När njurarna sviktar

Det märks på flera sätt att Kajsa är gammal och har njursvikt. Förutom det mest uppenbara, viktförlusten och den insjunkna magen, kissar hon mycket. Det är stora klumpar i sandlådan, och hon kissar minst ett par gånger om dagen. Förut gjorde hon det bara en gång. Jag har tidigare skrivit om hennes svårigheter att kissa pga artrosen. Nu kissar hon desto mer, ett typiskt tecken för njursvikt.

Hon orkar inte heller hålla sig uppe särskilt länge, utan ligger helst och vilar. Hon vill gå ut fortfarande, men jag märkte idag att hon går en kort sträcka, sätter sig en stund, innan hon går igen. Hon lade sig även på marken vid ett par tillfällen för att vila.

Det värsta jag vet är att höra hennes klagorop när hon ska till att kräkas. Det är ett hemskt rop, och man kan riktigt höra hur illa hon mår. Efter några sekunder hör jag hulkandena, och kanske ser jag hur hennes mage pumpar för att få upp maginnehållet, och så kommer allting ut. Hon behöver inte ha ätit för att spy. Ibland kommer det bara ut galla. Det är oftast samma mönster när hon kräks, först kommer den stora dosen, därefter går hon ett par steg och kräks upp den mindre mängden. Platserna hon gör det på är alltid någon matta, under sängen, eller under ett bord. Dock aldrig i köket. Kanske för att det är där maten serveras.

Jag märker också den ork Kajsa har kvar. Idag sprang hon efter en fjäril som flög. Hon äter också gräs när hon är ute. Hon äter flera gånger om dagen, även om det numera bara är såsen i kattmaten. Men bättre det än inget alls. Nu köper jag Whiskas bitar i sås åt henne och killarna. Och tonfisk.

När man är så nära döden, förtjänar man att bli behandlad som en drottning. Sovrummet är numera Kajsas favoritplats, och jag gör vad jag kan för att hon ska få ha sin lilla oas där. Jag har alltid persiennerna halvslutna och fönstret öppet för att det ska bli så vilsamt och svalt som möjligt. Hon ligger helst vid fotändan av sängen, även om hon nattetid flyttar sig till sitt sovbord. Det händer också att hon ligger och vilar sig i hallen, vilket hon inte gjort tidigare. Då blir jag orolig. Det var nämligen där som den store, snälle och fine rödvite Lucas låg när han fick sitt hemska anfall en dag i höstas. Han gav ifrån sig ett urgrundsvrål, började hyperventilera och var bortom all kontakt. Ögonen var helt tomma och han bajsade reflexmässigt på hallmattan. Dagen därpå fick vi på djursjukhuset veta att det förmodligen orsakades av all urea i hans blod, som gick åt hans hjärna. Då hade han ett krea-värde på över 1000, och urean låg på drygt 60. Han befriades från sina plågor den 17 november.

Bara för ett par månader sedan, i maj, dog en annan av våra omhändertagna katter av njursvikt. Det var den snygge, snälle och så intelligente gråpälsade Igor med knallrosa och jättesöta trampdynor, som bodde hon Gunnel det sista året. Även han fick ett liknande anfall, och det blev ett veterinärbesök samma dag. Igors liv avslutades då också av en överdos narkosmedel.

Jag går och tänker på dessa katter och det plågsamma slutet de båda fick vara med om och jag är rädd att Kajsa ska få uppleva samma sak. För att hon inte ska behöva göra det, behöver hennes liv avslutas ganska snart. Men det vet jag inte om jag kan.

Men jag tänker att när man är så trött att man inte längre orkar gå och mår så illa att man inte längre vill äta, då är det nog väldigt skönt att få lägga sig till ro och sova väldigt, väldigt länge.

Bilderna: Igor som lånar Kajsas sovplats och Lucas i sin favoritkartong i köket.