2009 verkar bli de stora förändringarnas år för min del. Ett år då en ny fas i livet verkar ta sin början. Samtidigt som Kajsa sakta blir allt svagare, finns det en annan aspekt i mitt liv som tycks bli allt starkare. Förhållandet med Daniel. Trots att vi bara känt varandra i några månader känns det som om vi känt varandra hela livet. Allt bara klaffar.
Vi träffades på det nymodiga sättet, genom en dejtingsajt på nätet. Det tycks ju bli allt vanligare att träffa sin partner på internet. För mig, som är hopplöst heterosexuell, tedde det sig som nästan det enda sättet, eftersom jag inte besöker krogar, jobbar på en kvinnoinfiltrerad arbetsplats och har intressen som till största del innebär umgänge med kvinnor. Efter en tids dejtande, kändes det också som ett väldigt bra sätt att träffa någon på, även om det tog några fika på Kalle på Spången - och, ett byte av dejtingsajt - för att hitta den rätte killen. Bara ett par dagar efter att jag skrivit in på happy pancake damp ett mail ner i brevlådan från någon som kallade sig svanis. Han hade hund och bodde i en timmerstuga utanför Kolsva.
Vi träffades live första gången 31 januari i år. På Kalle på Spången, naturligtvis. Finns det något mer klassiskt fik i Västerås? Därefter dröjde det ytterligare ett par veckor, till den 14 februari, Valentindagen, innan vi sågs igen. Den här gången för restaurangbesök och bio. Och därefter började det rulla på. Jag var inledningsvis lite skeptisk. Pinsamt nog var det hans klädsel jag reagerade mest negativt på. Men som tur är, upptäckte jag snart människan bakom de tråkiga byråkratkläderna (sorry Daniel...)
Nu tycker jag att Daniel är så sexig, så attraherande, så myspysig. Och väldigt rolig. Vi har samma humor och skrattar och skämtar mycket. Vi har ett språk som nog är väldigt typiskt för nykära par.
Den känslan jag har för och med Daniel är en känsla som jag letat efter hela mitt liv. När allting känns så självklart och så enkelt. Det här är mannen jag hoppas få dela mitt liv med, mannen jag hoppas få barn med, mannen jag hoppas få uppleva livets glädjeämnen och sorger med. Vi förstår varandra väldigt bra. Vi förstår varandras behov av egen tid och har förmåga att ge varandra det.
Daniel är Stenbock. Efter min förre pojkvän, som också var det, tänkte jag aldrig mera Stenbock. Kanske bidrog det till min skeptiska inställning i början. Men Daniel och J är så olika som två människor kan bli. Det finns inte mycket gemensamt mellan dem.
Vi kompletterar nog varandra väldigt bra, Daniel och jag. Han sa en gång väldigt träffande, att vi är nog lika mycket lika som vi är olika. Den här mannen är så otroligt stabil, det finns inte mycket som tycks rubba hans sinneslugn. Och humorn finns ständigt närvarande, även om han också har sina stunder när han vill prata allvar. Främst när det gäller jobb. Han är nästan mer engagerad än jag i mitt jobbsökeri, och det kan behövas. Men ibland blir det nästan lite för mycket. Som natten innan jag skulle på jobbintervju, låg han och pratade om intervjun fram till två-tre på natten. Olika tips på hur jag skulle göra det till en bra intervju med de största chanserna till att få jobbet. Jag var hur trött som helst men han fortsatte att mata på. Och sen skulle man upp klockan sex.
Att Daniel är så inriktad på praktiska saker brukar jag säga är så typiskt Stenbocken. Men jag tycker detta bara är bra, eftersom jag själv till stor del är en väldigt flummig typ som gärna diskuterar icke-praktiska saker. Till Daniels försvar ska jag dock säga att naturligtvis diskuteras det även andra ämnen när vi träffas. Daniel och jag har exempelvis i mycket - även om inte fullständigt - samma förhållningssätt till livet och djuren. Vi har i grunden samma värderingar. Och jag blir alltid så fascinerad av nya saker som dyker upp, som visar hur lika vi är i grund och botten. Och det är väl det som är det viktigaste. Och kanske är det det som gör att vi båda har en känsla av att det här kan bli något som varar väldigt länge.
Jag trodde jag aldrig skulle få uppleva det här. Att spendera tid med dig har inneburit ett enormt lyft för mig på det mentala planet. Jag brukade intala mig att jag skulle få leva resten av livet ensam, och att det var ok. Visst, ingenting är givet och mycket kan hända, men jag hoppas att vi får en lång tid tillsammans. Jag skärper till mig när jag är med dig. När jag inte är det, kan jag ibland förfalla till mina sämre sidor. Jag brukar höra James Spaders röst från filmen White Palace, när han förklarar för Susan Sarandon hur mycket han tycker om henne. När han är med henne är han en "total wreck". När han inte är med henne är han " a different kind of total wreck".
Fullt så illa kanske det inte är. Men jag tycker det är väldigt romantisk och kraftfull kärleksförklaring som jag gärna använder här...
Daniel. Du och jag och Prutten och alla katter forever, amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar