeden, kom tårarna. Jag har befarat denna dag i tre år och nu har tiden kommit. Jag sa att så länge Kajsa har bra stunder kommer jag inte att låta avliva henne. Men de stunderna kan nu komma allt glesare och även jag inser att dagen då Kajsa inte längre vill, och kan, leva närmar sig. Den kan snart vara här.
Is it so that you are about to leave?
Men jag gör vad jag kan för att skjuta undan den vetskapen. Jag plockar de små pärlor av kärlek och glädje jag fortfarande hittar i mitt umgänge med Kajsa. Som när jag idag borstade hennes päls len och fin. Som när hon kommer fram till mig och pratar. Som när hon efter att ha kräkts ordentligt idag direkt efteråt vill gå ut på upptäcktsfärd. Som när hon spinner sitt tysta men glädjefyllda spinnande. Hon är en sådan kämpe. Hon är som ett vackert, lustfullt extrahjärta i mitt bröst. Hur ska jag kunna leva utan hennes hjärtslag?
Det som väntar är så tungt, så mycket tyngre än det mörkaste regnvädret. Tre år har jag fått leva tillsammans med denna underbara lilla dam, denna så viljestarka, kärleksfulla, vackra, begåvade, intelligenta, hjärtliga, älskvärda, envisa, temperamentsfulla och modiga lilla varelse. Hört henne sjunga till Måns, hört hennes röst vibrera och joddla när hon leker med sin leksaksmus. Blivit uppväckt av hennes puffanden med pannan mot min haka. Tre år av innerlig kärlek och källa till glädje, men också många stunder av oro. För det är inte lite hon har fått gå igenom. Jag vet inte ens om jag minns alla diagnoser hon fått. Astma, njurinsufficiens, livmoderinflammation, skendräktighet, kronisk höftledsartros, urinvägsinfektion, blåsljud i hjärtat, tandsten, forl... Alla dessa sjukdomar börjar nu ta ut sin rätt. Men någonstans där inne i den allt tunnare och sjukare kattkroppen finns en själ som jag vågar påstå är den vackraste, starkaste och kärleksfullaste själen jag upplevt hos någon levande varelse. Det finns inte en strimma till sjukdom i den själen.
Bilden: Kajsa och matte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar