Sedan jag fick veta om Kajsas tillstånd har jag noterat att det finns två sätt jag kan tänka kring hennes död. Dels finns den mindre jobbiga, rent abstrakta och kyliga tänkandet som är helt frikopplat från känslomässiga inslag. Då betraktar jag allt på avstånd, utifrån, som om det inte rörde mig. Då tänker jag främst på de praktiska sakerna som kommer efter döden, som hur och var hon ska begravas. Jag vet redan att hon kommer att begravas hos Daniel, helst under ett träd bredvid en sten nära strandkanten. Jag kommer att linda in henne i en filt som hon legat på många nätter när hon sovit bredvid min säng. Jag har tänkt att klippa itu filten, så att jag får den andra hälften. På så sätt är vi alltid förbundna, Kajsa och jag... jag kan också tänka på hur det kommer att vara minuterna före och under dödsögonblicket, men det är lite svårare att fjärma sig från känslomässigt. Helst hade jag velat att hon fått somna in här hemma, i min säng, lugnt och stilla och utan onödiga stressande bilfärder till veterinären. Men det visade sig att ett hembesök också kostar, mer än jag kan lägga ut, och därför blir det så att vi får åka in med Kajsa när det blir dags. Hon ska inte in i den vanliga transportburen vid sin sista bilfärd, utan jag ska ha henne i mitt knä.
Allt det här går att tänka abstrakt och rationellt på. Men känslorna finns nära, så nära att jag inte orkar släppa in dem. Jag vet att det är en oerhörd storm av sorg som kommer att drabba mig när vi måste skiljas åt. Men det är bra att kunna tänka abstrakt på det praktiska, för jag vill vara förberedd och göra det så fint och bra som möjligt, både innan och efter att Kajsa somnar in.
Skuggan av det som väntar har lagt sig som en extra, blöt och tung, hud runt mig. Jag kan tänka på andra saker, skratta åt skämt, men skrattet är bräckligt och gråten vill ta över där smilbanden slutar. För nu är det allvar. Kajsa och jag ska snart skiljas åt och vi kommer aldrig mera ses igen. Det är en insikt som är grym och stor och som krossar allt annat. Tänk att jag en dag ska komma hem utan att hon längre är där. Och alla andra dagar efter det. Det kan jag inte ta in nu, de känslorna kommer jag att få ta itu med sedan.
Nu vill jag bara ta vara på nuet.
De tunga tankarna infinner sig när jag inte är hos Kajsa och kan se henne. Så även det abstrakta kyliga tänkandet. Men när jag sen kommer in genom dörren, och hon kommer och möter mig i hallen, fångas jag av nuet. Än lever hon. Än stryker hon sin fuktiga nos mot min näsa och kind. Än kommer hon för att möta mig. Än är hon den lilla tuffa Kajsa som jag känner, om än intensiteten i hennes personliga energi mattats av. Jag är så glad när hon kommer in i köket och vill ha mat. Det gör inget längre att hon inte äter upp bitarna, nu får hon äta det hon vill. Såsom tonfisk. Jag blir också så glad när hon vibrerar på sin svans på sitt eget speciella vis när hon är glad över något. Och det är hon när det är matdags, det är hon när jag kommer hem och pratar med henne. Och jag gläds när jag ser hennes svans vaja sakta, med små rörelser fram och tillbaka, när hon står böjd över matskålen. För Kajsa står när hon äter. De andra katterna sätter sig oftast ner, men hon står. Hon envisas ofta att stå även när hon befinner sig i en transportbur, till och med hela resan till Daniel som tar 45 minuter, kan hon stå.
Just nu ligger Kajsa på en röd pläd i stora soffan bredvid den vilande Zack. Hon lade sig ner där sakta och försiktigt. Kanske för att hon har ont. Kanske för att inte jaga bort Zack. För Kajsa gillar ju att vara tillsammans med andra, med katter, med människor.
Så länge hon själv orkar, ska hon få leva. Det är inte jag som bestämmer när hon ska dö. Det gör hon och hennes lilla kämpande kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar